Ingen bryr sig om vem du är
Den som undrar vad världen kan erbjuda borde först fundera på vad den själv kan bidra med.
Toppbild: Unsplash
Jag köper ett par fotbollsstrumpor till tioåringen men han protesterar: ”Det är Djurgården”, säger han sammanbitet. Jag påpekar att det faktiskt är Adidas, men det går han inte på. ”Kolla färgerna”. Identitet är seriösa saker, man kan inte bära Djurgårdsfärger när man hejar på det andra laget.
Samtidigt är det rena tillfälligheter som präglar oss och täljer fram vilka vi väljer att bli. Sonen tog efter storebror vad gäller fotboll, trots att han bor i fel stadsdel. Nynazister på småorterna hade lika gärna kunnat bli hårdrockare om AC/DC hunnit före. Man tager vad man haver. Alla grupper erbjuder tillhörighet och gemenskap. Det är den man vill åt, även om det innebär att plåga sig igenom trist musik eller stå ut med delar av partiprogram som egentligen bär en emot.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ungdomen är bortkastad på de unga. Så idiotiskt mycket av deras tid ödslas på att fundera kring vilka de är, när de faktiskt ännu inte är någon. Att vara ung är att vara ofärdig.
Jag ser på min sextonåriga dotter som ständigt ockuperar badrummet och minns mina tusentals tonårstimmar framför spegeln. Det var som om jag behövde memorera varje fjun och por för att minnas vem jag var. Inte förrän jag vände blicken bort från mig själv började mitt livs mönster långsamt broderas fram.
Vuxenvärlden gör det inte lätt. Vi pådyvlar barnen idéer som på sikt gör dem olyckliga. Som föreställningen att de kan få, och bli, precis vad de vill. Att de ska ifrågasätta allt redan i lågstadiet, trots att de inte ens har grundkunskap att stödja sig på. Att de aldrig ska ta någon skit. Att de är offer för omständigheter. De kan allt om sina rättigheter, mindre om skyldigheterna och vet inget alls om att man blir någon endast i relation till andra.
Frågan ”Vem är jag?” bör alltid följas upp med följdfrågan ”Vem bryr sig?”. Svaret är: Ingen. Alla har fullt upp med eget navelskåderi. Den som undrar vad världen kan erbjuda borde först fundera på vad den själv kan bidra med. Vem du är har ingen betydelse, bara vad du gör. När lyfte du senast blicken och gjorde något snällt? Har tanken ens föresvävat dig att säga hej till grannen och erbjuda dig att handla, bära ut soporna eller gå ut med hunden? Börja där.
”Vi lever i ett samhälle där vi inte har någon värdegrund. Det är ett samhälle som är väldigt egoistiskt, det handlar bara om mig hela tiden och vad jag måste ha för att kunna må bra”, säger Pirjo Stråte, vice ordförande på riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd (SPES) i en radiodokumentär (Dokumentära berättelser: Saknaden efter Cecilia). Stråte beskriver hur suicid ofta sker just när yttre problem, som arbetslöshet eller boendekris, har löst sig. Det yttre. Ytan. Denna ständiga yta.
Manis Friedman är en vitskäggig amerikansk rabbin och fjortonbarnsfar som närmar sig åttio, och den ende influencer som jag regelbundet återkommer till. Jag är inte alltid överens med honom och hans mångtusenåriga moralkakor men han har en rogivande röst och bjuder alltid på tänkvärda perspektiv. I ett TED Talk gör Friedman en distinktion mellan existens och liv. Att existera är att kräva plats, fysisk som mental. Att leva är att bidra till världen. Ju mer fokus du lägger på din existens desto mindre lever du. Men ju mer du lever desto oviktigare blir dina egna behov. Liv är att göra världen bättre. Eller, enligt Manis Friedman, att fullborda Guds verk och arbeta för att göra jorden till en perfekt plats.
Jag lägger existens kontra liv som ett raster över blodiga knarkuppgörelser mellan extremt dyrt klädda tonårskillar, eller över ungdomar som går upp i limningen av att bli kallade vid fel pronomen. Jag lägger också rastret över mina egna bortskämda barn som vägrar strumpor i fel färgkombination.
Den där ungdomliga ofärdigheten har tyvärr även grott in i vuxenvärlden. Vi bara existerar, våra liv rör inte vid varandra, vi förmår inte ens att vara förbundna med dem vi påstår oss älska. Som solitära öar glider vi omkring, i själsdödande självflykt med hjälp av dataspel, Tinder, partyknark och genom att skrolla oss förbi andras polerade låtsasliv.
Någonstans i Talmud står det ”Kom ihåg var du kommer ifrån: en stinkande droppe – och vart du är på väg: en hög med jord”. Den korta tiden däremellan ska vi leva, inte bara existera.
Strumporna då? Vi gav bort dem till en ung Djurgårdare. Det gjorde inte världen vackrare, men han blev i alla fall glad.
***
