
Jag tycker mer och mer synd om Donald Trump
Donald Trump är på väg att bli en politisk evighetsmaskin. Snart är han fullt upptagen med att lösa problem som han själv skapat.
Toppbild: AP
Det händer att den här kolumnen anklagas för cynism och ett underskott på empati. Jag kan inte riktigt leva mig in i det, men kanske är det ändå dags att visa hur fel kritikerna har:
Jag tycker mer och mer synd om Donald Trump.
Om man ska resonera om cynism och empatiunderskott är det här vår samtid verkligen brister. När hörde ni senast någon uttrycka lite medkänsla med den nytillträdde amerikanske presidenten?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Han inbjuder inte till det, förstås. Inte ens den mest välvillige skulle kunna hävda att han föregår med gott exempel. Men vi är trots allt kristna i det här landet – eller brukade vara, i alla fall – och vi känner till allt det där med att vända andra kinden till och att älska sina fiender. Sådant är svårt att göra praktik av, men även om vi inte når ända fram är det småaktigt att aldrig bjuda till och hålla styvt på lika för lika.
Särskilt nu, när karln har tagit på sig ett jobb som, ärligt talat, ingen med självbevarelsedrift eller rimlig självuppfattning vill ha.
Det har blivit en rivstart, har vi läst. Proklamation på order på dekret, med sådan hastighet att Demokraterna inte ens hinner formera en stridslinje. Det är ett politiskt blitzkrieg, som måste chocka svenskt utredningsväsende i grunden. Inga småsaker heller, utan svepande, genomgripande reformer.
Hela kapitel i budgeten som bara fryser inne, centrala delar av statsförvaltningen som sparkas ut, tullhinder som skulle fått gamle Colbert att blossa om kinderna.
Och vad är det vi, mitt i denna virvelvind av kaotisk omläggning, ständigt återkommer till? Jo, vad kommer det att betyda för oss?
Hur svårt blir det för de amerikanska konsumenterna? Hur kommer det att gå för EU? Kommer mobiltelefonerna att bli dyrare?
Så där håller vi på. Men ingen – bokstavligen ingen – skänker en tanke åt den som främst kommer att drabbas av allt det här. Det vill säga åt USA:s 47:e president, Donald Trump.
Det krävs ju ingen doktorshatt i statsvetenskap för att ana vad som kommer att ske. Alldeles oavsett om man sympatiserar med det presidenten försöker göra eller inte.
Politiken och statsförvaltningen är ett slags väv av ömsesidiga beroenden, avtal och förväntningar. Allt hänger ihop. Det är det som gör att även jämförelsevis avgränsade reformer, som Obamacare eller Clintons socialhjälpsreform, alltid slukar mer tid och energi än någon räknat med. Om man drar och rycker i en ände av väven rör det sig genast någon helt annanstans i väven. Då tvingas man rycka ut och hantera den saken. Vilket i sin tur gör att larmet går på annan plats. Då måste man dit och fixa, vilket leder till …
Ja, ni förstår.
Om man då gör som Donald Trump och utsätter hela systemet för samtidiga jordbävningar på helt olika platser, vad tror ni händer då? Inte nu, omedelbart, men om två veckor, två månader, två år? Och vem tror ni kommer att tvingas att ta hand om de där kriserna som uppstår, när alla de oavsiktliga konsekvenserna av en bombmatta av drastiska beslut visar sig?
Att Donald Trump just nu håller på att ställa till med en hel del besvär för oss vet vi. Men det han framför allt hunnit göra, på bara två veckor, är att skapa mer än full sysselsättning för sig själv under hela mandatperioden. Och antagligen för nästa president under kommande mandatperiod.
Man kommer snart att kunna se Donald Trump som ett slags politisk perpetuum mobile, fullt upptagen med att lösa akuta problem, vuxna ur hans egna lösningar. Inom kort kommer hans administration att ha så fullt upp med att hantera konsekvenserna av vad de redan gjort, att tiden inte kommer att räcka till för att göra ännu mer.
Jag är inte säker på att det gör saken bättre för oss. Men ni kan väl åtminstone tycka lite synd om Donald Trump, när han surrar kvarnstenen kring sin egen hals.
***
Läs även: En låglönefabrikörs bekännelser
Läs även: Nytt år, nya undergångar
Det händer att den här kolumnen anklagas för cynism och ett underskott på empati. Jag kan inte riktigt leva mig in i det, men kanske är det ändå dags att visa hur fel kritikerna har:
Jag tycker mer och mer synd om Donald Trump.
Om man ska resonera om cynism och empatiunderskott är det här vår samtid verkligen brister. När hörde ni senast någon uttrycka lite medkänsla med den nytillträdde amerikanske presidenten?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Han inbjuder inte till det, förstås. Inte ens den mest välvillige skulle kunna hävda att han föregår med gott exempel. Men vi är trots allt kristna i det här landet – eller brukade vara, i alla fall – och vi känner till allt det där med att vända andra kinden till och att älska sina fiender. Sådant är svårt att göra praktik av, men även om vi inte når ända fram är det småaktigt att aldrig bjuda till och hålla styvt på lika för lika.
Särskilt nu, när karln har tagit på sig ett jobb som, ärligt talat, ingen med självbevarelsedrift eller rimlig självuppfattning vill ha.
Det har blivit en rivstart, har vi läst. Proklamation på order på dekret, med sådan hastighet att Demokraterna inte ens hinner formera en stridslinje. Det är ett politiskt blitzkrieg, som måste chocka svenskt utredningsväsende i grunden. Inga småsaker heller, utan svepande, genomgripande reformer.
Hela kapitel i budgeten som bara fryser inne, centrala delar av statsförvaltningen som sparkas ut, tullhinder som skulle fått gamle Colbert att blossa om kinderna.
Och vad är det vi, mitt i denna virvelvind av kaotisk omläggning, ständigt återkommer till? Jo, vad kommer det att betyda för oss?
Hur svårt blir det för de amerikanska konsumenterna? Hur kommer det att gå för EU? Kommer mobiltelefonerna att bli dyrare?
Så där håller vi på. Men ingen – bokstavligen ingen – skänker en tanke åt den som främst kommer att drabbas av allt det här. Det vill säga åt USA:s 47:e president, Donald Trump.
Det krävs ju ingen doktorshatt i statsvetenskap för att ana vad som kommer att ske. Alldeles oavsett om man sympatiserar med det presidenten försöker göra eller inte.
Politiken och statsförvaltningen är ett slags väv av ömsesidiga beroenden, avtal och förväntningar. Allt hänger ihop. Det är det som gör att även jämförelsevis avgränsade reformer, som Obamacare eller Clintons socialhjälpsreform, alltid slukar mer tid och energi än någon räknat med. Om man drar och rycker i en ände av väven rör det sig genast någon helt annanstans i väven. Då tvingas man rycka ut och hantera den saken. Vilket i sin tur gör att larmet går på annan plats. Då måste man dit och fixa, vilket leder till …
Ja, ni förstår.
Om man då gör som Donald Trump och utsätter hela systemet för samtidiga jordbävningar på helt olika platser, vad tror ni händer då? Inte nu, omedelbart, men om två veckor, två månader, två år? Och vem tror ni kommer att tvingas att ta hand om de där kriserna som uppstår, när alla de oavsiktliga konsekvenserna av en bombmatta av drastiska beslut visar sig?
Att Donald Trump just nu håller på att ställa till med en hel del besvär för oss vet vi. Men det han framför allt hunnit göra, på bara två veckor, är att skapa mer än full sysselsättning för sig själv under hela mandatperioden. Och antagligen för nästa president under kommande mandatperiod.
Man kommer snart att kunna se Donald Trump som ett slags politisk perpetuum mobile, fullt upptagen med att lösa akuta problem, vuxna ur hans egna lösningar. Inom kort kommer hans administration att ha så fullt upp med att hantera konsekvenserna av vad de redan gjort, att tiden inte kommer att räcka till för att göra ännu mer.
Jag är inte säker på att det gör saken bättre för oss. Men ni kan väl åtminstone tycka lite synd om Donald Trump, när han surrar kvarnstenen kring sin egen hals.
***
Läs även: En låglönefabrikörs bekännelser
Läs även: Nytt år, nya undergångar