Marxisten förutsåg hur vänstern skulle tappa arbetarklassen
Redan på 1960-talet såg Herbert Marcuse problemen med den nya vänsterns relation till arbetarna. I dag lockar SD allt fler svenska arbetarväljare.
Bild: Arvo Skiss/Youtube
Nyligen presenterade Carl Eos vid tankesmedjan Oikos rapporten Arbetarkonservatism. Han visar hur andelen arbetare som röstar på SD gått från 7 procent 2010 till 29 procent valet 2022. Under 1980-talet lade över 70 procent av arbetarväljarna sin röst på Socialdemokraterna, nu är det endast strax över 30 procent. I det kommande valet kan Sverigedemokraterna de facto bli “det nya arbetarpartiet”.
Eos redogör för hur SD levererat politik inom områden som invandring, trygghet och brottsbekämpning, sänkt bränslepris och matmoms på ett vis som varit önskat och tillfredsställande för den svenska arbetaren. Det är i linje med hur den socialdemokratiska tankesmedjan Katalys tidigare redovisat att arbetarklassen varit den stora förloraren under de senaste 30 årens samhällsutveckling. Lönerna har släpat efter, boendekostnaderna har ökat och gapet i medellivslängd har vuxit visavi medel- och överklassen.
Eos vänder sig till moderna forskare som Francis Fukuyama och Matthew Goodwin som pekar på att etablissemanget faktiskt har distanserat sig från arbetarna i västerländska samhällen och därför förlorat deras förtroende. Det har pågått länge, det blir man påmind om när man ser gamla intervjuer med den gamle tyske marxisten Herbert Marcuse.
Med böcker som Eros och civilisation och Den endimensionella människan blev han under revoltens år 1968 något motvilligt en fadersfigur för den nya vänstern. Filosofen och sociologen Marcuse blev känd för sina teorier om det kapitalistiska samhällets förmåga att fånga upp subversiva strömningar och göra dem banala och harmlösa. I Sigmund Freuds anda visade han på sex- och aggressionsdriften kastrerats och exploaterats av efterkrigsvärldens nöjesindustri. Ett modernt exempel är hur hbtq-rörelsens pridetåg gått från att vara normbrytande aktion till att bli kommersiella jippon för företag och organisationer att godhetssignalera genom.
Enligt Marcuse gjorde kvinno-, student-, medborgarrätts- och miljörörelsen legitimt och framgångsrikt uppror mot förlegade auktoriteter, sexism, rasism och föroreningar. Men han vände sig mot antiintellektualismen inom den nya vänstern: hur känslor och indignation förhindrade den från att se att de kapitalistiska samhällena ännu inte är i närheten av den utveckling som krävs för att ta steget mot Karl Marx utopiska paradis, “ett rike av en annan värld”.
Den nya vänstern utvecklades till en akademisk överklass utan förankring i arbetarklassen och verkligheten, upptagen vid kvinnors och diverse minoriteters frigörelse. Ett problem för Marcuse, som hävdade att endast arbetarnas organisering kan åstadkomma mer än en kosmetisk samhällsförändring. Deras kraft kan inte ersättas av diverse identitetspolitiska särintressen. För även om Marcuse betraktade nationalism som en distraktion för arbetarna, ansåg han inte att vänstern har någon rätt att sätta sig till doms över dessa. Arbetarväljarna följer endast den historiska och ekonomiska utvecklingens logik och i dag kämpar de för att försöka behålla de rättigheter och den välfärd de faktiskt förvärvat.
Marcuse uppfattade den koncentrerade makten i multinationella företag och statens ökade kontroll över samhällslivet som samtidens förtryck av arbetarna. Det är också någonstans där som Eos ser dagens konfliktlinjer.
***
