Hejdå, radioutseende

»Tittar du hit så får jag ta en bild på dig? Okej, är du med då? Lite gladare? Och sista … tack!«

En av de saker jag älskar med radio är att man slipper se hur folk ser ut och kan koncentrera sig på vad de säger. Det pratas om tv-personligheter som »går genom rutan«, i mitt fall är det rösterna i radio som träffat mig i hjärtat. Nu ska jag själv ge en radiointervju men först måste det tydligen knäppas en bild för nätet.

Jag känner ingen som gillar att bli plåtad. Man vill bli vacker, i brist därpå intressant, i brist därpå avspänt naturlig, men i stället ler man som en galning och hoppas att kameran inte ska fånga det ögonblick då man råkar se ut som en långhårig tallrik havregrynsgröt med trötta ögon.

För det mesta kan jag ta hjälp av det fotoleende som jag tränat in just för situationer som denna. Vänster ansiktshalva mot kameran, halsen sträckt, ögonbrynet aningen lyft, fram med underkäken några millimeter, ner med framtänderna i underläppen och sen är det bara att le sitt allra mest muskulösa leende utan tandkött! Ja, det låter komplicerat men när man gjort det några hundra gånger så går det av sig självt. Fotografer kan berätta hur de kommit till olycksplatser där de drabbade automatiskt brustit ut i vinnande fotoleenden när kamerorna börjat smattra. Betingad reflex, som det heter.

Tillbaka till Radiohuset där intervjun strax ska börja. Men först ska jag fotograferas en gång till, nu tillsammans med programledaren.

Att vi påverkas av mediernas ständiga flöde av bilder på andra, är det ingen som längre betvivlar. Men ibland undrar jag om vi inte blir ännu tokigare av att göra oss själva till fotografiska objekt som andra ska titta på. Aldrig någonsin i mänsklighetens historia har vi fotograferat oss själva och varandra så mycket som i dag. Och att alla är fotografer får konsekvenser. En av dem är att vi blir våra ansikten.

Det finns en bild som hänger på väggen i en väns fotostudio. Bilden från förra sekelskiftet föreställer en grupp människor i ett växthus. Tre män i arbetskläder, en flicka i tonåren, ett litet barn i en kvinnas knä. Vackert ljus. Vi blir stående framför bilden, min vän och jag. Trots att de inte ler är blickarna snälla. »Människors ansikten ser inte ut såhär längre. Inte på bild och inte annars heller«, säger min vän.

Jag undrar hur det skulle vara att leva i en tid utan speglar och kameror. Jag tänker på vad som skulle hända om mitt eget medvetande fick släppa allt som har med min utsida att göra. Jag undrar vad odlarna på bilden känt om de vetat att somliga av framtidens människor skulle ägna tid åt att mata Instagram-maskinen med sina egna ansikten.

Intervjun är över, kram-och-tack-för-den-här-gången, och om jag bara vill vara så vänlig att ställa mig mot väggen med logotyper på så ska redaktionens fotograf ta en sista bild. »Lite gladare och ner med hakan. Här är jag! Underbart.«

Sen är det klart, den förbokade taxin väntar utanför entrén, men nej, någon kommer visst springande; en kvinna med en mobiltelefon i handen som undrar om jag kan vänta en minut eftersom hon också behöver ta några bilder.

Då säger jag att jag inte vill. Leenden stelnar och jag förstår att jag verkar dryg men något i mig är på väg att gå sönder.

Kvinnan med telefonen skärper rösten, bilden är inte för privat bruk utan för kanalens räkning. Jag böjer ner mitt ansikte mot bröstet, tränger mig förbi henne och börjar springa mot utgången.

»Gör inte sådär, du kan bli sån«, brukade min mamma säga när jag gjorde märkliga miner som barn.

Tyvärr mamma, det är för sent.

Text: