Rätt vin till klassresan
Vi avslutar beställningen, ost- och skinkomelett till mig och räksallad till mitt lunchsällskap, som för dagen även avser njuta ett glas vin eftersom det är min tur att betala. Jag föreslår en sauvignon blanc från Nya Zeeland. De brukar vara druvtypiska med en uttalad karaktär av svartvinbärsbuske och löddrig springare.
– Hur var det i Japan, undrar han.
Fantastiskt! Jag lägger ut texten om sake, sashimi, de belevade och artiga japanerna, Tokyo och det jag främst for dit för; pudersnön i Niseko. Bästa skidåkningen sedan jag åkte heliski i Kanada senast. Övergår därpå till det ämne som för dagen ligger mig varmast om hjärtat, min debut som vin- och matkrönikör i denna tidning. Lunchgästen gratulerar. Sedan överrumplar han mig:
– Du håller på med rätt många såna där överklassgrejer: vin, mat, skidor, resor …
Satan, tänker jag. Har jag avslöjat mig? Den här tidningens chefredaktör tror att jag är stabil medelklass, den enda officiellt existerande klassen i vår tid. Överklass är bara andra; sd:are på Östermalm, dubbelparkerande snobbar i feta stadsjeepar och kotlettfrisyrer som vaskar champagne. Bortskämda överklassyngel brukar det heta, utan att det behöver vara knutet till slynglarnas sociala bakgrund. Överklass har förvandlats till ett allmänt skällsord. Lite som rasse, fascist eller nasse. Var mans niding.
Så när jag har chefredaktören och hans fru hemma på middag brukar jag för syns skull traska runt i strumplästen som muslimer och underklassen, och till aperitifen väljer jag någon vardagschampagne av budgettyp. Det brukar alltid finnas något okänt champagnemärke på bolaget som importören försöker få in i monopolets fasta sortiment med hjälp av ett attraktivt pris; vin som sedan dyker upp i vinspalterna med betyget »mycket prisvärd«.
För den vinintresserade medelklassen är »mycket prisvärd« som orgasm. Förr imponerade man genom att bjuda på dyra »årgångsviner« som det hette, i motsats till dåvarande Vin & Sprits tankerimporterade bulktjut från Algeriet. Nuförtiden finns årgång på de flesta flaskor och folk blir imponerade av fyndvin som kostar överraskande lite i förhållande till kvaliteten. Dompan spar jag till familjehögtiderna.
– Lever vi inte i det klasslösa samhället, frågar jag för att mota bort lunchsällskapet från detta minerade område.
Han antyder att jag är ironisk och börjar en utläggning om att klass är ett mer sammanbindande kitt än fosterlandet i vår globaliserade värld.
– Man skulle kunna tänka sig något så motsägelsefullt som en nationalistisk international: Marine le Pen, Viktor Orban, Jimmie Åkesson och Donald Trump körsjungande: Upp till kamp nu, håll gränsen… Eller varför inte en rödnäst önologinternational som kräver gränslös vinhandel med slagorden »…vi under skatter digna ner…«.
Där fick han till det, tänker jag och konstaterar att min första krönika i vin- och matgenren nu bara behöver en slutknorr. Jag beställer champagne att fira tilldragelsen.
– Någon särskild sort, undrar hovmästaren.
Jag ber om något han rekommenderar. Han återvänder med en flaska vars etikett han visar upp med rutinerad gest.
– Husets egen, säger han. Mycket prisvärd!
