Pandemin fick mig att upptäcka glädjen

Fredrik Sjöberg och hans 97-åriga mamma hade en plan. Så kom pandemin. Och han fick en pandemikärlek.

Pandemin är förstås trist, men inget ont som inte för något gott med sig. Själv har jag till exempel upptäckt bilkörningens glädjeämnen. Nog för att jag har framfört en och annan hyrbil sedan jag tog körkort i fyrtioårsåldern, men att äga en egen var mig fullkomligt främmande. Bor man på en ö utan bilfärja är det lätt hänt att man betraktar flakmopeden som den fordonstekniska utvecklingens absoluta höjdpunkt.

Det började med att mamma slutade köra. Hon fyller 97 nu i vinter och fastän hennes körkort gäller till 2026 bestämde hon att bilen gott kunde stå kvar i garaget. Sälja den ville hon dock inte. Bilar kan bli som högt älskade husdjur och här har vi att göra med en guldgul Nissan Micra med taklucka, överdimensionerad motor, och även i övrigt extra allt, inklusive första generationens krockkudde. Årsmodell 1998, mint condition, under tiotusen mil. Planen var nu att jag skulle rasta bilen ibland när jag reste ner till Västervik.

Så kom pandemin. Landsvägsbussen var inte lika lockande längre, men att överge mamma gick ju inte, varför vi bestämde att jag skulle skaffa en garage­plats i Stockholm och ta över den lilla guldraketen. Sagt och gjort. Åh, vad kul vi hade! Att slippa människosläktet på kollektiva färdmedel var oväntat skönt, och stannade vi till på någon rastplats utmed E4:an kom gubbarna fram och kommenterade bilen i gillande ordalag, ungefär som hundmänniskor gör inför välkammade exemplar i stadens parker.

Vi lever i en extrem fordonskultur. Det sägs att sociala medier är konstruerade för att användarna ska hänga i så länge som möjligt, och det stämmer säkert, men det är ändå ingenting i jämförelse med fordonen. Tidigt skolas man in också. Jag har en bild som säger en hel del, föreställande farfars Harley-Davidson med pappa, 3 år, i sadeln och faster Kerstin (född 1917) på pakethållaren, iklädd vit sommarklänning. Och även om nutidens motorkultur inte är fullt lika manligt kodad, kan ingen förneka att något av detta ännu finns kvar. 

Saken kom upp när en mig närstående passagerare satt och hyperventilerade under en komplicerad omkörning på motorvägen. Hon påpekade att bilen hade en enda krockkudde, på förarsidan, samt en enda puderspegel bakom solskärmen, på passagerarsidan. Att köra om bulgariska timmerbilar i dåligt väglag var inte förenligt med något enda av alla de höga ideal jag brukar bekänna mig till. Körglädjen dämpades även av tanken på att krocka med en älg. Och så var det roliga slut. Jag chartrade en sopfärja och skeppade ut bilen till ön, i väntan på att någon samlare ska höra av sig med ett bud.

Giftet i kroppen fanns emellertid kvar. Vi beställde en större bil, en fabriksny, tysk sak med brutal bensinmotor och alla tänkbara finesser, inklusive dubbla puderspeglar och ett oräkneligt antal krockkuddar. Turkosblå. Bilhandlaren upplyste visserligen om att fordon med utmanande färger kan bli lite knepiga att bli av med på andrahandsmarknaden, men det kunde vi inte ta hänsyn till. Att nio av tio bilar är vita, svarta eller silvergrå beror inte på att folk gillar vita, svarta eller silvergrå bilar. Orsaken, fortsatte bilhandlaren, är att köparen misstänker att alla andra gör det.

Farfar köpte en T-ford senare, antagligen för att farmor tröttnade på sidovagnen, och vad den hade för färg vet jag inte, men själva kulturen var etablerad och under hela min uppväxt hade familjen två bilar. En större och en mindre. Det var inget man reflekterade över. Och vore det inte för pandemin hade nog kedjan brutits redan i generation tre. Märk väl, det var inga ideologiska skäl som avhöll mig. Jag anser inte att bilar är onda. Jag hade bara inte råd. Förrän nu.

Arvodet för texter av det här slaget är av den kalibern att man kan hitta på lite av varje, så nu senast, när ett snöoväder var på väg in över norra Kalmar län, bestämde vi oss för att bränna ner till morsan och bjuda henne på middag. Vilken resa! Snön vräkte ner och termometern visade tio minus, men just därför körde alla långsamt och visade hänsyn av ett slag som gör att man kan känna hopp för mänskligheten. Dessutom var gubbarna ute, alla dessa till vardags ringaktade män med reflexväst och tvivelaktiga matvanor som anlitas när snökaos råder.

Dieseldoften låg tung över den lilla staden. Traktorer och snöplogar överallt – och en märkvärdig känsla av samhörighet. Jag blev riktigt rörd av scenen. Motormännen, tänkte jag gråtmilt, jag ska gå med i Motormännens Riksförbund! Men det fanns inte längre. Har bytt namn till något jag omedelbart glömde. Kanske borde jag ha skrivit om båtar i stället, och den i alla väder lika förrädiska grynna som heter Värdegrundet.

Text: