Jane Magnusson: Tiden har hunnit ikapp Capote
That’s not writing, it’s typing «. Så beskrev Truman Capote det kollegan Jack Kerouac sysslade med. Elakt, briljant, därtill ett omdöme fällt i prime time tv:s megafon. Kombinationen gjorde Capote till den första massmediale författaren och en speciell sorts skitstövel. Ett fyrstjärnigt fullblod.
Capote var den amerikanska efterkrigstidens litterära underbarn. Debuten ”Other voices, other rooms” gör han 1948 som 23-åring (han såg ut som tolv), sedan kommer ”Breakfast at Tiffany’s” – en bok jag årligen läser om och bländas av. Där andra skriver text på papper är Capotes verk alltid tredimensionella, som kuber, och tyvärr alldeles för få. Efter Tiffany’s skriver inte Capote så mycket. Han festar hellre och lär känna de rätta rika.
I november 1959 ruskas Capote äntligen ur sin dvala av en tidningsnotis om Kansasfamiljen Clutter som mördats av okända gärningsmän. Capote lämnar Manhattans dyra träslag och beger sig till vischans rustika platser för att bevaka händelserna kring mordet. Resultat – världens första true crime-roman »In cold blood « – kommer sex år senare. Capote och förlaget vill att de dödsdömda gärningsmännen skall hängas innan boken ges ut.
En ordentlig avrättning kan påverka försäljningen positivt antar de, men med varje uppskjuten avrättning blir Capote mer desperat. » They’re torturing me « gnäller han vid en filmpremiär. »... waiting like this, unable to publish what I’ve done, until they’re hanged. I can hardly wait. «
Replikerna återges i två kommande filmer om författaren. » Capote « med Philip Seymore Hoffman i huvudrollen har redan fått enorma applåder i USA. Den andra » Have you heard? « har fått uppskjuten premiär eftersom man inte kan ha två Capote-filmer på biograferna samtidigt.
Varför inte? Vanity Fair skriver James Wolcott om Capote-trenden för att avgöra om Capote-bilden som återges är rättvis eller ej. Jag undrar snarare varför filmerna kommer just nu, 21 år efter Capotes död.
Är det så att vi äntligen, eller snarare tyvärr hunnit ikapp honom. Inte hans briljans, utan hans sätt. Capotes målsättning, att bli rik och berömd, och hans metoder – att med snabba repliker och vitblekt leende ta hoppsasteg över lik – garanterar framgång.
Djupet och insikten som gjorde » In cold blood « speciell berodde på alla besök Capote gjorde hos gärningsmännen i deras dödsceller. Han kröp särskilt under skinnet på en av dem – Perry Smith.
De blev som bröder och Smith gav Capote sitt förtroeende. Han trodde att boken kunde ge honom upprättelse. Titeln » In cold blood « var för Smith ett enormt svek. Döm om hans förkrossning skulle han hört tvillingsjälen gnälla över uppskjutna hängningar.
Mördarna fick till slut sina straff. » In cold blood« blev en bästsäljare utan like, Capote blev ett världsnamn, därtill mycket förmögen, men helt oförändrad. Capote fick inte ångest över att ha tjänat på mord. Han skänkte inget till rehabilitering av brottslingar eller skrev något samvetsfullt.
I månader, vid bassängkanter och på lyxjakter, skrev han istället något annat: Inbjudningslistan till hans berömda » black and white ball «.
Ryktet om listan spred sig som en löpeld. Verket väckte större debatt än » In cold blood « någonsin gjort. Festen omtalades på varje gathörn och gav värden, med egna ord, 500 vänner (de inbjudna), och 15 000 ovänner (de objudna). Capote hade aldrig större inflytande än då, när festen ägde rum – sju år efter Cluttermorden han sensationaliserade och ett år efter fångarna han mjölkat sin framgång ur avrättats.
Fyrtio år senare förefaller det inte smaklöst att en fest får större utrymme än en avrättning. Att resa till olycksplatser och göra karriär är ingen ovanlig strategi. Makthavare är de som ställer till med de största festerna. Det som Capote satte i rullning har blivit vardag och Capotes värderingar har blivit våra. Han är en fyrstjärnig fullblodsförebild. Vilken trevlig biovinter vi får.
Capote var den amerikanska efterkrigstidens litterära underbarn. Debuten ”Other voices, other rooms” gör han 1948 som 23-åring (han såg ut som tolv), sedan kommer ”Breakfast at Tiffany’s” – en bok jag årligen läser om och bländas av. Där andra skriver text på papper är Capotes verk alltid tredimensionella, som kuber, och tyvärr alldeles för få. Efter Tiffany’s skriver inte Capote så mycket. Han festar hellre och lär känna de rätta rika.
I november 1959 ruskas Capote äntligen ur sin dvala av en tidningsnotis om Kansasfamiljen Clutter som mördats av okända gärningsmän. Capote lämnar Manhattans dyra träslag och beger sig till vischans rustika platser för att bevaka händelserna kring mordet. Resultat – världens första true crime-roman »In cold blood « – kommer sex år senare. Capote och förlaget vill att de dödsdömda gärningsmännen skall hängas innan boken ges ut.
En ordentlig avrättning kan påverka försäljningen positivt antar de, men med varje uppskjuten avrättning blir Capote mer desperat. » They’re torturing me « gnäller han vid en filmpremiär. »… waiting like this, unable to publish what I’ve done, until they’re hanged. I can hardly wait. «
Replikerna återges i två kommande filmer om författaren. » Capote « med Philip Seymore Hoffman i huvudrollen har redan fått enorma applåder i USA. Den andra » Have you heard? « har fått uppskjuten premiär eftersom man inte kan ha två Capote-filmer på biograferna samtidigt.
Varför inte? Vanity Fair skriver James Wolcott om Capote-trenden för att avgöra om Capote-bilden som återges är rättvis eller ej. Jag undrar snarare varför filmerna kommer just nu, 21 år efter Capotes död.
Är det så att vi äntligen, eller snarare tyvärr hunnit ikapp honom. Inte hans briljans, utan hans sätt. Capotes målsättning, att bli rik och berömd, och hans metoder – att med snabba repliker och vitblekt leende ta hoppsasteg över lik – garanterar framgång.
Djupet och insikten som gjorde » In cold blood « speciell berodde på alla besök Capote gjorde hos gärningsmännen i deras dödsceller. Han kröp särskilt under skinnet på en av dem – Perry Smith.
De blev som bröder och Smith gav Capote sitt förtroeende. Han trodde att boken kunde ge honom upprättelse. Titeln » In cold blood « var för Smith ett enormt svek. Döm om hans förkrossning skulle han hört tvillingsjälen gnälla över uppskjutna hängningar.
Mördarna fick till slut sina straff. » In cold blood« blev en bästsäljare utan like, Capote blev ett världsnamn, därtill mycket förmögen, men helt oförändrad. Capote fick inte ångest över att ha tjänat på mord. Han skänkte inget till rehabilitering av brottslingar eller skrev något samvetsfullt.
I månader, vid bassängkanter och på lyxjakter, skrev han istället något annat: Inbjudningslistan till hans berömda » black and white ball «.
Ryktet om listan spred sig som en löpeld. Verket väckte större debatt än » In cold blood « någonsin gjort. Festen omtalades på varje gathörn och gav värden, med egna ord, 500 vänner (de inbjudna), och 15 000 ovänner (de objudna). Capote hade aldrig större inflytande än då, när festen ägde rum – sju år efter Cluttermorden han sensationaliserade och ett år efter fångarna han mjölkat sin framgång ur avrättats.
Fyrtio år senare förefaller det inte smaklöst att en fest får större utrymme än en avrättning. Att resa till olycksplatser och göra karriär är ingen ovanlig strategi. Makthavare är de som ställer till med de största festerna. Det som Capote satte i rullning har blivit vardag och Capotes värderingar har blivit våra. Han är en fyrstjärnig fullblodsförebild. Vilken trevlig biovinter vi får.
