Den fina fernissan av hyckleri dog med Gene Hackman
Det var en roligare tid när patriarkatet var svin i smyg, skriver Fokus kolumnist Fredrik Virtanen.
Toppbild: George Brich
Den nya världsordningens stank av räkskal tränger sig på vare sig man vill eller inte, så när filmstjärnan Gene Hackman, hans fru och deras hund hittades döda förra veckan tänkte jag bums på Stefan Zweig.
Zweig var den judisk-österrikiske författaren som flydde Europa när slöddret började triumfera, bosatte sig i Brasilien och skrev den idylliska memoaren Världen av igår innan han tillsammans med fru Lotte 1942 tog livet av sig med hjälp barbiturater.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Var det inte rått av Hackman och hans fru att ta hunden med sig in i himmelen? spekulerade jag. Nej, kärleksfullt, gulligt. Hunden hade blivit förkrossad av att hitta husse och matte döda.
Men, nu var det kanske inte alls en fin gammal republikan, desillusionerad över vad USA blivit, och som ville slippa se kollegorna på Oscarsgalan under fyra timmar vara skräckslagna för politik, samma kollegor som alltid protesterat så ymnigt i medvind, utan … Ja vad hände? Världen följer minsta steg i Santa Fe-polisens utredning. Inget tyder på inbrott, inget tyder på kolmonoxidförgiftning, våld förefaller inte ha förekommit, kropparna lär ha varit döda över en vecka, det talas om ”mumifiering”, den sista aktiviteten i Hackman pacemaker inträffade 17 februari, piller ska ha hittats nära hustrun.
En romantisk-tragisk självmordspakt verkar trolig. Men mot det talar att Hackman, 95, och frun Betsy Arakawa, 65, inte dog i samma rum. Och hunden fick inte heller vara med, den låg död i en garderob i badrummet, några meter från Arakawa. Vilket gör de tre ungefärligen simultana dödsfallen till ett mysterium i Agatha Christie-klass som borde förbryllad även FBI-agent Rupert Anderson i Mississippi brinner.
Gene Hackmans besynnerliga familjedöd passar med hans aviga persona. Vagt minns jag en lätt stel stämning när jag träffade honom, det bör ha varit i samband med Runaway jury 2003, därpå sa han adjö till skådespeleriet och offentligheten. Hackman verkade inte särskilt omtyckt och var inte speciellt älskvärd, vilket hollywoodskådisar alltid brukar vinnlägga sig om när de säljer sina filmer till pressen. Men trevlig och artig. Och lång.
Antagligen var Gene Hackman en jobbig jävel. Förmodligen blyg, led av prestationsångest. Al Pacino, som aldrig snackar skit om någon kollega, har sagt att det inte var en trevlig upplevelse att göra Scarecrow ihop. Och i havet av Hollywoods hyllningar efter dödsbeskedet kände sig Bill Murray tvungen att, tvärtemot konvenansen särskilt i Hollywood, tala illa om den döda.
– Han var en tuff nöt, Gene Hackman. Han var riktigt bra och han var riktigt svår. Typ, vi kan säga det nu, men han var en tuff kille eftersom äldre stora skådespelare inte ger unga regissörer en chans. De är riktigt hårda mot dem. Gene var riktigt hård mot Wes och jag brukade liksom gå in där och bara försöka försvara min vän.
I en annan intervju sympatiserar samtidigt Murray med att Hackman såg Wes Anderson som en ”punk-unge” när de spelade in The Royal Tenenbaums, och hyllar hans intrikata briljans som skådis men fortsatte understryka rövhatteriet bakom kameran. Sådant beteende anade förstås ingen i publiken som såg French connection, Avlyssningen eller De skoningslösa. En filmstjärna var en gud. En perfekt, fläckfri och moraliskt högtstående hjälte dygnet runt.
Och eftersom det nu är omöjligt att glömma stanken från den nya världsordningens räkrens och ammoniak tänker jag att med Gene Hackman dog den sista resten av den gamla världen och 1900-talet. Att veta vad som är rätt och fel. En fin fernissa av hyckleri. Skick och fason som eftersträvansvärda dygder. Att skämmas för misslyckanden och försöka dölja dem. Det var en roligare tid när patriarkatet var svin i smyg.
Makten som nu gör revolution i USA och i Europa ställer sig på Vladimir Putins sida mot oss lider inte av skenhelighet, besväras inte av skamkänslor, känner inga behov av att uppvisa uppfostran eller bildning. De är gatupunkare som misshandlar även gäster i Ovala Rummet. Äkta vara. Ingen mask, bara barbari. Den till självutplåning jagsvage till salu-politikern JD Vance och Dunning-Kruger-effektens episka affischgubbe Donald Trump tar i från tårna för att inte bara visa att de inte hycklar, de kämpar aktivt för att visa vilka magnifika svin de är.
Det var bättre förr, världen av igår, på Gene Hackmans tid.
***
Läs även: Vita kränkta män får inga ursäkter
Läs även: Vi vet hur det är med vår USA-ångest
Den nya världsordningens stank av räkskal tränger sig på vare sig man vill eller inte, så när filmstjärnan Gene Hackman, hans fru och deras hund hittades döda förra veckan tänkte jag bums på Stefan Zweig.
Zweig var den judisk-österrikiske författaren som flydde Europa när slöddret började triumfera, bosatte sig i Brasilien och skrev den idylliska memoaren Världen av igår innan han tillsammans med fru Lotte 1942 tog livet av sig med hjälp barbiturater.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Var det inte rått av Hackman och hans fru att ta hunden med sig in i himmelen? spekulerade jag. Nej, kärleksfullt, gulligt. Hunden hade blivit förkrossad av att hitta husse och matte döda.
Men, nu var det kanske inte alls en fin gammal republikan, desillusionerad över vad USA blivit, och som ville slippa se kollegorna på Oscarsgalan under fyra timmar vara skräckslagna för politik, samma kollegor som alltid protesterat så ymnigt i medvind, utan … Ja vad hände? Världen följer minsta steg i Santa Fe-polisens utredning. Inget tyder på inbrott, inget tyder på kolmonoxidförgiftning, våld förefaller inte ha förekommit, kropparna lär ha varit döda över en vecka, det talas om ”mumifiering”, den sista aktiviteten i Hackman pacemaker inträffade 17 februari, piller ska ha hittats nära hustrun.
En romantisk-tragisk självmordspakt verkar trolig. Men mot det talar att Hackman, 95, och frun Betsy Arakawa, 65, inte dog i samma rum. Och hunden fick inte heller vara med, den låg död i en garderob i badrummet, några meter från Arakawa. Vilket gör de tre ungefärligen simultana dödsfallen till ett mysterium i Agatha Christie-klass som borde förbryllad även FBI-agent Rupert Anderson i Mississippi brinner.
Gene Hackmans besynnerliga familjedöd passar med hans aviga persona. Vagt minns jag en lätt stel stämning när jag träffade honom, det bör ha varit i samband med Runaway jury 2003, därpå sa han adjö till skådespeleriet och offentligheten. Hackman verkade inte särskilt omtyckt och var inte speciellt älskvärd, vilket hollywoodskådisar alltid brukar vinnlägga sig om när de säljer sina filmer till pressen. Men trevlig och artig. Och lång.
Antagligen var Gene Hackman en jobbig jävel. Förmodligen blyg, led av prestationsångest. Al Pacino, som aldrig snackar skit om någon kollega, har sagt att det inte var en trevlig upplevelse att göra Scarecrow ihop. Och i havet av Hollywoods hyllningar efter dödsbeskedet kände sig Bill Murray tvungen att, tvärtemot konvenansen särskilt i Hollywood, tala illa om den döda.
– Han var en tuff nöt, Gene Hackman. Han var riktigt bra och han var riktigt svår. Typ, vi kan säga det nu, men han var en tuff kille eftersom äldre stora skådespelare inte ger unga regissörer en chans. De är riktigt hårda mot dem. Gene var riktigt hård mot Wes och jag brukade liksom gå in där och bara försöka försvara min vän.
I en annan intervju sympatiserar samtidigt Murray med att Hackman såg Wes Anderson som en ”punk-unge” när de spelade in The Royal Tenenbaums, och hyllar hans intrikata briljans som skådis men fortsatte understryka rövhatteriet bakom kameran. Sådant beteende anade förstås ingen i publiken som såg French connection, Avlyssningen eller De skoningslösa. En filmstjärna var en gud. En perfekt, fläckfri och moraliskt högtstående hjälte dygnet runt.
Och eftersom det nu är omöjligt att glömma stanken från den nya världsordningens räkrens och ammoniak tänker jag att med Gene Hackman dog den sista resten av den gamla världen och 1900-talet. Att veta vad som är rätt och fel. En fin fernissa av hyckleri. Skick och fason som eftersträvansvärda dygder. Att skämmas för misslyckanden och försöka dölja dem. Det var en roligare tid när patriarkatet var svin i smyg.
Makten som nu gör revolution i USA och i Europa ställer sig på Vladimir Putins sida mot oss lider inte av skenhelighet, besväras inte av skamkänslor, känner inga behov av att uppvisa uppfostran eller bildning. De är gatupunkare som misshandlar även gäster i Ovala Rummet. Äkta vara. Ingen mask, bara barbari. Den till självutplåning jagsvage till salu-politikern JD Vance och Dunning-Kruger-effektens episka affischgubbe Donald Trump tar i från tårna för att inte bara visa att de inte hycklar, de kämpar aktivt för att visa vilka magnifika svin de är.
Det var bättre förr, världen av igår, på Gene Hackmans tid.
***
Läs även: Vita kränkta män får inga ursäkter
Läs även: Vi vet hur det är med vår USA-ångest
