Kampen mot gängen börjar på dagis

Vill man få bukt med gängkriminaliteten är det inte etniska kvoter och ADHD-tester som behövs, utan tidiga, genomtänkta insatser.

Jag är psykiatrisjuksköterska och har jobbat hela sommaren. Det är akut brist på oss. Det har gjort att jag ibland har arbetat åtta dagar i sträck. Det har gått bra, tack vare att jag har fått sova varje natt. Här i Tensta har det inte alltid varit möjligt.

Under ett antal år åkte pojkar runt och smattrade med sina mopeder hela nätterna. Alla sömnlösa nätter gjorde att jag, och många andra här, var helt slut när vi skulle gå till jobbet. Nu är problemet löst, sedan staden har satt upp bommar på gångvägarna och polisen har tagit mopeder i beslag.

En sådan enkel sak som att få sova på natten känns underbar. Även i andra avseenden har vardagen i Tensta blivit lugnare. Under många år hade de kriminella kontroll över centrum. För min del innebar detta att det inte gick att gå till centrum och handla efter klockan 18. Men sedan polisen för några år sedan satte upp kameror, kan vi numera gå och handla när som helst på kvällen. Det offentliga rummet är tryggat. Det innebär en stor frihet för oss.

Tänk: så enkla saker som att få sova och kunna handla på kvällen. Men det allra viktigaste är ändå att vi inte har haft några skjutningar i Tensta på snart ett år. För oss Tenstabor har den här sommaren varit den bästa på många år.

Men även om vi har haft en lugn sommar i Tensta, har skjutningarna ökat på många andra ställen. I valrörelsen har skjutningarna blivit något partierna samlats kring, när de lägger fram olika buketter av åtgärder. En sak fattas hos nästan alla: i stället för att granska varför det skjuts och fråga sig varför pojken eller den unge mannen hamnar i gäng, beskrivs skjutningarna som en del av mer allmänna problem. De problemen ges sedan lösningar som var och en kan ha åsikter om.

Det tydligaste exemplet är den platta beskrivningen av de socialt utsatta områden, som Tensta, där gärningsmännen bor. När problemet beskrivs så allmänt kan lösningarna bli drastiska, som att riva hus och flytta folk. Befolkningen kan visserligen ibland framstå som spännande mångkulturell, men är i grund och botten ganska homogen i sina brister, enligt dem som lägger fram förslagen. Och allt detta oftast med noll anknytning till det faktiska området som ska reformeras.

Först ut var migrationsminister Anders Ygeman som föreslog att hälften av dem som bor i utsatta områden ska ha svenska som modersmål. Förslaget var orealistiskt och ogenomförbart och kostar därför inget att föra fram.

Bara någon vecka senare föreslog Moderaternas Irene Svenonius och Johan Forssell att alla barn i utsatta områden skulle ADHD-testas. Även detta förslag framstår som ogenomförbart och därför billigt. Om Moderaterna på allvar funderat på ADHD-tester finns en mer träffsäker väg: en ändring i socialtjänstlagen så att föräldrarna inte kan sätta hinder i vägen när skolan anser att ett barn behöver utredas för ADHD. Har Moderaterna lagt någon motion om detta i riksdagen?

Vill man få bukt med gängkriminaliteten måste man våga se vad den beror på och sätta in åtgärderna tidigt. Det finns underlag. Redan i mars 2010, för mer än tolv år sedan, presenterade dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, utredningen ”Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp”. Utredningen tog fasta på de orsaker till kriminalitet som Västerortspolisens ungdomsgrupp lyft fram. Ett av utredningens förslag var följande:

Det bör omgående göras en omfattande satsning på tonårspojkar och unga män i de mest utsatta bostadsområdena (Projekt pojke). Satsningen ska avse yrkesträning, arbete och fritidssysselsättning och syfta till att motverka sociala problem, psykisk ohälsa och stereotypa könsroller. Satsningen ska ha som målsättning att motverka attityder och värderingar som främjar en kriminell identitet.

Hade de här planerna satts i verket skulle de ha betytt mycket för att vända den negativa brottsutvecklingen. Jag hade kanske sluppit se ungdomar skjuta varandra nedanför min balkong. Jag blir ledsen över alla missade år, men vi får inte ge upp. Det finns fortfarande vettiga åtgärder.

Barn till utrikesfödda behöver tidigt stöd för att lära sig svenska. Inför därför skolplikt från tre års ålder och ge samtidigt deras mammor möjlighet att gå på SFI. Se till att SFI:n håller hög kvalitet.

Kvinnorna måste också komma vidare till ett yrkesliv. Här måste de få hjälp att bryta normer. Arbetsförmedlingen och socialtjänsten behöver ställa tydliga utbildningskrav på kvinnor som söker ekonomiskt stöd. Även om kvinnorna själva skulle vilja utbilda sig, utsätts de för påverkan från omgivningen att stanna hemma med sina barn. Det blir onormalt att följa majoritetssamhällets norm att barn ska gå till förskolan.

Det är redan där vi måste bryta rekryteringen till de kriminella gängen.

***

Text:

Toppbild: NTB / TT