Tågresor är hopplösa

Text:

På tyska kallas de Billigflieger. På svenska lågprisbolag. På nätet bär de namn som Ryanair, Easy Jet, Wizz Air.

Det finns en billigflygare som går mellan Frankfurt-Hahn i Tyskland och staden Rzeszow i sydöstra delen av Polen. Under slutet av nazitiden kallades Rzeszow för Reichshof. Det betydde, i en annan översättning, tvångsarbete och koncentrationsläger.

Billigflygarna i dag har ingen pedagogisk dimension, inget pedagogiskt uppdrag. Det enda de har är ett kommersiellt uppdrag. De flyger när och där det finns efterfrågan. De slutar också helt sonika flyga, så verkar det åtminstone, när efterfrågan sinar.

Billigflygare gör ofta skäl för namnet. De bjuder ingen service att tala om. Det är å andra sidan bara bra eftersom det då inte heller finns någon service att klaga på. Bland de gamla och etablerade flygbolagen heter det att billigflygarna mest konkurrerar med varandra och att många dyra konkurser snart står för dörren. Fallet Air Berlin skulle då vara ett case in point. Jag undrar jag.

För man kan ju också anlägga vissa andra perspektiv. Billigflygarfolket har en rätt låg medelålder. Det är framtiden som flyger där. På konstbiennalerna i Venedig och Istanbul är det billigflygarna som fyller salongerna med ny och betalande publik. I Berlin däremot är det Easy Jet som fyller staden med tusentals britter, mer eller mindre varje veckoslut. De ockuperar hotellen och firar spyglada stag parties. Av allt detta följer att Easy Jets chefsgarnityr också har en del att säga till om när det gäller trafikplaneringen i Berlin.

I april tog jag billigflyget till Kraków från Berlin. Det kostade mindre än 100 euro. Det var med Air Berlin. På Stora torget i Kraków blev jag snabbt uppraggad av en vacker ung kvinna. Hon bar ett stort och himmelsblått paraply under en stjärnspäckad och molnfri himmel. Det visade sig snabbt att också hon ville ta mig med på en resa. Den resan skulle väl gå till sjunde himlen, kantänka.

Jag hade gärna gjort resan till Kraków med tåg. Inte av miljömässiga skäl, men av sociala och kulturhistoriska. Jag sökte alltså tågförbindelser via Deutsche Bahn, från Berlin. Det var en rätt hopplös uppgift. Det talades om byten både här och där och sedan, när jag redan tröttnat, planerades ännu ett litet byte på en station med ett svåruttalat namn. Jag var sent ute och beställde därför genast plats på en Billigflieger.

I ett annat sammanhang fick jag för mig att åka tåg från Berlin till Kaliningrad.

Kaliningrad hette Königsberg fram till det senaste världskriget och var på många sätt en riktig tysk stad. Kaliningrad är numera rysk och mycket nedgången och det finns heller inga tågförbindelser mellan Berlin och Kaliningrad. Så sent som 1938 kunde man däremot ta sig med direkttåg från den tyska huvudstaden till Königsberg, en sträcka på drygt 500 kilometer.

Men nu är det så här. Om man i dag vill resa till Kaliningrad från Berlin måste man först resa till Minsk via Polen (med nattåg), sedan i Minsk byta till ett tåg mot Vilnius och från Vilnius ta ett nytt tåg mot Kaliningrad. Restiden uppskattas på nätet till 37 timmar och 29 minuter. Marginalerna åt båda hållen är betydande. Jag vet en del om detta, får du gärna tro.

Poängen är nu denna. Fram till 1945 gick tågresan mellan Berlin och Königsberg på under 9 timmar. I billigflygarnas tid tar den tre eller fyra gånger så lång tid. Jag tackar så mycket, Josef Stalin och Adolf Hitler, också för detta elände.

Text: