Habermas hade gillat deras feministiska sommarkupp
Samtal pågår fortfarande mellan oss människor. Med språklig överlägsenhet tar kvinnorna över det offentliga rummet.
Bild: Janerik Henriksson/TT
Media lär mig att jag lever i en djupt splittrad värld. Hänsynslös maktkamp präglar allt från båtklubben till FN:s generalförsamling. Men stämmer det?
Att jag frågar beror inte på någon intellektuell analys utan på ett par bilresor mellan Stockholm och Skåne. Överallt hamnade jag i samtal:
Med den elvaårige pojken som serverar kebab och framhåller att han visst inte tvingas arbeta, utan själv har valt att tillbringa sommarlovet på familjens gatukök och ler hemlighetsfullt när han tilltalar mig med ”Min herre”.
Med damerna i Västervik som stödda på rullatorerna förtjusta lyssnar på bullrig rockmusik och skrikande ger mig råd om var jag ska äta.
Med besökarna på Dag Hammarskjölds hus i Backåkra som mumlande diskuterar världsfred. Vart jag än hamnar tycks det råda inkännande harmoni.
Samtidigt som jag överraskas av all verbal vänlighet läser jag texter av Jürgen Habermas, den ikoniske sociologen som avled i våras. Det gemensamma i hans skrifter är viljan att förstå hur människor kommunicerar. Intresset är mer statsvetenskapligt än psykologiskt: hur gör vi när vi kommer överens om något?
Foto: Marit Hommedal / NTB
Det är förstås en otidsenlig fråga eftersom alla numera är överens om att vi inte kan bli överens. Men frågan hänger kvar eftersom vi fortsätter röra oss in och ut ur den borgerliga offentligheten – ett begrepp Habermas lanserade på 60-talet. Dessutom gör vi det med sociala medier. Åsiktsutbudet på det mediala torget blir allt större och allt privatare.
Halvvägs till Skåne hamnar jag bland hundratals midsommarfirare som sökt sig till en kaj fylld med krogar. I väntan på maten bläddrar jag i Habermas Kommunikativt tänkande men avbryts av grannbordet där fyra öldrickande killar tagit plats. De ser tuffa ut och tre tjejer som jag först tror vill flirta går fram till killarna. Men icke! Tjejerna vill helt enkelt ha bordet själva, vilket de till min och kyparens förvåning lyckas med. Maktövertagandet är ett vackert exempel på de förändringar i det offentliga rummet som Habermas gillade att studera. Kapitlet kunde heta Eine feministische Machhtübernahme am Mittsommerabend.
De unga kvinnornas använder en slags hitte-på-dialekt när de talar med männen vilket får mig att återvända till Habermas som född med ett talfel var superkänslig för hur samtal sker. Jag noterar att de tre kvinnorna byter dialekt när männen avlägsnat sig. Inget påhittat dalmål längre.
Habermas gör skillnad mellan två sätt att samtala: det man använder för att övertyga den andre om något och det man använder när man försöker förstå den andre. Det första sättet är instrumentellt, det andra är kommunikativt. De tre flickorna använde dialektal sarkasm för att få ynglingarna att lämna bordet och övergick till ett empatiskt sätt att tala när de var för sig själva. Det ena samtalet var offentligt, det andra privat. Skickligt genomfört och mycket kvinnlig gemenskap men någon traditionell midsommar var det inte. Är könskriget starkare än sommaren?
Nja, kanske inte. Vid andra bord sitter förälskade par och tittar nästan lika uppmärksamt på varandra som i mobiltelefonerna. Kritiker har påpekat att Habermas var för gammal för att förstå hur sociala medier har ändrat kommunikationen mellan individer. Men denna midsommarkväll tänker jag att i grunden är det ändå mötet mellan människor som är avgörande.
Och samtal pågår, vad än media säger. Dagen efter sitter jag på en annan krog och börjar språka med paret bredvid. Jag tycker mig se hur Habermas nickar uppmuntrande från de lärdas himmel trots att vi mest talar om pizzor. Men det viktiga är inte vad vi talar om – utan att vi talar.
***
