Jag har själv Hitlerhälsat

Fokus chefredaktör Jon Åsberg bekänner att han har Hitlerhälsat. Vad innebär det, undrar han? Är man förbrukad? Ska man avgå?

Ett fotografi av nya civilministern Ida Karkiainen (S) som ung väckte uppmärksamhet i veckan. Hon är kanske sexton på bilden och tittar rakt in i kameran. Hon ser nöjd och stolt ut. Hon sitter uppflugen på en köksbänk. Inga andra människor syns, sånär som på en skuldra. Karkiainens högra arm är sträckt rakt ut och snett upp i luften i en pose som kan vara en Hitlerhälsning. Jag skriver kan, eftersom det saknas andra indicier på att det handlar om en sådan, som hakkors eller nazistfanor. Fast hon tycks inte heller peka på något. Bilden slutar i höjd med knogarna, men alla fingrar verkar utsträckta. Som vid en Hitlerhälsning.

Ministern medgav att bilden föreställer henne och att den togs vid en fest hos den dåvarande pojkvännen. Hon kan dock inte minnas att hon »gjort en sådan gest« och tillägger att om hon ändå har gjort en, så var det för att förlöjliga nazismen och ironisera över den.

Jag lutar åt att det var en Hitlerhälsning. Vad skulle det annars kunna vara? Och jag är inte säker på att den var ironiskt menad. Jag har själv Hitlerhälsat någon gång och då i allmänhet fört upp vänstra handens pek- och långfinger under näsan till en tänkt Hitlermustasch, just för att markera den ironiska intentionen.

Nå, vad betyder det om jag har rätt? Alltså att Karkiainen i tonåren heilade utan egentlig avsikt att förlöjliga nazismen. Är hon förbrukad som minister? Ska hon avgå? Nej, i varje fall inte av det skälet. Mest troligt är att det då handlat om ungdomligt oförstånd. Kanske eggades hon av alkohol och av fotografen eller någon annan. Ingen tror på allvar att en kryptonazist har tagit plats i Sveriges regering.

Men fallet Karkiainen väcker en större fråga: Hur lång tid sitter de bruna ränderna kvar i en människa? Eller i ett parti? Centern har väl lyckats tvätta bort sina, trots att rasbiologin ströks ur partiprogrammet först under efterkrigstiden. Och nu visar Fokus/Novus att varannan svensk tycker att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Det låter ju mycket, fast samtidigt tycker 40 procent att SD inte är rasistiskt, alltså dubbelt så många som stödjer partiet. Vi vet inget om utvecklingen över tid än, då frågan inte har ställts tidigare. Förmodligen bleknar väl brunfärgen även där så småningom, men kanske långsammare än hos Centern. Eller Ida Karkiainen.

Text:

Toppbild: Fokus