De nya lumparhistorierna

De går inte att fly undan på middagar längre: punkminnena. De evighetslånga historierna från någon fuktskadad replokal eller ungdomsgård. Tiden är alltid 1990-tal. Om jag hade fått en krona för varje gång någon som en gång i livet hade ett hjärta som klappade för alternativmusik – men som i dag är familjefar med bostadsrätt – dragit sina gamla punkskrönor för mig hade jag haft en hel burk slantar vid det här laget. Kanske hade jag köpt en bättre flaska rött för pengarna. För att orka en middag till.

Punkminnen har blivit de nya lumparhistorierna. Delvis för att ingen i den generation som föddes på 1970- och 80-talen verkar ha gjort lumpen och därför saknar berättelser som innehåller temperaturen minus trettiofem (å andra sidan var det alltid fyrtio grader varmt på de där punkspelningarna). Alla dessa manliga bekantas punkminnen som kommit och gått och sedan kommit igen – inte visste jag att de var livet.

Givetvis är punkhistorierna ett sätt att bearbeta ångesten över att ha blivit den där småborgerliga typen som de alla en gång föraktade. Men kanske har det också att göra med en längtan efter en tid då musik betydde något. Under 1990-talet och det tidiga 00-talet hade musikjournalistik fortfarande status. Rockskribenten fyllde en funktion. Han – för det var oftast en han – hade tillgång till musik före alla andra. Han var oraklet. Sedan hände framtiden. Vem behöver musikjournalisten när musik finns att strömma till en månadskostnad? De nya makthavarna sitter i stället på Spotify och slänger ihop spellistor som avgör vad vi lyssnar på. I den andra änden rullar tidningarnas musikrecensioner på som en angelägenhet för entusiasterna. Det har blivit en bransch för eldsjälar. Som försöker hitta politiken i varje nysläppt singel. För att försöka behålla musikskribentens funktion. Musikjournalistik har blivit vår tids mest pliktskyldiga bevakning.

Häromveckan tänkte jag läsa en The Guardian-intervju med The Jesus and Mary Chain-bröderna William och Jim Reid. Muskelminnet gjorde att jag klickade på länken som ledde till de albumaktuella skotska rocklegenderna. Jag försökte jobba mig igenom intervjun några gånger men varje gång gav jag upp efter att Jim, den yngre brodern, konstaterat att han aldrig trodde att han skulle hålla på så här länge. »Om du hade frågat mig när jag var 25 om jag hade kunnat se mig själv göra detta när jag var 55 så hade jag kissat på mig av skratt. Men här är jag«.

Ja. Här är vi. Och vi pratar fortfarande om det som hände för tjugo år sedan. Intervjun med The Jesus and Mary Chain handlade givetvis om då. Precis som intervjun med det brittiska shoegazebandet Slowdive gjorde i samma tidning veckan därpå. Ingenstans är dået lika viktigt som hos den brittiska musikjournalistiken. Var och varannan månad de senaste åren har ett legendariskt album med rötter i britpopen firat jubileum. I juni är det Radioheads »OK computer« som fyller tjugo.

Nu vore det givetvis idioti att avsluta denna krönika med något annat än ett välmåttat kast med liten sten i glashus. I vår kommer äntligen Broder Daniel-sångaren Henrik Berggrens solodebut. Två singlar har redan släppts och i maj åker han ut på turné. Nästa år fyller dessutom Sveriges bästa skiva »Broder Daniel forever« tjugo år. Då är det bara minnet av denna krönika som kan hindra mig från att berätta när jag såg Broder Daniel på Emmabodafestivalen. Det var givetvis 1990-tal. Det var utomhus men fyrtio grader varmt som jag minns det.

Henrik Berggrens solodebut »Wolf’s heart« släpps den 5 maj. 

Text: