Död åt Hollywood

Man kan ju tänka sig att man har haft något av en pissvecka, och att man behöver lite hederlig verklighetsflykt. Man tar då bilen till en videobutik och hyr en film vars omslag pryds av texten »Vi blev varnade«, något som möjligen inte bådar alltför gott. När man kommer hem och stoppar filmen i spelaren pryds man själv av något ännu mer illavarslande: ett förväntansfullt idiotflin. Det ska bli så mysigt, och så vidare.

Det dröjer inte många minuter innan man börjar skruva på sig, och inte många scener innan man har fått sitt blodtryck ödelagt för ett antal månader framöver. Jag vågar påstå att Robert Emmerichs film »2012« rent objektivt – rent faktiskt, rent vetenskapligt och utan konkurrens – är den sämsta film som någonsin har fuskats ihop av ett gäng kapitalförstörande kretiner. Det har nu gått några månader sedan jag såg den, och jag mår fortfarande riktigt dåligt. Jag bär på en helt ny sorts illamående, en alldeles unik blandning av misantropisk skamsenhet och konsumenträttshaveristiskt ursinne. Delvis skäms jag över att jag inte krävde pengarna tillbaka av uthyraren; det har jag ju faktiskt rätt till enligt konsumentköplagen, som säger att hävningsrätt föreligger när varan inte motsvarar det tänkta användningsområdet, vilket väl får sägas vara fallet när man blir kräksjuk av skiten. Men framför allt skäms jag som ett brottsoffer skäms. Det är en dubbel skam, ett riktigt tvåfrontskrig till skam: jag skäms, vet att jag inte borde göra det och skäms därför ännu mer.

För att rena mig från denna skam har jag bestämt mig för att slå tillbaka. Robert Emmerich har nu förolämpat min intelligens så många gånger – »Independence Day«, »Godzilla« och »Day After Tomorrow« – att han är skyldig mig och hela världen en innerlig ursäkt för sitt perverst lågpresterande intellekt. Han har bränt hundratals miljoner dollar på att pracka på oss sina infantila apokalypsvisioner där varannan bildruta till råga på allt torgför en bisarr syn på individens möjligheter att klara sig utan sin »familj«.

För familjen – vilket på Hollywoodska alltså betyder den heterosexuella barnfamiljen och absolut inget annat – har snart förstört filmen som konstform. Jag klarar inte mer. Jag kan inte sitta mig igenom ännu ett moraliserande pekoral där världen visserligen håller på att gå under, men det jag förväntas engagera mig i är att ett skilsmässopar ska inse sitt misstag och återförenas. För barnens skull, såklart. Värst av allt är att jag misstänker att Emmerich och andra filmmakare egentligen inte har någon medveten politisk agenda i sammanhanget. Alltihop bottnar i en masspsykotisk vilja att vara publiken till lags, att få publiken att »känna igen sig«. Just denna identifieringshysteri är en fruktansvärd olycka från senare årtionden, och jag misstänker att alltihop började med sitcomreceptet där igenkänningskomiken stod i centrum.

Men för det första känner jag inte igen mig. Jag skiter i barnen och deras längtan efter att åka och campa med mamma och pappa, eller vad fan det nu är de vill. Jag skiter i alla könsstereotypa idiotförhållanden där kvinnan sitter hemma och gnäller och mannen är iväg och röjer. Jag skiter i det, jag hatar det och jag vill inte se det mer.

För det andra tror jag inte att igenkännandet behövs för att vinna bred publik. Hollywood borde lägga ner igenkänningsterrorn på rent krassa grunder. Vem känner igen sig i »Apocalypse Now« eller »The Wrestler«, två mästerverk som kommer att fortsätta inbringa pengar i decennier framöver? Folk fascineras av det främmande. Kvalitet håller, skit försvinner.

Text: