Johan Pehrson måste stå upp för korven

Johan Hakelius sammanfattar de sju senaste dagarna. Reflektioner kring: den stora vårdstrejken, överklassen och att valkampanjen inför söndagens EU-val drar sin sista suck.

Text:

Toppbild: Unsplash / Montage

Toppbild: Unsplash / Montage

Välkommen till Johan Hakelius dagbok. Klicka här för att ta del av alla veckor.

Fredag 

Överklassen – kanske den enda samhällsgrupp som inte tråkar ut oss med sina känslor och tankar i tid och otid – gör ett ovanligt gästframträdande i medierna i dag. Det är denna samhällsgrupp som ligger bakom all nazism, förklarar en medelklasskribent i Dagens Nyheter

Det verkar osannolikt. Min erfarenhet är att överklassen – om vi nu talar om verklig överklass, inte optionshandlare och 23-åriga IT-miljardärer – är för upptagen med att lägga om sina läckande tak och täta sina vallgravar för att ha tid att marschera och sjunga Horst-Wessel-Lied. Visst finns undantag, som den brittiska fascistledaren Oswald Mosley, men Mosley var udda på många sätt. Sent i livet vandrade han ofta runt i sin trädgård i exilen i Orsay, endast iförd halmhatt och sandaler. 

Hitlers far var tullinspektör. Mussolinis far var smed och anarkist. Vidgar vi slaktarkretsen var Lenins far folkskoleinspektör och Stalins far alkoholiserad skomakare, Pol Pot kom från en familj bönder, liksom Mao, även om hans far med tiden blev nyrik. 

Det är en påtaglig övervikt av medelklass, tryfferad med arbetarklass. 

Politik, nazistisk eller annan, lockar alltid de missnöjda och maktgalna. Överklassen har få sådana. Inom överklassen fördrar man sin lott med jämnmod och har en månghundraårig traderad erfarenhet av makt, vilket innebär att man vet att ingen sund människa vill ha den. Inom medelklassen, däremot, finns alltid en latent känsla av att inte ha fått sitt fulla erkännande. Varje studierektor borde, i sitt eget sinne, egentligen vara rektor. Varje socionom socialchef. Varje Johansson en af Kleen. Ur den myllan av missnöjda mellanchefer växer monster, som Hans Fallada beskrev redan 1932 i Hur ska det gå med Pinnebergs?, med en bokhållare – lägre medelklass – i huvudrollen. 

Men med tanke på hur jolmigt klasskriget varit på sistone piggar det ändå upp att Dagens Nyheter går på offensiven och försöker lura ut överklassen i den offentlighet som i åtminstone 60 år helt styrts av medelklassen. Tyvärr tvivlar jag på att mina vänner i överklassen kommer att notera det, så ointresserade är de av nazism. Har vi tur faller någon greves ögon på artikeln i höst, när han rivit en bit tidningspapper för att rengöra loppet på hagelbocken. 

Jag väntade hela dagen på mitt vänliga SMS från polisen om att jag ”i dagsläget” inte är ”misstänkt för något brott”. Ännu på kvällen hade inget kommit, vilket gjorde mig en aning nervös. När jag åter läste artikeln i Svenska Dagbladet upptäckte jag att det var ett lokalt initiativ från polisen på Hisingen, vilket lugnade mig. Jag har en bred och eklektisk umgängeskrets, men få av dem är, såvitt jag vet, knarklangare i Göteborg. Å andra sidan garanterar riksdagen svenska medborgare en jämlik tillgång till samhällsservice och jag har svårt att se varför just göteborgare ska favoriseras genom att få veta att de, för tillfället, inte är brottsmisstänkta. Ovissheten tar ut sin rätt och enligt Försäkringskassan kostar den psykiska ohälsan samhället redan 40 miljarder om året. 

Venezuela och Kongo har inte bara tömt sina fängelser och skickat alla intagna till USA, de tömmer nu även sina mentalsjukhus i samma syfte, kunde den förre presidenten Donald Trump avslöja i ett tal efter sin dom. 

Mycket har skrivits om Donald Trump, men trots det har de politiska låsningarna i USA gjort texterna stereotypa. Det finns många och besvärande luckor om man vill försöka pussla ihop en förståelse av hans märkliga personlighet. En sådan hisnande lucka är i vad mån Trump är bekant med den franske filosofen och homosexuelle sadomasochisten Michel Foucault och hans teorier, något jag inte kan påminna mig ha läst en rad om. 

Begrepp som ”mentalt sjuk” och ”galen” är, som varje ytlig Foucaultkännare vet, bara sociala konstruktioner, som speglar samhällets maktstrukturer. Den som är galen i Kongo eller Venezuela är det inte nödvändigtvis i USA. Omvänt finns det bevisligen stora delar av världen där ett fullständigt normalt amerikanskt beteende i lokala ögon betraktas som komplett vansinnigt. Om man inser det är det förhastat att – som snart sagt alla reportrar gjort – förutsätta att Donald Trump försökte skrämma väljarna. Kanske ville han snarare måla upp en inspirerande och positiv framtidsvision. Ett USA där inte bara, i poetissan Emma Lazarus ord ”de trötta, fattiga och hopträngda massorna som suktar efter att andas fritt” är välkomna, utan även de som på annan plats är vanvettiga. 

Det är möjligt att Trump överskattade de amerikanska väljarnas intimitet med Foucault, men landet är i akut behov av lite god vilja och det är vår plikt att bidra till det, om så är möjligt. 

”Notera att detta så klart inte gäller varenda ingenjör”, skriver statsvetaren Gina Gustavsson på DN:s ledarsida i en artikel som handlar om att terrorbejakande extremister och ingenjörer delar en överdriven längtan efter ordning och entydighet och saknar mental öppenhet. Det framgår inte vad hon baserar den brasklappen på, annat än en vilja att slippa undan en mejlstorm från en hord mentalt slutna, enögda ingenjörer med överdrivet ordningssinne. De kommande veckorna hoppas jag att Gustavsson, utan reservationer, tar sig an arkitektkåren, tandläkarna och HR-cheferna, som alla på olika sätt förtjänar att synas i sina mentala sömmar. 

Lördag 

Fredrick Kibii springer Stockholm Marathon på nästan exakt samma tid som det tar mig att klippa våra gräsmattor, noterar jag då kenyanen korsar mållinjen, samtidigt som jag ställer undan min Klippo. Bådas våran ansträngning är förstås förgänglig, även om resultatet av min håller sig ett par dagar. Jag klagar inte, för det är trots allt karaktärsdanande att påminnas om att även hårt arbete är obeständigt. Men det vore lättare att bära om jag, vid klippningens slut, möttes av en vacker kvinna i sverigedräkt, som hängde en krans runt min hals. Jag ska tala med S om saken. 

Statistiskt sett får tolv svenskar gonorré i dag, läser jag. Det bekräftar min misstanke att alla kvällstidningsreportage om sexorgier, tantrasekter och tinderraggande fått svenskarna att tröttna på erotiken. Det är inte mer än 50 år sedan reklammannen Gunnar Fältman, för RFSU:s räkning, formulerade sloganen ”I kväll får 107 svenskar gonorré”. Han arbetade i en uppåtgående trend. Från början hette det ”I kväll får 80 svenskar gonorré”, men antalet fick skrivas upp i takt med svenskarnas ökade sexuella aktivitet. Nu är vi alltså nere på bara tolv svenskar om dygnet, en minskning med nästan 90 procent på bara fem decennier. 

Vi börjar närma oss den gräns när vi måste vädja till svenskarna att sätta patriotismen före den egna bekvämligheten, om vi inte ska bli till åtlöje i resten av världen. Kanske kan vi återuppliva den gamla EU-kampanjens slogan "Det är roligare att säga ja”? 

Christer Lindarw har fyllt sjuttio och firar det med att börja dricka, efter ett liv som nykterist, berättar Expressen. Han beställde för första gången in en drink på QX-galan: 

”Och då hade jag så jävla kul den där kvällen, så jag tänkte att det kanske är min tid nu.” 

Jag tror att vi alla gratulerar Lindarw till en upptäckt många av oss gjorde redan i tidiga tonår. Livet är, när det är som bäst, ”möda och fåfänglighet”, för att citera Skriften. Låt oss hoppas att Christer Lindarw inte slås av att han slarvat bort större delen av den utmätta tid som Psaltaren ger oss alla. 

En annan stor artist, sextiofemåriga Madonna Ciccone, har stämts av en kalifornisk man, Justen Lipeles. Lipeles anser sig illa behandlad därför att en konsert i Los Angeles började senare än annonserat, därför att han blev obehagligt varm under konserten, men främst därför att han blev offer för ”överlagt tillfogande av emotionellt lidande” då ”pornografi utan förvarning” utspelades på scenen. ”Han tvingades att titta på barbröstade kvinnor som simulerade sex på scenen”, skriver Lipeles advokat i stämningsansökan, som innehåller krav på skadestånd och prövning av en jury. 

Lipeles ålder är oklar och plastikkirurgin gör det alltid svårt att med säkerhet avgöra amerikaners och särskilt kaliforniers ålder, enbart med ledning av fotografier. Med det sagt tyder bilder av den fetblanka, överviktiga och plirande Lipeles på att han är ungefär en tredjedel så gammal som den artist han stämmer. Allt pekar med andra ord på att vi har att göra med ytterligare ett exempel på de yngre generationernas puritanska häxjakt på vuxna människor och deras oskyldiga nöjen. 

Kanske är amerikanerna fortfarande alltför upptagna med den nyss avslutade rättegången och de kommande rättegångarna mot deras förre och blivande president, för att inse hur allvarlig den här rättssaken är. Om Lipeles vinner riskerar resultatet bli att vi aldrig mer överraskas av barbröstade sextiofemåriga kvinnor i offentligheten, en förlust som åtminstone jag skulle ha svårt att bära. I värsta fall går vi miste om all pornografi utan förvarning. Så berövas livet ännu en av de små och få förmildrande omständigheter, som gör att vi härdar ut. 

Folkmusikern Woody Guthrie hade, som alla vet, en dekal på sin gitarr med texten ”This machine kills fascists”. Jag undrar om det är något sådant den blygsamt anonyme centerledaren Muharrem Demirok försöker spela på när han i DN i dag säger att ”epatraktorn är en frihetsmaskin”? Partiet kandiderar i EU-valet på att bekämpa ”klimatförnekare, homofober, rasister och Putinkramare”, vilket gör budskapet en aning oklart, eftersom många epatraktorförare, i varje fall här på landet, omfattar åtminstone tre av de fyra övertygelserna. Å andra sidan är det kanske en bisak. Huvudsaken framträder om man läser hela artikeln. 

Centern är inte bara emot EU-förslaget att höja åldersgränsen för epatraktorer, utan är dessutom emot ett EU-förbud för vitt snus, en anslutning till euron, nya pålagor för skogsbruket, EU-regler som gör det svårare att skjuta vargar, EU:s nya flyktingpolitik och EU-medlemmar som inte lever upp till Centerpartiets krav. Demiroks favoritplats i hela Europa är, uppger han, Linköping. 

Det är förstås fullständigt hedervärda ståndpunkter, men jag undrar om svenska väljare är tillräckligt sofistikerade för att uppskatta ett brinnande EU-engagemang – något Centern säger sig ha – som främst tar sig uttryck i att säga nej till allt som föreslås och inte lyfta blicken över provinsiella svenska småorter. Det framstår lite som den redan beprövade och hittills inte särskilt framgångsrika idén att vara borgerlighetens främsta företrädare, i ilsken opposition mot en borgerlig regering. 

Söndag 

Under min uppväxt på sjuttiotalet stötte man då och då fortfarande på en kvardröjande, hednisk bävan för åskväder. Vetenskapen hade brutit förtrollningen, även av oväder, för de flesta. Det var inget annat än varmfronter och kallfronter, elektriska urladdningar och cumulonimbusmoln. Inget att ängslas för och framför allt inget som hade det minsta att göra med vår moraliska karaktär, eller vredgade gudar. En modern människa stod upprätt i åskväder, om än inte under en gran. Det var bara de som ännu inte helt hade kapat sina rötter bakåt, som tvivlade när det väl brakade lös. De hukade sig och kved, som om Tor riktade hammaren åt just deras håll. 

I dag, när ett magnifikt åskväder rullade över himlen, slog det mig att vetenskapen gjort ett helvarv och återförtrollat vädret. Det är än en gång laddat med synd, vedergällning och mening. Inget väder är längre bara väder, utan alltid en konsekvens av förtappad mänsklighet. För varmt, för kallt, för torrt, för vått – till och med luftgropar – allt beror på vår orättfärdiga civilisation. Ett rejält åskväder redan i junis första dagar, ovanligt för säsongen försäkrar SMHI, är förstås inget undantag. Tor är tillbaka, frammanad av de forskare som en gång jagade honom på flykten. 

Bilderna av den australiensiske medieligisten Rupert Murdoch, ungefär jämnårig med Metusalem, iförd affärskostym och gymnastikskor under sitt femte bröllop, värmde mitt hjärta. Hans rodnande unga brud, 67-åriga Elena Zhukova, är pensionerad molekylärbiolog, utbildad i Sovjetunionen, rapporterar New York Times, som behandlar nyheten utförligt, medan Murdochs egna tidningar gör det reglementsenligt underdånigt. 

Varför Murdoch valde att bära gymnastikskor till sin söndagskostym vet jag inte. Kanske har han liktornar. Kanske bara dålig smak. Men tankarna går till den gamla filmen Runaway Bride, med Julia Roberts och Richard Gere i huvudrollerna. Skulle den nyblivna fru Murdoch ha frågat mig, hade jag rått henne att propsa på att Rupert, liktornar eller ej, bar ett par lagom obekväma knytskor till bröllopet, för att förhindra att han rörde sig alltför snabbt. 

För ett år sedan friade Murdoch till Ann Lesley Smith, 67-årig tandhygienist, men ångrade sig genast. Ytterligare ett år tidigare slog han via ett e-postmeddelande upp äktenskapet med sin fjärde fru, den texanska rockkurtisanen Jerry Hall – även hon 67 – efter bara några års äktenskap. Men det var Murdochs tredje fru, företagsekonomen Wendi Deng, blott 55, som sammanförde Zhukova och Murdoch. Deng själv tog vid efter journalisten Anna Maria Torv, 79, som lyckades snärja miljardären i hela 32 år, kanske just genom att förbjuda honom att bära gymnastikskor. Hon efterträdde flygvärdinnan och modellen Patricia Booker, för evigt nummer ett i den kronologiska ordningen, men tyvärr inte längre med oss. 

Jag undrar hur kvinnor i allmänhet, om sådana finns, uppfattar Murdochs livfulla seriemonogami. Ser de den som ett nedslående bevis för manlig nyckfullhet? Eller ingjuter den hopp? Sannolikheten att en slumpmässigt utvald kvinna någon gång ska få avlägga äktenskapslöften med en miljardär har trots allt ökat markant, tack vare Murdoch. Det finns säkert tid för åtminstone ett par till, innan Murdoch och hans gymnastikskor kallas till sina fäder. 

Måndag 

De flesta av oss har vant oss vid ”skjutningar”, som vi sorglöst kallar överlagda mord nuförtiden, men det finns ändå gränser. ”Sorgen är stor på Södermalm” hör jag i Sveriges Radio, efter att de två älgkalvar som förirrade sig in i centrala Stockholm fälldes i Blecktornsparken. Skolbarn samlas för att sörja och lägga blommor på platsen. Kommunens viltvårdare har fått ta emot hot från allmänheten. 

Det kan låta som oproportionerliga reaktioner, men jag anar en begriplig förklaring. 

Vi har de senaste månaderna fått lära oss att kvinnor i allmänhet hellre möter en björn än en man i skogen. Är det även så att de hellre möter en älg än en man i stan? Det verkar så. Mycket talar för att de sörjande skolbarnen och den hotfulla allmänheten i fråga domineras av kvinnor, med det vanliga tillskottet av ett fåtal män, som räknar med att kunna skörda fördelar genom att bryta könssolidariteten. Opportunism av det slaget bör man hålla sig för god för, men det ligger ändå mycket i de ofta förekommande uppmaningarna till män att verkligen sätta sig in i kvinnors verklighet och vardag. 

En modern svensk kvinna betraktar antagligen de hundratals ”skjutningarna” av gängkriminella unga män som en form av skyddsjakt. Två mord på försvarslösa älgar är däremot ett flagrant exempel på ”meningslöst våld”. Om vi väl förstår detta finns inget mysterium med sorgen på Södermalm. Ur ett feminint, eller rent av feministiskt, perspektiv är frågan snarare om inte den manliga populationen – till skillnad från varg, björn och älg – är så stor att alla skulle vinna på att utöka skyddsjakten. Mycket talar för det. 

Vi måste närma oss dessa frågor med ett öppet, genusvetenskapligt sinne. 

Tisdag 

”Det här är något jag har sett fram emot att få göra under min tid i regeringen. Alla som känner mig har märkt att jag är på väldigt gott humör just nu”, berättar miljöminister Romina Pourmokhtari för Expressens tv, efter att ha badat i Östersjön, fullt påklädd i mörk byxdress, vit skjorta och blå sidenscarf. Hon torkar sig på en EU-flagga. 

Det framstår som en udda dröm för en minister, men återigen gäller det att hålla ett öppet sinne. Den glatt oförskämde reportern antyder att det bara handlar om en kampanjgimmick för att försöka hålla Liberalerna kvar i EU-parlamentet. Och visst är det lätt att föreställa sig det komplicerade problemet när ministern och hennes pressrådgivare först fick idén: hur ska ministern kunna bada, utan att låna sig till en billig och ovärdig objektifiering av kvinnokroppen? Men för dem som tittar på hela inslaget framgår det att det inte är själva klädsimmet som Pourmokhtari längtat efter, utan den havsproposition som signerades i går och som sägs leda till mer sill. En modern svensk kvinna möter helt enkelt hellre en sill än en man i badet. 

Det är lätt att sympatisera med den stora vårdstrejken som just brutit ut, om inte annat för att vi alla, för eller senare, lägger ett eller annat vitalt organ i händerna på sjuksystrar och läkare. Man vill inte att de, just då, ska dra sig till minnes någon oförsiktig lustighet man skrivit då man var i bättre skick. Dessutom vill vi alla ha mer pengar för mindre arbete. Att mitt eget förhandlingsläge är hopplöst, eftersom vi egenföretagare är vår egen motpart, är en annan sak. Det gäller inte de vårdanställda och det är bara att gratulera dem. 

En aspekt av de strejkandes krav har jag dock missat, tills mina ögon faller på Expressens debattsida. Där förklarar 23 vårdanställda klimataktivister att deras krav inte bara handlar om de egna livsbetingelserna, utan om ”livsbetingelserna på jorden”, som bekant hotas av ”klimatkatastrofen”: 

”Kortare arbetstid har visat sig leda till lägre konsumtion och energianvändning”, förklarar de, ”två viktiga åtgärder för att minska utsläppen. En minskning av arbetstiden med 10 procent reducerar energianvändning och växthusgasutsläpp med 8 procent.” 

Det är en storslagen argumentation, men jag oroar mig för att just det här utsnittet av strejkande är på väg att manövrera in de vårdanställda i samma hopplösa sits som jag själv fastnat i. En annan sak som alldeles självklart minskar konsumtion, elanvändning och därmed utsläpp är trots allt lägre inkomster. Har undertecknarna tänkt på det? Har de klarerat sin artikel med Vårdförbundet? 

Det allra bästa för klimatet vore, såvitt jag kan förstå, att skära ned vårdpersonalens arbetstid till noll timmar i veckan och samtidigt sluta betala dem. Det skulle förstås ha en del tråkiga konsekvenser, inte bara för vårdpersonalen, utan även av sentimentalt slag, när vi började dö som flugor. På det stora hela finns dock ingen anledning att betvivla – trots att våra levande kroppar är kolsänkor – att nettoeffekten för klimatet antagligen blev positiv, även av den bieffekten. 

Aktivisternas debattartikel är föredömligt välargumenterad, men varje intelligent läsare upptäcker snart att den väcker tre frågor om undertecknarna, utifrån deras egen argumentation:  

1. Varför går de till jobbet? 

2. Varför tar de betalt? 

3. Varför räddar de liv? 

Jag vet inte i vad mån vårdpersonalens motparter läser Expressen eller är att räkna som intelligenta läsare, men jag befarar att de just fått ett kraftfullt förhandlingsvapen till skänks.  

Onsdag 

Kungafamiljen firar nationaldagen i Pajala, Nykvarn och på Skansen, meddelar kungahusets presstjänst, men av besparingsskäl blir det inget ”öppet slott” i Stockholm i år. Budgetskäl är i alla fall den officiella förklaringen till att den inre borggården på Stockholms slott hålls stängd även på nationaldagen, men som alltid med kungligheter är det svårt att kasta av sig misstanken att de officiella förklaringarna är till för att skymma de verkliga. 

Vad kan det vara för slags projekt hovstaterna använder den inre borggården till och som är alltför känsligt för att vi ska få se det? Håller amerikansk militär, i enlighet med DCA-avtalet, på att montera en raketramp i skydd av slottsväggarna? Har kungaparet ställt en av alla dessa hiskligt fula studsmattor därinne, för att ställa sig in hos barnbarnen? Eller kan det ha en koppling till att kronprinsessparet i dag på Stockholms slott, enligt kungahusets egen presstjänst, tog emot Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar, för att bli ”informerade” om ”frågor som engagerar Vänsterpartiet”? 

Vi vet hur det brukar sluta när man låter bolsjeviker ”informera” monarker om sina engagemang, åtminstone sedan Jakov Jurovskij osäkrade sin revolver i Jekaterinburg 1918. Att kronprinsessparet ändå känner sig tvunget att stå till förfogande för något sådant är ett dåligt omen. Min gissning är att den inre borggården är i anspråkstagen för förberedelser inför en hotande revolution. Kanske sitter hovets sömmerskor där, i denna stund, och syr in kungafamiljens juveler i drottningens, kronprinsessans, prinsessan Madeleines och prinsessan Sofias korsetter. Vi får helt enkelt vänta på nästa nummer av Svensk Damtidning, som alltid vet vad som egentligen händer i hovet, för att få reda på vad som verkligen ligger bakom den stängda borggården. 

”Hur minns du C.Gambino?”, frågar Aftonbladet mig. Jag måste erkänna att jag blir ställd. 

Det är alltid genant när den egna självupptagenheten står i vägen för att minnas namn och ansikten, men just i det här fallet undrar jag om det verkligen är det som är problemet. När jag slår upp bilder på ”C.Gambino” övertygas jag om att ansiktet hade stannat i mitt minne, om jag hade sett det. 

”Hela Sverige sörjer”, skriver en av Aftonbladets läsare som faktiskt minns den mördade poeten, och jag hoppas att det stämmer. Poeter blir annars ofta förbisedda. När Stagnelius dog som 29-åring, en månad efter att ha gripits för fylleri vid Slussen, dök ingen av hans släktingar upp på begravningen. Först långt i efterhand blev Till förruttnelsen, skriven av Stagnelius då han var i samma ålder som C.Gambino hann uppnå, obligatorisk i varje skolantologi. 

Låt oss hoppas att raderna som börjar med ”Förruttnelse, hasta, o älskade brud”, i framtiden får sällskap i antologierna av det som kanske var C.Gambinos mästerverk: 

”Det klart jag gillar cash, jag gillar drip (Drip) 
Hon skakar på sin ass när hon suger på min dick 
Jag sa, ’Aina bränner bilder på min klick’ 
Jag hänger ba med killers, du är nacas, mannen stick (Lakk gitt) 
Diamanter på min hals, jag är iskall (Uh) 
On my trigger finger itching, vi får se om du är man” 

”Gud tar de bästa först”, som en annan läsare som verkligen minns C.Gambino, skriver. 

Torsdag 

Valkampanjen inför söndagens EU-val drar, barmhärtigt nog, sin sista suck. Det har inte varit behagligt för någon. Horder av journalister har tvingats uppfinna de mest krystade argument för att övertyga oss om att våra röster spelar roll. Samvetsgranna väljare har i veckor försökt övertyga sig själva om att vi behöver ett europeiskt parlament, trots att det inte finns ett europeiskt folk. Men de som trots allt haft det värst är förstås kandidaterna, som måste intala sig själva att de kan spela roll i en församling där bara 21 ledamöter av 705 – knappt tre procent, eller ungefär hälften av Kristdemokraternas ledamöter i riksdagen – är svenskar. 

Vi har alla gjort vårt bästa för att låtsas tro dem, men det finns gränser för tålamodet. 

Det är svårt att veta vilken av de svenska partiföreträdarna och kandidaterna som haft det värst. Ibland har jag trott att det är Liberalernas Karin Karlsbro, som blivit känd för att vara den minst kända aspiranten. Ibland Centerns Emma Wiesner, som varit ursinnig i veckor, för att få oss att notera henne. Men i dag kan Aftonbladet berätta att Liberalerna förbjudit sin partiledare Johan Pehrson att äta korv. Det tar det partipolitiska tyranniet till en helt ny nivå. 

Varför Pehrson inte får äta varm korv är en aning oklart, men det verkar som om liberalerna ser korven som en populistisk, fascistoid maträtt. Att äta den offentligt är att ”fiska i grumliga vatten”, som det brukade heta, eller att ”hundvissla”, som det heter numera. Även Kristdemokraternas Ebba Busch verkar ha förbjudits att visa sin falukorv i den här valrörelsen, kanske av liknande skäl. Bara uppstickaren Folklistan har vid ett tillfälle uppträtt med en hel skottkärra korv, men det tystades snabbt ner och nu är partiet inte ens mätbart längre. 

Svenska väljare förstår att kampanjer av det här slaget måste hållas då och då, även om ingen egentligen vill ha dem. Vi är villiga att, inom rimliga gränser, spela den roll vi tilldelats. Men om priset är att skambelägga svenska korvar och dem som äter dessa, har vi hamnat på ett sluttande plan. Johan Pehrson måste stå upp för korven, även om han tvingas att ta strid med sina förbudsivrande partikamrater. 

***

Text:

Toppbild: Unsplash / Montage