No milk today

De dödas för att de är en kostnad i en budget som ska ge maximal avkastning. De beskrivs till och med som »avfallsprodukter« – oönskade eftersom de är av hankön och därmed inte kan producera nya liv som ska in i verksamheten. »Vi är inget socialkontor, vi gör affärer«, säger den danske mjölkbonden och ja, vi pratar alltså om kor. Kanske är det någon som känner en plötslig lättnad över att inte ha vaknat en morgon i februari till nyheten att det mänskliga manssläktet ska avlivas eftersom de blivit en oönskad kostnad i samhällsbudgeten.

»Än så länge kan uppfödarna inte förhindra att det föds handjur men de kommer snart att kunna det«, förklarar speakern i dokumentären »Det vita guldet« som finns att se på SVT Play. Man ska kanhända vara dystopiskt lagd för att dra denna tanke till sin spets, men hade jag varit mansaktivist hade jag definitivt inte släppt denna forskning ur sikte.

»Det vita guldet« är en tysk dokumentär om den moderna mjölkbranschen. Det handlar om europeiska mejerikoncerner som befinner sig långt borta från eftermiddagsvarma svenska kohagar. För mjölkindustrin handlar inte längre – eller åtminstone ytterst sällan – om småskalig produktion med sprittande kossor på bete. Det är en business som alla andra där produktionen ska effektiviseras.

I »Det vita guldet« berättar Arlas koncernchef om hur det i slutet av 1980-talet var 37 000 bönder som producerade 5,5 miljarder liter mjölk. I dag är det i stället 3 500 bönder som säljer samma litermängd. På en mässa visas framavlade mjölkkor med enorma, blod­ådretjocka juver upp för försäljning. Kon har blivit som vilken trimmad maskindel som helst. Hon ska ständigt vara dräktig för att producera mjölken med vilken hon motiverar sin existens. Efter fem år – att jämföra med en kos naturliga livslängd på tjugo år – har hennes kropp blivit uttjänt i arbetskedjan och då är hennes existensberättigande slut.

»Produktionen skadar miljön, djuren – och din hälsa«, skrev biträdande över­läkaren i onkologi David Stenholtz och Djurens Rätts ordförande Camilla Björkbom förra veckan i en artikel hos Aftonbladet Debatt. »Drick mer mjölk från svenska kor«, svaradeJonas Carlberg, chef för LRF Mjölk. Han valde föga överraskande det lokala spåret: Köp mer svensk mjölk så att mer svensk mjölk kan produceras, men duckade (givetvis) för frågan om mjölkens påverkan på en vuxen kropp.

Det är lätt att framstå som naiv när man försöker tala om etik i djurindustrin. Som om man vore lätt eftersatt som inte förstår spelreglerna som klätts i kapitalets vuxenkostym och slips. Värna om kor – så löjligt. Är det barn som skriver i Fokus?

Kanske är det också för tidigt att hoppas på att mjölklandet Sverige ska vara redo för en debatt om just mjölken – vi har ju nyligen börjat debattera köttet. För att inte tala om flyget. Det går inte att utmana gamla vanor alldeles för mycket.

I »Det vita guldet« resonerar en utställare på en mejerimässa om att det ju hade gått lika bra att dricka chimpansmjölk men att det inte skulle vara lika affärsmässigt klyftigt. Tänk jobbet med att stänga in hundratusentals chimpanser för att tömma dem på bröstmjölk för att människan sedan ska kunna bälga i sig literstora lattar och öka midjemåttet med hjälp av ost.

De gånger som jag vill kittla min förfäran över människan brukar jag annars tänka på de som rasade när musikfestivalen Way Out West för tre år sedan förklarade sig mjölkfri. Det var som ett nästa steg i sitt klimatarbete som den redan vegetariska Göteborgsfestivalen bestämde sig för att kasta ut mjölken från området. Att man sponsrades av havremjölkstillverkaren Oatly hjälpte givetvis till, men de upprörda rösterna var närmast fascinerande. Det var som att mjölk var en omistlig del av rockkulturen. Gärna en konsert men först ett riktigt stort glas mjölk! Att människans spontana reaktion på förändring fortfarande är att spjärna emot är sannerligen nedslående. Som om hela världen rymdes i ett O’boy-glas.

Text: