Girigheten i blixtbelysning

Folkkär bankchef försvarar sina otaliga strippklubbsbesök med: "Dessa var motiverade av affärer". Dessutom är det nu stört omöjligt att få tag i en pälsboa, konstaterar krönikören Pieter Tham.

På tal om klädkod och avslöjandet att Internationella Engelska skolan i Täby mäter längden på flickornas kjolar och klänningar – nu drabbas kvinnor av ännu ett företag som söker reglera deras klädedräkt. Snart blir det stört omöjligt att kunna köpa sig en äkta pälsboa, komplett med huvud och svans. Eller om denna kvinnliga accessoar, synonym för många med societetens salonger, med åren fallit i glömska?

I dagarna tillkännagav italienska modehuset Dolce & Gabbana att man från och med 2022 slutar med päls från djur i samtliga sina kollektioner. I stället går man över till miljövänlig fuskpäls. Därmed ansluter sig modehuset till de riktlinjer som djurrättsorganisation Fur Free Alliance promotar för modeindustrin och som redan anammats av Armani, Gucci, Prada och Moncler.

***

Ett förödande fotomontage där förre bank-vd:n för Swiss Raiffeisen bank, Pierin Vincenz, spelar huvudrollen cirkulerar åter i media. Den en gång så folkkäre vd:n för Schweiz tredje största bank syns tända en stor fet cigarr med en brinnande dollarsedel och ett varggrin spelande i fejset — girigheten fångad i blixtljus.

Bankchefen står inför rätta för bedrägeri sedan han använt företagets kreditkort till att besöka otaliga strippklubbar, ett nöje som gick löst på två miljoner kronor. Utöver det använde han — och sex medåtalade — ytterligare fem miljoner kronor till egna utgifter. Pierin Vincenz försvarar dock avbränningarna och hävdar ”att dessa var motiverade av affärer”. Även i övrigt stod han på sig och sade att han ofta besökte klubbarna på egen hand för att knyta viktiga kontakter med entreprenörer och företagsledare.

Åklagaren har en något annorlunda syn på händelserna och kallar bank-vd:ns kredikortsresa för ett ”Tour de Suisse of the red-light zones”.

***

Det är upplagt för kulturkrock på midsommarafton. Ska man välja ringdans med barnbarnen eller — smyga sig undan för två timmars underhållning med Elvis Presley? Den 24 juni är det premiär på Baz Luhrmanns biografiska musikdramafilm om rock’n’roll-kungen. Luhrmann är regissören bakom medryckande filmer som Moulin Rouge! och Den store Gatsby. Austin Butler (från ”Once upon a time in Hollywood”) är huvudrollsinnehavare och att döma av det första korta teaser-klippet (finns på YouTube) har skådespelaren prickat in sångarens ikoniska stil. Återstår bara rösten.

***

Nu tänker jag göra en Inez Uusmann, ni minns ministern som kallade internet för en fluga?

Härmed deklarerar jag att NFT, det vill säga konst, musik och andra produkter i digital form aldrig någonsin blir mer än en fluga, en dagslända, en modenyck. Och det trots att jag är medveten om det senaste exemplet på motsatsen, nämligen 10 000 bilder ingående i kollektionen av Bored Ape Yacht Club (BAYC) en NFT som nyligen såldes till ett värde av över 2,8 miljoner dollar.

Till att börja med, vet ni vad en NFT är?

Om vi börjar med översättningen: non-fungible token (som om det nu skulle göra saken mer begriplig). Tänk i stället på en NFT som ett sorts ägarbevis till någon form av unik digital produkt. Allt detta tack vare att den registreras på blockkedjan och därför är spårbar. Det går helt enkelt att se vilken bild som är den ursprungliga, vem som äger den och vad den såldes för — allt som krävs för att skapa åtråvärda digitala samlarobjekt och kunna avgöra vilka som är äkta. Men — hur kul är det att köpa digital konst och njuta av den i en webbläsare?

Sanningen är att fokus hittills handlat om spekulation snarare än utövandet av konst eller hantverk. Haussen kring bitcoin och andra kryptovalutor har lett till ett generellt ökat intresse för alla digitala tillgångsslag, och sannolikt är det därför som NFT fått sitt lyft.

För inte kan det väl vara så att jag har fel — att det digitala formatet leder till nya skapandeprocesser och konstformer. Som passar excellent i en ny tid. Rent av i Metaverse.

***

I veckan meddelade New York Times att man köpt ordspelet Wordle, vars popularitet ökat lavinartat. Från nittio dagliga användare i november 2021 till flera miljoner spelare sista januari i år. Köpesumman är hemlig men anges till ”ett lågt sjusiffrigt belopp i dollar”. Ska vi tippa storleksordningen 75 miljoner svenska kronor? Skälet är naturligtvis den amerikanska tidningsdrakens jakt på digitala prenumeranter.

Wordle bygger på ett fiffigt spel med bokstäver. Användaren får sex chanser på sig att gissa vilket ord med fem bokstäver som döljer sig bakom de tomma rutorna. En bokstav som placeras rätt ger en grön signal medan en bokstav som finns i ordet, men är på fel plats ger gul signal.

Jag gick in på NYTs hemsida och testade. Efter femte försöket hade jag tillräckligt med färger för att gissa på NOICE i sjätte och sista försöket. Fel, fel, fel. Rätt ord var MOIST. Lagom huvudbry till morgonkaffet!

Säljare är Josh Wardle, 36, en engelsman som flyttade till USA för studier i början av 2000-talet. Han har en bakgrund på bland annat Reddit där han tidigt utvecklade framgångsrika spel. Wordle däremot byggde han specifikt till sin fru.

— Jag ville uppfinna ett spel som hon skulle tycka om, säger han anspråkslöst.

Den nyblivne spelmiljonären förefaller vara den ödmjuka typen. När han blir intervjuad av magasinet Time vill han inte bli fotograferad och säger att han inte uppskattar uppmärksamheten. Han gillar till exempel inte att hans mail har kraschat. Som den gjorde när affären blev offentlig. Josh Wardle är samtidigt stolt över sin skapelse.

— Wordle tar tre minuter. Och går bara att spela en gång per dag. Ett spel för vår jäktade tid, hävdar ordkonstnären.

***

Varje morgon samma sak. Kliver in på Joe & the Juice i Djursholms City. Dunket från senaste hiten på Spotify blandas med det intensiva surret från juicepressarna. Är man inte redan hörselskadad så blir man. Vinterklädda kunder stirrar obekymrat ner i sina iphones. En hund sitter och fryser utanför entrén – så klart någon variant på poodle doodle. När kommer matte?

Jag beställer en cappucino på havremjölk och en turmeric – gurkmeja med antiinflammatoriska egenskaper. Smakar det så kostar det.

Efter någon minut ropar en anställd upp mitt namn. Det skapar en familjär stämning – som om de bakom disken känner mig. Jag vet att jag är lurad men trivs.

Sjunker ner på en stol och smuttar på kaffet. En overklig tanke dyker upp. Idag kan det bli krig. Ryssland går in i Ukraina. USA och Nato svarar.

Kaffet smakar plötsligt beskt.

***

Vill du få Fokus i brevlådan varje vecka eller enbart digitalt? Teckna din prenumeration på Fokus här.

Text:

Toppbild: Skärmdump/Youtube