Den svenska valrörelsen är ingen freak show

Amerikanerna kryper allt djupare ned i kaninhålet. Hur länge dröjer det innan vi följer efter dem? Efter mogen eftertanke har de amerikanska Demokraterna kommit fram till att de behöver sin egen freak show. Om Republikanerna gör elefantmannen till sin ledare måste Demokraterna välja skäggiga damen. Det viktiga är att ge sig långt ut i politikens bisarra utmarker.

Nu senast har de plockat fram Abdul El-Sayed som kandidat till senaten för Michigan. Han är ändå en av de mer moderata varitéstjärnorna som Demokraterna nu plockar fram. Erik Hörstadius skrev om det här i Fokus nyligen. Som Erik påpekade gör det Demokraterna till Republikanernas främsta valarbetare inför kongressvalen i november. Men det gör också att det spelar mindre roll vilket av partierna som vinner. Båda har förlorat vettet.

I Storbritannien är tendenserna desamma. Labour hade sin tidiga extremkatastrof med Corbyn, så de försöker hålla i sig lite, men det är de militanta, ofta identitetspolitiska ideologerna som är på offensiven. På högerkanten har Tories förlorat greppet och nu har till och med uppstickarna Reform UK – som är största parti även om Labour knappar in – fått problem med en uppstickare, Restore Britain.

I Tyskland väntar Alternativ für Deutschland på att få ta över nycklarna till statskansliet i Sachsen-Anhalt. På vänstersidan huserar Die Linke och Sahra Wagenknecht, i varierande grad tokvänster. I Frankrike är Nationell samling i topp och Nya folkfronten, som bland annat består av tomtarna i Det okuvliga Frankrike är tvåa.

Allt det här vet ni förstås. Bekymrade journalister lägger spaltmeter till spaltmeter, åtminstone om tokskallarna kommer från höger, för att mana fram känslan av undergång. När ska Sverige gå samma väg?

Och det är här det blir lite märkligt. En del ger nästan sken av att vi redan har gått samma väg, eftersom Sverigedemokraterna är andra största parti. Men det är ju inte sant. Galenskaparna definierar inte alls svensk politik. Det är precis tvärtom.

Sverigedemokraternas ursprungliga framgång byggde inte på att de propagerade för en galenskap, utan på att de utmanade en galenskap som alla andra partier höll fast vid. Så snart de hade fått lite fäste började det som brukar kallas ”normalisering”. Det är en ganska bra term, men inte på det sätt som oftast avses. De som använder termen brukar vilja klandra de som behandlar Sverigedemokraterna som ett parti bland andra.

Men det som hände var snarare att det faktiskt skedde en normalisering, det vill säga att Sverigedemokraterna ganska snabbt blev ett parti som bekämpade tokradikalism och outsidermentalitet. Ibland bubblar något av det upp till ytan, som när kvittningssystemet i riksdagen sköts i sank, men det är undantag. Sverigedemokraternas ”normalisering” är ingen slug undanmanöver. Det är en anpassning till en politisk kultur där extremism inte betalar sig.

Så är det på vänstersidan också. Vänsterpartiet har sina Hamaskramare och antisemiter att hantera, men partiet har tydligt distanserat sig från den identitetspolitik som drivit vänstern in i dimman i många andra länder. Det är klassiska välfärdsfrågor som gäller. Och Socialdemokraterna har av självbevarelsedrift kastat slapp rättspolitik och öppna gränser överbord. Visst, i sossarnas samarbetspartier finns tokreflexer vad gäller migration och annat, men det är ändå detaljer i sammanhanget. Svensk politik, till skillnad från amerikansk, engelsk, tysk och fransk, drar fortfarande in mot något slags sund förnuft-mitt. Inte ut mot de ideologiska ytterområdena.

Idén att vi lever i ett land där extremerna tagit över är helt enkelt inte sann. Vi lever, tack och lov, fortfarande i mellanmjölkens Sverige.

Kommer det att hålla i sig? Vem vet? Men den här valrörelsen är i alla fall ingen freak show.

***

Läs även: Susanna Popova: Välkommen till landet Flyta medströms

Läs även: Johan Hakelius: Kommer en S-regering att ge Pinocchio straffrabatt?