En moralisk historia – hur jämför vi med det förflutna på ett rimligt vis?

Under senare tid har bruket av historiska analogier diskuterats våldsamt. Sedan några år tillbaka refereras det friskt och vågat till 1930-talet för att försöka förstå samtidens politiska utveckling, närmast till den grad att benämningar som “nazist” eller “fascist” nötts ut och tömts på sitt innehåll.

Nu i sommar beslagtog polisen en skylt under en propalestinsk demonstration i Stockholm. Skylten var utformad som en kopia av portalen till Auschwitz, men texten “Arbeit macht frei” hade bytts ut mot namnet “Gaza”. Åklagaren lade kort därefter ned förundersökningen om hets mot folkgrupp och förringande av Förintelsen.

Judiska organisationer och företrädare kritiserade palestinaaktivisterna för att lyfta en unik historisk händelse och jämföra den med dagens situation i Gaza men också därför att det är det värsta exemplet på våld och förföljelser mot judar i historien. Samtidigt beskylls Israel för att begå folkmord på palestinier och inte sällan nämns “apartheid” och “koncentrationsläger” i samband med israelernas politik mot Gaza och Västbanken.

En annan referens till andra världskriget har sverigedemokraten Richard Jomshof nyligen gjort när han kallade Aftonbladets politiske chefredaktör Anders Lindberg och Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson för “quislingar”, alltså landsförrädare i den norske nazistkollaboratören Vidkun Quislings efterföljd. Det visade sig emellertid att han genom åren knappast varit ensam om sådana “tillmälen”.

Vi går ständigt till historien i jakt på jämförelser, för det förflutna är det enda vi känner till. Men hur gör vi det på ett adekvat vis? I synnerhet rörande känsliga frågor som folkmord och brott mot mänskligheten?

Den brittiske filosofen Jonathan Glover har visat vägen. I sin moderna klassiker Humanity: A Moral History of the Twentieth Century (1999) summerar han det mörkaste seklet i mänsklighetens historia. Genom att närmare studera Stalins terror, Förintelsen, atombomberna över Japan, kulturrevolutionerna i Maos Kina och Pol Pots Kambodja, massakrerna i Son My och Srebrenica samt folkmordet i Rwanda finner han likheter mellan historiskt unika skeenden. Glover identifierar de ideologiska föreställningar och masspsykologiska processer som sådana illdåd förutsätter.

I den idéhistoriska analysen drar han sig inte för att peka på hur Friedrich Nietzsches herremoral och förakt för de svaga bereder vägen för nazismen när den förenas med tyskarnas starka pliktkultur. När Karl Marx betoning av kollektivet och den överindividuella historiska samhällsutvecklingen möter den ryska nihilismen i Michail Bakunins anarkism föds den bloddrypande bolsjevismen. Under Stalin närs den utopiska och kvasivetenskapliga idéen om att människan som art kan ta ett språng om ett helt nytt slags samhälle skapas för henne. Nietzsches Übermensch och Marxs befriade proletärer förenas i en ny idealmänniska. Föreställningen färgas i Kina och Kambodja med en särskilt bonderomantik och tiotals miljoner människor offras i slavarbete och svältdöd på ländernas åkrar i jakten på en kommunistisk odalman.

Extrem gruppidentifikation, avhumanisering, att offra oskyldiga för det allmännas bästa och försök att “förädla” människan är återkommande teman i grymheterna. Försvaret mot sådant är det samvete och den moraliska integritet som ofta bärs av de religiösa och kulturella traditionerna. Utifrån dem väcks den “skam” som gör att folkmördare sällan stoltserar med sina brott, utan försöker dölja eller förneka dem.

Sin senaste bok Israelis and Palestinians: From the Cycle of Violence to the Conversation of Mankind (2024) fick Glover skriva om efter massakern den 7 oktober 2023. I Humanitys anda försöker han förstå de mänskliga mekanismer som driver konflikten i Mellanöstern. Glover granskar de historiska och religiösa grunderna och finner att både högernationalistiska drömmarna om ett Storisrael och de antisemitiska och rent nazistiska föreställningar som både Hamas och PLO hyser utgör hinder för fred.

Men i de få israeliska skolor där judiska och palestinska barn möts uppstår vänskaper och förståelse för varandra som sätter frön för en sann samexistens. En mänsklig oas att ösa ur för att få en moralisk öken att blomstra.

***

Läs även: Lena Andersson: I vårt barnsliga samhälle är det avkomman som bestämmer

Läs även: Erik Jersenius: När Geena Davis kom till Sandviken