Leve de politiska vildarna

Vi ska vara tacksamma för de politiska vildarna. Det sista Sveriges riksdag behöver är ännu mer blind partilojalitet.

Jag undrar om Ann Linde, Helle Klein, Björn Wiman och de andra som arbetat upp ett raseriets lödder över den väletablerade termen ”politisk vilde” verkligen har trampat rätt. Jag är inte alldeles uppdaterad på intersektionalitetens senaste konversationslexikon, men känns det inte lite västerländskt nedlåtande att uppfatta ”vilde” som nedlåtande?

Det var John Dryden, inte Rousseau, som myntade uttrycket ”den ädle vilden”, men konceptet – för att uttrycka det samtida – var detsamma. Det handlade om en naturens gentleman, oförstörd av kulturens normer. Exotiserande, förstås, men i den andra vågskålen ligger ändå den fundamentala normkritiken.

Är Linde, eller Klein, eller Wiman verkligen beredda att ställa sig upp och påstå att vildars kultur är lägre stående än vårt dekadenta, klimatförstörande lämmeltåg till civilisation? Borde inte den som kallas ”vilde” kunna bära epitetet med stolthet?

Dessutom har ”politiskt naturfolk”, eller ”politisk ursprungsbefolkning” inte riktigt samma spänst.

När Amineh Kakabaveh utsågs till Årets svensk av Fokus jury 2016, var det inte trots att hon är en besvärlig typ, utan just därför att hon är det. Hon hade tagit striden mot hedersvåld i ett vänsterparti som helst ville titta åt andra hållet. Utrensningen låg i luften. Nu är det snart val och eftersom partierna i praktiken kontrollerar valprocessen är Kakabavehs riksdagskarriär all. Hon får vara besvärlig i andra organisationer. Men hon går inte utan att ha blottlagt några av det svenska parlamentets självmotsägelser.

Ta landskapsbänkarna, till exempel. Att ledamöterna är placerade efter valkrets, snarare än partitillhörighet, ger intrycket av att deras främsta lojalitet är med väljarna därhemma. Men så är det inte. Den främsta lojaliteten är med partiet. Det är partiet som ger ledamöterna en plats på listan. Det är partiet som står för kampanj, hjälp och stöd. Det är till partiet pengarna går. Och det är partiet, inte väljarna, som ställer lojalitetskrav.

Visst, vi har ett mycket begränsat inslag av personval. Men själva termen ”politisk vilde” säger något om normalläget: att man som riksdagsledamot förväntas vara lojal mot en partilinje.

Det är en intressant spegelbild av det brittiska parlamentet. Där sitter ledamöterna alldeles tydligt på valkretsmandat. De förväntas representera alla väljare i valkretsen. Men i underhuset sitter de antingen på regeringssidans bänkar eller oppositionsbänkarna. Det är för att partierna ska kunna balansera den mycket starka personliga ställning ledamöterna har.

Svenska riksdagsledamöter sitter också, formellt, på personliga mandat. Det är en av få hälsosamma motvikter mot att riksdagen bara ska bli en fålla för valboskap. Men Kakabavehs besvärlighet har fått riksdagsledamöter att tappa masken och kräva att de sista resterna av ledamöternas självständiga ansvar rensas bort.

Det finns nu flera förslag på att de som flyr partifållan ska kunna tvingas bort från riksdagen och ersättas med partilojalister. Den moderata ledamoten Maria Stockhaus har motionerat om det flera gånger. Partiernas, i praktiken, närmast totala makt över ledamöterna ska även i teorin bli total.

Det vore en ordning som gjorde formalia mindre missvisande, där har Stockhaus en poäng. Men om hon får som hon vill vore det lika bra att avskaffa henne också. Då kan varje parti helt enkelt ha en representant som får viktat röststyrka efter valresultatet. Inga störande individer med samveten, egna idéer och integritet som trumfar partilojaliteten.

En riksdag helt i partiernas kontroll vore lika ceremoniell som Karl XI:s drabanter vid riksdagens öppnande. De avskaffades 1974.

***

Text:

Toppbild: Christine Olsson / TT