Hakelius: Partipolitik är för galningar – åtminstone i början

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Det finns olika skäl till att starta ett politiskt parti. Nästan inga är sansade. Det beror på att partistartande är en sista utväg. Politiskt intresserade börjar vanligtvis i ett etablerat parti. Inte sällan i flera, ett efter det andra. Först när de gång på gång blivit besvikna, röstats ner och förbigåtts, väcks tanken på att starta ett nytt parti.

Det är därför de bittra, de kränkta, de monomana och de rättshaveristiska är överrepresenterade bland partistartare. Hade de varit nöjda med tingens ordning, eller ens kunnat stå ut med den, hade de inte gjort sig besväret.

Överrepresenterade bland partistartare är också idealister och drömmare. I den gruppen finns de som inte bara är missnöjda med partier, utan med samhället – systemet – i stort. Det nya partiet är för dem ett verktyg för att kortsluta systemet.

Miljöpartiet är ett exempel på partier som startades på just sådana premisser. Men även Kristdemokraterna och Socialdemokraterna hör hemma i samma kategori. Alla var de partier som tidvis framstod som mer än lovligt halvtokiga i sin barndom, med fårskinnsvästar, bombkastare och tungomålstalare i de främsta leden.

En del partier startas dessutom till stor del av personliga skäl, vid sidan av de politiska. Vissa individer är helt enkelt för stora för att passa in i ett parti som inte är deras egen avbild. Minns ni Ians och Berts Ny demokrati? Den brittiske fascistledaren Oswald Mosleys British Union of Fascists är ett ännu tydligare exempel.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Sture Eskilsson var blygsam, men han byggde Sverige

Mosley var en briljant politiker, som först gjorde karriär i det konservativa partiet och sedan i Labour. Han sades vara den enda brittiska politiker som hade haft en god chans att bli partiledare i båda stora partier. Men det gick inte tillräckligt fort, så han skapade sitt eget parti. En monumental felsatsning, som inte ledde till annat än att Mosley gav sitt eget storhetsvansinne fritt spelrum, gjorde sig kastlös och att han till sist internerades som säkerhetsrisk.

Men att partier oftast startas av människor som inte har alla hästar hemma, eller inte förstår sitt eget bästa, betyder inte att nya partier saknar rimliga motiv.

Mosley hade bara en konstant drivkraft för sitt politiska engagemang, vid sidan av storhetsvansinnet: han ville göra allt för att de gräsligheter han upplevde under första världskriget inte skulle upprepas. Miljöpartiets grundare hade civilisationskritiska och miljömässiga poänger, som inte bara gick att vifta bort. Socialdemokraterna pekade på en ojämlikhet som var ohållbar och som bara kunde leda till revolution, om reformismen inte fick plats. Kristdemokraterna oroade sig för att samhällets etiska infrastruktur var på väg att erodera. De hade rätt i mycket.

LÄS OCKSÅ: Hakelius: Ingen brukade vara konservativ – fast alla var det

Resonemanget gäller förstås även Sverigedemokraterna. Att partiet startades av nazistanstrukna vettvillingar innebär inte att dess snabba tillväxt beror på kollektiv galenskap. Den beror på att sju riksdagspartier förde en uppenbart idiotisk migrationspolitik. Sverigedemokraterna fick helt enkelt rätt. De surfar på det som brukade vara Socialdemokraternas paradgren: att se sanningen i vitögat och inte titta bort när den blänger tillbaka.

Här någonstans närmar vi oss paradoxen med partier, den som alla de som oroar sig för en »normalisering« av Sverigedemokraterna inte verkar förstå: partier må med få undantag startas av galningar, men om de väl slår igenom, fungerar partierna nästan alltid precis tvärtom. Då blir de verktyg för att lägga band på galenskapen. De domesticerar rebellerna och stävjar de bisarra extremerna. De socialiserar in vettvillingar i samhället.

Så har det åtminstone varit. Det är inte alldeles säkert att det gäller längre.

I USA, där partierna alltid varit svaga, verkar de snarare ha blivit redskap för polarisering. I Storbritannien, med mycket starkare partistruktur, har Labourpartiet ändå kunnat kapas av ett parti inom partiet. Att göra detsamma i Sverige vore inte särskilt svårt, med tanke på hur få som faktiskt är aktiva medlemmar i de etablerade partierna.

Det har alltid varit galningar som startar partier. Men om partierna förlorat sin förmåga att normalisera de aktiva – om de i stället kidnappas och blir kuvöser för galenskap – står vi inför ett helt nytt problem. Och då är det inte ens säkert att Sverigedemokraterna, som trots allt har aktiva gräsrötter, är det parti vi ska oroa oss mest för.

Läs alla krönikor av Johan Hakelius här!

Text:

Toppbild: TT