Jag är verkligen riktigt utmärkt

Det här är en extremt bra krönika. Den är extraordinärt lysande. Alla människor som läser den blir riktigt imponerade och säger att det är den bästa krönika som de har läst. Alla djur tycker också det. Hela världen tycker att den här krönikan är den bästa som någonsin har skrivits. De är ärade över att få ta del av alla framgångsrika tankar och kommer att läsa texten högt flera gånger för alla de känner.

Nu kanske någon tycker att inledningen är lite överdriven men det är så lätt att dras med i den samtida storhetsivern. Bara en dåre står väl blygsamt stolt och tyst i hörnet när resten av salen kastar väl tilltagna superlativ kring sig. För det är med detta som med allting annat: steg för steg kan också det som från början framstod som märkligt beteende normaliseras. Människan är anpassningsbar, och efter snart fem månader av Trumpretorik i det offentliga rummet är inget längre som förut. Varför vänta på att någon annan ska säga något bra om en när man kan säga det själv och därmed minimera risken för att ingen säger det? Är vi förresten inte alla blott entreprenörer som ska slå oss fram i ett samhälle fullt av personliga varumärken?

Det är snart 15 år sedan Mohammed Said as-Sahaf gavs namnet Bagdad-Bob som informationsminister under invasionen av Irak. Bagdad-Bob gjorde det till en konstart att beskriva skeenden på ett sätt som de absolut inte hade gått till på – allt i enlighet med Saddamregimens agenda. Den amerikanske presidentens presstalesman Sean Spicer brukar ibland kallas för just Bagdad-Bob för att han alltid vidhåller en bild som ingen annan ser.

»Donald Trump just held the weirdest Cabinet meeting ever« skrev CNN-redaktören Chris Cilizza efter måndagens möte i kabinettet. Förenta staternas mäktigaste man hade då inför ett samlat pressuppbåd förklarat att: »Aldrig har det funnits en president  … med ett fåtal undantag  … som har […] gjort mer saker än jag har«. Vi är bara en åttondel in i mandatperioden men det är just sådana uttalanden som man hunnit vänja sig vid. Det går snabbt.

»Svenska Akademien har tagit emot Bob Dylans Nobelföreläsning. Talet är något utöver det vanliga och retoriskt fulländat« meddelade Sara Danius i förra veckan – ett uttalande som också fick oss icke-Dylanologer att bli en smula uppspelta inför litteraturspristagarens inspelade föreläsning. Det skulle vara helt i onödan visade det sig. Så vidare utöver det vanliga var den ju inte. Retoriskt fulländad då? Nja, då ska man verkligen vara generös. Men vad hände egentligen med det gamla knepet att aldrig lägga ut sömmarna för mycket i både sanning och lögn? Det är ju där som allting avslöjas.

Med det sagt är en rejäl lögn ibland mer klädsam än en halvdan sanning. I går tilldelades Sting Polarpriset under en ceremoni i Stockholm. »Han har ›det‹ som uppenbarligen har lockat väldigt många« förklarade Alfons Karabuda, prisnämndens ordförande, vid tillkännagivandet av pristagarna tidigare i år. Han hade behövt en Sean Spicer vid sin sida. Någon som gick ut hårt och ökade. I stället blev det lite rörande. Om Karabuda ändå hade kunnat löpa linan ut åt andra hållet och säga det som många kanske tänkte: »Nej, detta inte var det vassaste valet men vad fasen skulle vi göra för ja, vi har frågat alla de där artisterna som ni tjatar om så tro inte att ni är så extremt smarta. Vi vill för övrigt inte höra ett ord till om att ge priset till Kraftwerk för det har vi redan försökt men de faxade bara ett tack-men-nej-tack tillbaka«. Det sistnämnda är åtminstone vad ryktet säger – om man nu ska tro på rykten. Sant är däremot att det finns olika sätt att hålla en mask. Som bekant är alla varianter bra utom de dåliga.