Flyttkort från lilla helvetet

När jag var liten bodde vi på korta rivningskontrakt och flyttade hela tiden. Jag har bara glada minnen av hur allt vi ägde rafsades ner i några banankartonger som stoppades in i en lånad folkabuss för att kort därpå packas upp och spridas ut lite luftigt i den nya bostaden. Klart! Bara att måla blommor och fjärilar på väggarna och börja leva!

Snart fyrtio år senare befinner jag mig i en lägenhet jag ska lämna, packandes min fyrtionde flyttlåda. Jag skäms. Vad säger det om en människa att hon behöver äga såhär många lampor och mattor? Att skåp och garderober kryllar av oälskade slentrianköp? Böcker ska vi inte ens tala om, här köper vi fler än vi hinner läsa och då läser jag ändå en del. Symboliken i de resta murarna av travade kartonger är övertydlig. Jag är fånge i en allt snävare labyrint av saker jag gjort till mina. Det här är mitt livsbagage och ingen kan påstå att jag reser med lätt packning.

Femtioandra flyttlådan. Jag borrar mig ner genom mina egna årsringar och har precis passerat gränsen mellan bohagets offentliga innehåll och det som döljer sig längre in i skåp och garderober. Här har dammet lagt sig över gamla fotoalbum, babykläder, sedan länge orörda leksaker, »viktiga papper«, misslyckade skoköp, tre bärbara datorer som eventuellt innehåller någonting av värde varför de måste sparas trots att ingen av dem fungerar. Lådor och boxar med blandat småkrafs, tvenne begagnade gravtest med dubbla streck, ärvda manschettknappar, vykort och ­diverse lappar, lösa diabilder, kasserade mobiltelefoner, skräp. Varför jag släpar med de här sakerna från ställe till ställe vet jag inte riktigt. Motiveringen är grumligt formulerad och lyder ömsom »går inte att slänga« eller »kan vara kul att ha när jag blir gammal«. Undrar hur gammal man måste bli för att uppskatta plaststickor med gammalt kiss på. Antagligen väldigt gammal.

Låda nummer sextio, nu går det inte att skjuta upp källarförrådet längre. Jag tänker att det här utrymmet representerar mitt eget undermedvetna, resterna av det jag glömt eller försökt att glömma, en stökig röra av vinterkläder, utemöbler, julpynt, blomkrukor, dynor, pulkor, sovsäckar. Brukar det inte bli inbrott i förråd? Det kommer någon skummis, knipsar upp hönsnätet och tar allt. Men här har inga tjuvar varit. Eller så tappade de sugen när de fick syn på kärven blandade barnskidor, min gamla dykutrustning, den trasiga kontorsstolen och båtbojen med punka.

Det samvete som förut bar bort oöns­kade ting till diverse hjälporganisationer samt källsorterade papper, plast, elskrot och metall, hostar till och slutar fungera. Nu åker allt i grovsoporna. Enskild egendom blir skräp och det kollektivas problem. En skinnömsning, ömklig och ansvarslös; ett lager ägodelar skalas av och det blir tillfälligt lite mindre trångt i den egna kostymen.
Men till slut finns det inget mer att packa. Jag lägger mig på sängen som saknar lakan och tittar upp i taket som saknar lampa. Sammanlagt sjuttioen flyttkartonger, den stora modellen, möbler ej inräknade.

Jag tänker att jag borde vara nöjd och tacksam.

Jag konstaterar att jag inte är det.

För hur mycket min samtid och jag än samlar på oss tycks vi sakna något väsentligt. Nämligen ett alternativ till uppfattningen att personlig utveckling ska uttryckas i konsumtion och materiell standard. Fler kvadratmeter, finare saker, ständig tillväxt, mer av allt och nya modeller av samma grejer. Vet du var man får tag på ett sådant? Skriv och berätta är du snäll. Postens eftersändning fungerar från och med måndag.

Text: