Lever vi alla redan i Squid game?

Pieter Tham är fri som fågeln. Nu ska städas, tvättas och krattas. Men först: Netflixsuccén.

Vet ni hur många potentiella efterträdare det finns till Moderaternas Ulf Kristersson om eller när han avgår?  Svaret finns i ett av de senaste avsnitten av Expressens pod Politik-Rummet.

Riksdagsledamoten Niklas Wykman är ett föreslaget namn. Josefin Malmqvist, ordförande för kvinnoförbundet ett annat. Även Elisabeth Svantesson, partiets ekonomiskpolitiska talesperson är en utmanare. Liksom Johan Forsell, ordförande för Moderaterna i Stockholms stad och rättspolitisk talesperson. Vi får inte glömma Skånefalangen med Malmömoderaten Torbjörn Tegnhammar. Samtidigt som det inte går att räkna bort Kjell Jansson, valberedningens ordförande, en dark horse. Sist men inte minst, finansregionrådet Irene Svenonius.

Så där håller de på, Expressens fyra initierade journalister med s k ”inside”. In alles virvlar femton namngivna utmanare förbi. ”Det bubblar som i en häxkittel” lyder rubriken. Tyvärr drabbar virrvarret av namn även läsaren. Nästa gång – varför inte bara lägga ut Moderaternas medlemsregister?

Då var det enklare med valet av ny partiledare efter statsminister Löfven: Samtliga tjugosex partidistrikt nominerade Magdalena Andersson. Punkt slut. Ett ämne hon möjligen bör beakta när hon nu tillträder posten handlar om en bortglömd och utsatt grupp. Flera twittrare har uppmärksammat orättvisan i att samhället är mer anpassat för höger- än för vänsterhänta. Som exempel nämns den klassiska gatuköksgaffeln. Den tandade kanten är vinklad på så sätt att den skär varmkorven bättre om du är högerhänt. 

Knivigt värre, Magda!

Jag läser i media att drottning Elizabeth II vägrade ta emot tidskriften The Oldies utmärkelse som Årets senior. ”Man är bara så gammal som man känner sig”, motiverade hon sitt beslut. Jag tycker mig notera en viss åldersrasism i attityden? Månne antyder drottningen att det är negativt att vara en ”Oldie”? Jag känner mig kränkt.

Till slut kom jag på det. Vem nye succéförfattaren Jens Liljestrand är lik. Jag har skådat den före detta biträdande kulturchefen och hans skäggprydda nuna på bild åtskilliga gånger sedan den dystopiska romanen ”Om allt tar slut” släpptes i september. Nu har hans roman gjort internationell succé och sålts till tretton länder. Snygg läderpaj har han också. Visst blir man förbannad?

Vem det är han liknar? En ung John Oates. Gitarristen i framgångsrika rockduon Hall & Oates. Hoppas inte jag kränker honom nu. John Oates alltså.

Jag fick ett ”Jimmie moment” häromdagen. Eller två faktiskt. Något saknades mig. Dels undrade jag vart Anders Tegnell tagit vägen, dels kom inte mina hundar, en Jack Russell och en jaktgolden, när jag ropade. Då slog det mig att pandemin deklarerades överstånden den 29 september varvid FHM:s statsepidemiolog – han som gav den urtvättade tröjan ett ansikte – försvunnit ur rutan. Dels hade jag lånat ut de två hundarna, en Jack Russell och en jaktgolden, till en mörkrädd stadsbo som skulle tillbringa helgen på landet. 

Känslan av FF liksom ramlade över mig. Jag var fri såsom fågeln. Nu skulle här städas, tvättas och krattas. Jag skulle bara först slänga ett litet getöga på Squid Game – ni vet den där omåttligt populära Netflix-succén alla talar om, den som satt Sydkorea på kartan. Där befinner jag mig fortfarande. Inte i Sydkorea utan i soffan, framför avsnitt sju. 

Handlingen: hundratals skuldsatta personer tackar ja till ett erbjudande om att tävla i traditionella barnlekar. En saftig belöning väntar vinnaren – men insatsen är livet.

Enligt seriens skapare Hwang Dong-hyuk beror framgången på att överlevnadsserien väcker existentiella frågor hos tittaren. Skulle du ställa upp i ett liknande spel om du var verkligt desperat? Vad är en människa kapabel till när överlevnadsinstinkterna tar över? För att inte tala om den verkligt brännande frågan: lever redan alla i ett enda stort Squid Game?

Text:

Toppbild: Netflix