Om Trump bara kunde vara mindre mänsklig

Någon drog den där frasen i radion igen: ”civilisationens tunna fernissa”. Eller mer prosaiskt: ”civilisationen är bara en tunn fernissa”. Sak samma.

Tanken är en sådan som alltid fångat människor, oavsett om de är Jehovas vittnen, scientologer, klimataktivister eller bara genomsnittliga misantroper: under ytan finns något verkligare och värre. Det som gör att vi inte slår ihjäl varandra, förnedrar, lurar och öppet föraktar varandra är bara en liten tunn hinna, ungefär som den där av raps- och havreolja som de försöker experimentera fram för att skydda gurkor i stället för plast. Under den finns den permanenta avgrunden.

Jag vet inte, jag. Jag har nästan lika svårt att tro på det som på Rousseaus idiotiska spegelvändning: att vi alla vore änglar om bara civilisationen inte hade perverterat oss. Skulle, till exempel, vår lokale ICA-handlare här egentligen gå omkring och drömma om att förgifta kalopsen och försåtsminera returmaskinen, om inte civilisationens sköra tråd höll honom tillbaka? Jag menar, han har säkert dåliga morgnar som alla andra, men skulle den sortens tankar på något sätt vara mer verkliga än den trevliga och rätt bekväma ambitionen att få folk att trivas i butiken?

Idéer av det här slaget gör sig rätt bra som abstraktioner, men de tappar i trovärdighet när man plockar hem dem i vardagen.

En annan sak – kanske mer trivial, kanske inte – är förstås att vi alla fylls av känslor, tankar och impulser som får oss att rodna, om vi verkligen tänker på dem. Än mer så om vi tvingas se dem. Det är här som det oundvikliga inträffar och vi åter landar hos president Donald J Trump. 

Varenda människa med minsta aversion mot de rättfärdigas boskapshjord söker aktivt efter något generöst att säga om USA:s 45:e och 47:e president. Och nu finns det en öppning igen.

Vi får väl se vad det blir av det mångtusenåriga ursinnet i Mellanöstern. Det försvinner knappast. Men något slags brott i förödelsen har i alla fall uppstått och det beror i mycket på Trump. Äras den som äras bör, och allt det där. På torgen i Jerusalem och Tel Aviv är han hjälte. Till och med New York Times tvingas att ge honom en liten avmätt bugning. 

Det är uppfriskande. Ett nyttigt motgift mot det nyanslösa sidval vi avkrävts i åratal nu. Men så gör jag misstaget och slänger ett öga på en av TV:s nyhetskanaler och då skiter det sig igen.

Marco Rubio – tidigare Trumps ”lille Marco”, nu hans utrikesminister – håller låda om överenskommelsen. Inom ett par meningar glider det från överenskommelsen till chefen: 

”Ärligt talat är det inte bara det att det inte finns någon annan ledare i världen som hade kunnat åstadkomma detta, mr President, för att vara uppriktig kan jag inte komma på någon annan amerikansk president i modern tid som skulle kunna ha gjort detta möjligt.”

Lägg särskilt märke till de där ”ärligt talat” och ”uppriktig”, för att visa att situationen kräver modigt klarspråk, inga omskrivningar. Donald Trump är helt enkelt inte bara det bästa sedan skivat bröd, utan antagligen — för att vara uppriktig, ärlig och direkt – sedan bröd överhuvudtaget. Kanske sedan manna. 

Och presidenten sitter bredvid. Minut efter minut. Känns det som i alla fall. Allvarligt lyssnande. Han rodnar inte ens.

Kanske har Marco Rubio rätt. Det är inte poängen. Poängen är att det här är för genant för att uthärda. Det vore mindre pinsamt och mindre avslöjande om presidenten sände direkt från sina toalettbesök.

Jag skulle tro att det som gör de här hagiografiska uppvisningarna i realtid så outhärdliga inte är att de är abnorma, utan tvärt om allmänmänskliga. Det är som att se sina egna, mest genanta sidor stolt hålla presskonferens. Vår tunna fernissa av blygsamhet, värdighet och återhållsamhet hyvlas bort.

På uppsidan: civilisationen klarar sig nog i några år till.

***

Läs även: All makt till Richard Tellström!

Läs även: Kvinnan som inte fick finnas