Den kulturella ättestupan 

Ättestupan har aldrig funnits. Den är en myt. Aldrig någonsin har de äldre tvingats att hoppa från en klippa rakt ut i havet eftersom de varit oförmögna att göra rätt för sig.  

Men ändå går det inte att förneka att den som blivit lite till åren inte bara har svårt att få en ny anställning, banklån ska vi inte ens tala om. När man uppnått en viss ålder är man till stor del uträknad och helt beroende av samhällets välvilja vad gäller äldrevård, äldreboende eller vad det nu kan handla om. Men skatt ska man betala.

I Australien är läget ett annat. I och med att medborgaren går i pension är personen i fråga befriad från skatt oavsett inkomst efter pensioneringen. Under mina besök i Indonesien har jag träffat många australiska pensionärer som har det mycket gott ställt.

De bygger hus på Bali, som de hyr ut under större delen av året och dessa inkomster – som kan bli rätt substantiella – är helt skattebefriade. 

Jag vet inte anledningen till att Australien har detta system, eller om andra länder också har det, men det verkar tyda på en skillnad i attityd vad gäller de äldre, om vi jämför Australien med exempelvis Sverige.

I många länder är det en självklarhet att man respekterar de äldre. Det är de äldre som serveras först vid en asiatisk middag och när jag för många år sedan besökte Rio de Janeiro hann jag aldrig resa mig upp för den äldre damen som just klivit på bussen, eftersom en brasiliansk man redan hunnit göra det.

Men jag vill inte uppehålla mig vid artighet och skatter. Vad som på senare tid har slagit mig är föraktet mot äldre kulturutövare – och när jag säger äldre menar jag 45+.  

En som drabbats av detta är Robyn. Artisten har hånats på grund av sitt senaste album och texterna hon skrivit. Av någon anledning betraktas Robyn som pinsam, eftersom hon skriver och sjunger om sex. De flesta artiklar jag läst i den genren är skrivna av kvinnor, betydligt yngre än Robyn.

Det påminner lite om när Kerstin Thorvall gav ut den berömda Det mest förbjudna på 70-talet. Boken väckte moralisk indignation – hos manliga skribenter – som hånade Thorvalls bejakande av den egna sexualiteten.  

Själv minns jag när boken kom ut 1976. Det pratades om den i radio och min far var på väg till affären.

”Du måste köpa den här boken!” sa jag till honom.

Det gjorde han också och jag läste ut den på nolltid, fast utan att begripa vad det var som upprörde så många.

Numera intalar vi oss att det inte finns någon kulturell ättestupa vad gäller kvinnor som uppnått medelåldern. Men debatten kring Robyns texter talar ett annat språk. Vad som skiljer dagens debattörer från gårdagens är dock att det nu är unga kvinnor som ifrågasätter Robyns sätt att skildra sin egen sexualitet.

Själv fick jag min egen släng av sleven när jag besökte Dramaten under teaterns hyllning av min vän och kollega Mare Kandre. I foajén träffade jag en av teaterns dramaturger och jag frågade:

”Är det någon idé att skicka in ett manus till den här teatern?”

”Nej.”

Ja, det var ju svar på tal. Det blev Nej rakt av, utan att dramaturgen ens förhörde sig om vad pjäsen handlade om. Men hon ringde ändå upp mig, eftersom jag berättat om detta på Facebook. Efter en stund kröp det fram varför hon kände till detta FB-inlägg. Det var Dramatenchefen själv som hade berättat om det.  

I det läget var det dags att höra av sig till Dramatenchefen och berätta om pjäsen. Jack Uppskäraren heter den och den skildrar morden i Whitechapel – ur kvinnornas perspektiv.

Behöver jag säga att jag aldrig fick ett svar?

En sådan pjäs är inte intressant för Dramaten och därför är det tveksamt om jag kommer att fortsätta arbetet med den. Den är refuserad utan att någon har läst ett ord.

Så kanske finns den där ättestupan ändå.

***

Läs även: Drevet mot Wold får mig att återvända till Robespierre

Läs även: Låt administratörerna ta hand om sin egen skit