Jag behöver en barnvakt

Text:

»Det här är en familjerestaurang«, säger kvinnan ilsket till mig där jag står och röker utanför en bättre hamburgersylta i Alexandria, Virginia. Till en början förstår jag ingenting – herregud, är gylfen öppen? Har någon tatuerat ett hakkors i pannan på mig medan jag sov på det livsfarliga motellet?

Jag står inte direkt vid ingången, så kvinnan och hennes båda barn kan passera utan att behöva få i sig någon tobaksrök. Vad har jag gjort för fel?

Förklaringen får jag först i och med att kvinnan buntat ihop barnen i sin Chrysler Voyager, startat motorn och gett mig ett sista blängande ögonkast. Felet jag gjort, inser jag, är att som ensam, orakad man stå och röka en cigarett utanför en lokal som denna tvåbarnsmor betraktar som en fristad från just sådana som jag. I hennes utblick har jag varit ett slags Christer Pettersson-närvaro i barnkammaren.

Hon är inte den enda ömma moder som ogillar mig under min resa i medelklassens förlovade land. Överallt utom på bensinmackar och hälsovådliga barer möter jag samma fientliga ifrågasättande, trots att jag duschar varje dag och har pengarna i en riktig plånbok. Det dessa vita kvinnor – enbart den vita majoriteten i USA tycker sig ha råd att vara rakt svinaktig mot främlingar – känner på sig är helt enkelt att jag inte har barn.

Den är intressant, klyftan mellan barnlösa och barnfamiljer. Preventivmedel och samhällsutvecklingen i övrigt har gjort det möjligt att välja bort barn om man så önskar. Det är ganska nytt. I tidningen Ottar skrev nyligen Thomas Hemstad en utmärkt text om motsättningen mellan barnfamiljer och oss andra. Det är nu inte alltid jag orkar mig igenom artiklar där författaren använder ordet »hen«, men Hemstad är nyanserad och välformulerad. Hans huvudpoäng är att Sverige, och i synnerhet Stockholm, helt har kapitulerat för barnfamiljernas behov (till skillnad från Berlin, där Hemstad bor). Sinnebilden är Vasastans rökfria kaféer med plats för barnvagnar, och så vidare.

Artikeln har redan väckt debatt. Finns det minsta möjlighet till konsensus? Ett ord som saknas i Hemstads text är »barnvakt«. Vart tog de vägen, dessa uttråkade tonåringar som under min uppväxt räddade de vuxnas umgängesliv och höll freden mellan barnfamiljer och barnlösa?

Och även utan barnvakt – på min tid var de första orden man fick lära sig: »Gå och lek, för nu ska de vuxna prata.« Det måste ha varit ofantligt skönt för de vuxna, för att inte tala om hur skönt det var för mig. Jag ville som fyraåring inte delta i diskussioner om bensinpriset och Bergmans skatteproblem och Fälldins piprökning. Jag ville slå sönder grytlock och tutta eld på saker, precis som alla andra sunda barn.

Den nya pedagogiken tycks vara att barnen får en extra god utveckling om de vuxna ger dem tillräckligt med uppmärksamhet. Men än ser jag inga Mozartliknande underbarn omkring mig. De unga förmågor jag träffar kommer inte rulla hem i barnvagnen och börja författa essäer om skymningsljusets roll i John Banvilles romankonst bara för att de fått njuta av mitt uppbyggliga sällskap.

Min oförstående attityd uppfattas av barnvälsignade vänner självklart som outhärdligt dum och arrogant. Men de vet att jag ibland låter mig charmas av de små, och att jag gör mitt bästa för att hålla freden. Inget vore sorgligare än att klyftan växte sig så stor att man slutade umgås. Jag tror att vi måste hitta strategier – säg, barnvakt varannan gång – för att stå ut med varandras olikhet. Det enda som vore värre än att spärras in på ett dagis vore att uteslutande behöva umgås med folk som gjort exakt samma livsval som jag. Barnens utveckling må sköta sig själv, men det gör inte min.

Text: