Fadern, sonen och den oheliga valen

Varför ratades Herman Melvilles klassiker Moby Dick av sin samtid? Fokus Mats Holm söker svaret på en psykologisk fråga som visar sig vara besvärande.

Pappa var på väg bort. Syrgasslang i näsan. De hade rakat bort hans skägg. Han såg ut som han gjort när jag var liten: snäll, skör, allvarlig. Men aldrig så här bräcklig. 87 år som inte skulle bli fler. Det såg ut att göra ont.

– Jag har börjat läsa Moby Dick, sa jag.

– Mo  … vad  … va?

– Den vita valen.

Han blundade. Rörde bara läpparna.

– Ååoh, den vita vaaalen.

Hur många gånger hade han gett mig rådet att läsa den? Vid ett tillfälle avslöjade han upplösningen. Vid ett annat var det samma lyriska förkunnelse: »Ååoh  … den vita vaaalen«.

När det nu rosslades fram som en av hans sista fraser blev jag först upprymd. Den där begeistrade fåordigheten var han. Att snacka om böcker bägge läst var ett fint sätt att umgås. Man kom nära utan att det blev påträngande. Men glädjen när jag såg honom visa ett av sina sista livstecken klingade av lika snabbt. Här hade jag haft hela livet på mig att läsa den bok han hade sett fram emot att vi skulle prata om. Så anmäler jag mig när det är försent. Han somnade igen.

Jag la handen på hans panna.

Melville sjönk in i djupare melankoli, depression, finansiell ruin och personliga tragedier – hans son sköt ihjäl sig dagen efter ett bråk med fadern.

Och insåg när jag tittade på honom att jag nog inte bara hade velat diskutera romanen utan lika mycket författaren. Herman Melville. Som ju blev bortglömd samtidigt som Moby Dick kom ut. Det var 1851 och Melville hade flyttat till Pittsfield i Massachusetts, blivit vän och granne med den uppburne författaren och nydanaren Nathaniel Hawthorne, som läste Moby Dick-manuskriptet och såg att det var ett mästerverk och blev lika förvånad som Melville när den fick minst sagt svala recensioner.

Virginia Woolf, Ernest Hemingway och William Faulkner hyllade alla Moby Dick. Till höger ur en amerikansk upplaga från 1922. Foto: John F Kennedy presidential library and museum/AP, Library of Congress, Wikimedia Commons.

Konstigt slut, skrev en tidning. Ingen kärlekshistoria, klagade en annan. Så här kan man inte skriva romaner, påpekade en tredje. Att det engelska förlaget i den allra första upplagan glömt att få med epilogen var förstås förvirrande. Att amerikanska recensenter sneglade på sina engelska kollegor var som det var, trots att de fick den kompletta versionen. Det blinda mottagandet av Moby Dick i USA ledde till att boken bara sålde i drygt 3 000 exemplar. Melville sjönk in i djupare melankoli, depression, finansiell ruin och personliga tragedier – hans son sköt ihjäl sig dagen efter ett bråk med fadern. När Melville den 28 september 1891 dog av en hjärtattack stavade New York Times fel på hans största roman. Den fick heta Mobie Dick. Tidningen publicerade tre dagar senare följande ursäkt:

»En man i ansenlig ålder har denna vecka dött och begravts i den här staden, en man så obekant också till namnet för den generation som i dag är i full vigör, att bara en tidning hade en dödsruna om honom, och den var tre eller fyra rader. Likväl var en ny bok av Herman Melville fyrtio år tidigare en uppskattad litterär händelse.«

Det där hade jag velat prata med pappa om. Det var lätt att föreställa sig samtalet. Jag (upprört): Hur kunde han bli så bortglömd av sin samtid? Pappa: Bah, vad faan är samtiden? En blaserad narcissist som aldrig vill annat än att bekräfta bilden av sig själv. Livrädd för allt som tvingar uppmärksamheten bort från nuet.

Herman Melville. Porträtt i olja av Joseph Oriel Eaton 1870.

1919, tjugoåtta år efter Melvilles död, på hundraårsdagen av hans födelse, påminde New York Times om vad det betydde att han lagt av efter Moby Dick. »Tystnaden från en författare som hade den kolossala vision som Melville gav prov på i Moby Dick är inte en olyckshändelse utan har adekvata orsaker. Och var kanske att tystnad var den enda rimliga epilogen till Melvilles mästerverk, och ett uttryck för vår instinktiva känsla av att det är det enda som återstår: efter Moby Dick fanns inget mer att säga.«

Efter första världskriget var det annorlunda. Moby Dick blåste igen. Virginia Woolf, Ernest Hemingway och William Faulkner hyllade den. Ett återuppståndet mästerverk, skrev Dagens Nyheter den 1 april 1924.

Läsarna fick veta att samtidigt som det talades om en ny våg av framstående författare hade de amerikanska litteraturkritikerna gått på upptäcktsfärd i det förflutna och funnit en mer djupsinnig tankediktare än de nya stjärnorna. Författaren var en av den amerikanska litteraturens bortglömda mystiker. Den bok han skrivit handlade om den monomane kapten Ahabs vilda jakt på den vita valen Moby Dick. Det var, skrev signaturen C-A B, en märklig bok. Intensiv i den lyriska pessimismen. Men inte någon amerikansk Faustdikt. Vildare än så. Språket i synnerhet.

Språket. Romankonstens blodpump. Jag hade under sommaren strukit under så många meningar i min Moby-pocket att jag började tvivla på att jag nånsin skulle hinna läsa något annat.

»Kalla mig Ismael.« Första meningen. I dag en av världslitteraturens välbekanta. Enligt C-A B var författarjaget inte någon av de vanliga amerikanarna. Melville hörde till den eviga orons styvsöner, på ständig jakt efter vilda hav och förbjudna hamnar. Det borde inte varit så. Släktens valspråk var »Denique Coleum«, himlen till slut. Morfar var general men fadern hade otur i pälsaffärer och lämnade familjen på bar backe när han dog 1832. Då var Herman bara 13. Ett av åtta barn. Som gick i skolan men inte stod ut med onklarnas och tanternas planer för honom. Med oemotståndlig kraft drog havet.

18 år var han när han tog hyra på fartyget Highlander och seglade till Liverpool. I romanen Redburn berättar han om rostbiff och plumpudding i London, hemkomst utan ett öre på fickan men åtskilliga erfarenheter rikare. Nya försök att komma tillrätta med tillvaron på landbacken slutade med att han mönstrade på en valfångare till Söderhavet. På en ö rymde han från besättningen. Togs till fånga. Kvarterades in hos hövdingen Kory Kory. Rökte pipa i männens klubb. Efter några månader lyckades han rymma, men hamnade som fånge på Tahiti och uppvaktade drottning Pomare, kom hem till slut, skrev och gjorde succéskandal. Kunde säga att han blivit författare, flyttade till Berkshire, blev granne och vän med Hawthorne, som skrev på sin Den eldröda bokstaven samtidigt som Melville skrev Moby.

Det katastrofala mottagandet tog hårt. Melville läste Schopenhauer, strök under raden »this hellish society of men«. Varför ratades han? C-A B: Melville var »ingen av gudarnas älsklingar, en pessimist i barnoptimismens förlovade land, en tvivlare i tuggummienergins Eldorado, en diktare i bönehusens och börshusens Amerika«. Hur kunde det bli annorlunda?

I Sverige tryckte man på 1920-talet på för att få klassikern översatt till svenska. I mästerlig skrud av litteraturvetaren Hugo Hultenberg, en svarthårig elegant frankofil som i en tidningsintervju tjugo år senare i biblioteket i våningen vid Vanadisvägen i Stockholm hade blecksignerade dedikationer från Winston Churchill vars böcker han översatt, men sa att Moby Dick var den mest minnesvärda.

Den 4 september 1929 skrev Sten Selander i Dagens Nyheter att: »Inte ens Stevenson hade skildrat Stilla havets övärld med så egna ögon, innan övärldens egenart utplånades av missionärer och handelsresande. Melville skildrade övärlden innan den banaliserats till olidlighet av filmfotografer, jazzkompositörer, music hallartister och dussinförfattare.« Melvilles infödingar var inte »kringflugna av någon sorts smäktande mohikanpoesi. Vackra bara, tanklösa och grymma som barnslaktare och de slaktar varandra och äter upp varandra och det gyllene solskenet i deras värld kastar också vackra skuggor«.

Valfångarna blev Melvilles Yale eller Harvard, skrev Selander. Moby Dick var en »romantisk dikt bakom vilken det gömmer sig en bottenlös ångest, en mörk förtvivlan. Sökandet efter jättevalen blev en symbol för människans sökande efter det gåtfulla sagolika något som måste gömma sig i livets stormiga ogästvänliga världshav, mäktigt och storartat.«

1943 skrev Gustaf Hellström i Dagens Nyheter att man kunde jämföra Moby Dick med Odyssén men att man »kan också tolka verket på egen hand. Klokast gör väl den som hänger sig åt dess rytm med dess skiftningar från saklighet och realism till överväldigande skönhetssyner och mystisk extas.«

Går det att åstadkomma något verkligt betydande utan att bli osams med sin samtid?

Man kunde som DH Lawrence, skrev Hellström, i striden mot valen se kampen mellan rasens innersta medvetande, dess blodmedvetande, och dess abstrakta intellekt, som till sin egen undergång söker förgöra detta medvetande. Jungskolan gjorde en besläktad tolkning, såg vidundret som en symbol för det omedvetna, som plågar människan och samtidigt är källan till hennes stoltaste ansträngningar. Percy Branton såg i Moby Dick personifieringen av kapitalismen. Ahab är beredd att offra belöningen av andra valar, av grå­ambra, för att uppsöka och döda Moby Dick, besegra havets vid­under, som är omöjlig att besegra.

Tre år senare skrev Thorsten Jonson att för första gången förnimmer sinnet Stilla havets vidd, en återspegling av vidderna på den amerikanska kontinenten.

Jag läste färdigt efter att pappa dött. Ringde mamma för att fråga om han pratat lika mycket om Moby Dick med henne. De hade varit skilda i snart femtio år, men levt och jobbat ihop i nästan femton och fått tre barn. Jo, sa hon, alltid pratade han ju om den.

– Vad sa han?

– Det var lite konstigt, han var ju så bra med ord, men när det gällde den var det alltid bara  … »ååoh, den vita valen«.

Man kunde ju också vända på frågan: Går det att åstadkomma något verkligt betydande utan att bli osams med sin samtid? Man kunde se en konstnärs längtan efter omgivningens uppskattning som ett förödande gift.

Jag träffade Ismael och Ahab och valen i Kerstin Ekmans gripande Löpa varg och ville prata ännu mer om dem. Tjatade på min fru. Läs Moby Dick! Hon såg mitt behov av sällskap. Men sa att hon inte ville läsa pocket, lånade en rejäl sak på biblioteket. Modernare översättning också. Jag bläddrade. I andra stycket läste jag: »Ta bara The Manhattoes och dess insulära landskap.«

Jag gick till Hultenbergs: »Ta till exempel Manhattans stora östad.«

– Den gamla är bättre, sa jag.

Min fru sa inget. En stund senare började hon läsa från paddan. En anmälan av den nya översättningen i Dagens Nyheter från 1995.

– Den som skrivit tycker ju att den nya är minst lika bra.

– Nä sämre, det hör du på formuleringen.

Hon log. Läste vidare. Recensionen berörde mig. Varför hade jag inte upptäckt den här när jag försjunkit i arkiven.

– Vet du vem som har skrivit?

Jag gav henne några DN-namn. Hon räckte mig paddan. Det var pappa. Nåt annat än »åh, den vita valen«.

Jag läste om den flera gånger. Han uppehöll sig vid ett kapitel i boken som inte hade fastnat i mitt minne. Pappa skrev: »Ur kajernas dimma stiger en profetisk Elia fram och varnar för Pequods kapten Ahab. Den som har Gamla testamentet i färskt minne vet att Ahab var den avgudadyrkande kung som Elia kämpade mot innan han for till himlen. Lika lite som den bibliske kungen vill Ahab lyssna till den kringstrykande profeten. Han undviker och flyr mot fartyget.«

Jag gick och kollade i min pocketbok. Jo, jag borde ha kopplat. »Bra dialog« hade jag skrivit. En mager sammanfattning förstås, jämfört med hans rika och betydelsemättade. Men jag hade läst och vårt samtal hade ju bara börjat.

* * *

Häng med i såväl kulturdebatten som i det allmänna läget i Sverige och Världen. Här köper du din prenumeration på Fokus.

Text:

Toppbild: ILLUSTRATION: MARY EVANS/AF ARCHIVE/TT