Tiggeri – nu och då

Alla minns säkert den tid då vi såg romska tiggare i vart och vartannat gathörn. En av dem – en kvinna – satt utanför mitt lokala köpcentrum. Hon satt där flera år och jag brukade ge henne en 20-lapp – under helgerna mer.  

Hon var alltid mycket vänlig. I början hade hon några träslevar uppradade framför sig, som om hon inte ville framstå som tiggare, utan försäljare.

Träslevarna försvann efter ett tag och det gjorde även hon. En dag satt hon inte där längre och det gjorde ingen annan romsk tiggare heller. De hade alla plötsligt försvunnit.

I Indien för många år sedan reste jag runt med min ryggsäck. Jag bodde på enklast möjliga härbärgen och det gjorde varje ryggsäcksresenär.

Alla var de angelägna om att inte bli blåsta på pengar – att rickshawförarna krävde mer av dem än av lokalbefolkningen var ett bevis på att här gick det bra att lura västerlänningarna så mycket som möjligt och det var en förolämpning, även om det bara handlade om några svenska kronor.  

Jag minns när jag klev ur en buss som hade stannat på ett rastställe. Där stod en utmärglad man som tiggde pengar. En västerländsk backpacker stod framför honom och skrattade och härmade tiggarens rörelser när denne upprepade gånger förde handen till munnen. Tiggaren skrattade också, som om han i sin nöd ville gå med på att bli gjord till åtlöje.

En engelsk kvinna sa till mig: jag tycker inte man ska ge dem pengar. Jag ger dem en banan. Som om hon befann sig på ett zoo. Dessa västerländska resenärer var samtliga vänstersympatisörer och det bästa man enligt dem kunde göra var att gå in en by – så fattig som möjligt – och be om husrum.  

Det är i många kulturer en självklarhet att man bjuder in gästen, ger denne det sista man har av ris och te och själv sover utomhus medan den oinbjudne lägger sig till ro inomhus. Och självklart utan att betala för mat och husrum. Att inte betala var tvärtom ett bevis på resenärens intresse för det främmande landet och faktiskt det mest rimliga sättet att resa: man ansåg på fullt allvar att man levde på befolkningens egna villkor.  

Att betala för sig, bidra med matvaror eller med någonting överhuvudtaget var inte en tanke som fanns i dessa samhällsmedvetna västerlänningars huvuden.

En kvinna jag tillbringade några dagar tillsammans med var noga med att bädda sin säng på härbärget där hon bodde, för att personalen inte skulle behöva göra det. Det slog henne aldrig att personalen hade föredragit några slantar i dricks. Hennes pojkvän var marxist och hade slagit i henne att männens revolution måste komma först – sedan kunde det eventuellt bli dags att diskutera kvinnans frigörelse.  

Själv blev jag i början av min första vistelse i Indien lika snål som andra resenärer och fick för mig att varenda rupie räknades lika mycket för mig som för den som tog emot den. Jag hade inte förstått någonting. Det skulle ta några år innan jag gjorde det.

Jag saknar den romska kvinnan som varje dag satt utanför köpcentret med sina träslevar. Jag vet att det i många fall rörde som ett slags organiserat tiggande, men det bryr jag mig inte om. Jag saknar henne ändå.

Häromdagen satt jag på tunnelbanan. En svensk man gick längs perrongen skrikande: Jag har ett helvete! Alla vill åt mig! När tåget anlände kom han in i vagnen och nu hade han lugnat ned sig betydligt. Han presenterade sig för alla och berättade att han blivit hemlös.  

Nuförtiden det inte lätt att vara tiggare, eftersom Sverige blir alltmer kontantfritt och själv hade jag inte en spänn på mig. Men det visade sig att det inte heller hade behövts. Den hemlöse mannen hade en telefon och till den gick det bra att swisha valfritt belopp, vilket någon gjorde.  

Ja, romerna är borta. Och det är kontanterna också. Men jag undrar ändå vad som hade hänt om en romsk eller indisk tiggare eller en tiggare från vilket land som helst hade dykt upp på T-banan med en mobiltelefon, till vilken det hade gått bra att swisha.  

Det hade förstås sett skumt ut. För alla vet att det bara är svenska tiggare som går omkring med mobiltelefoner. Resten av tiggarna har försvunnit. Och de hade aldrig några mobiltelefoner. Men jag skulle vilja se den som sa till den svenske tiggaren: här har du en banan.

***

Läs även: Carina Rydberg: Den kulturella ättestupan

Läs även: Carina Rydberg: Hydra – hemmet jag alltid förlorar