Religiös tro är bra för politiker

Den som tror att jordelivet är det enda liv vi har blir mer benägen att försöka skapa himlen på jorden. Sådana politiker bör vi akta oss för.

Författaren Fredrik Sjöberg meddelade i Fokus häromveckan att han inte tänker rösta på religiösa politiker. Orsaken är att han insett att det där blida halleluja-leendet döljer något mycket mörkare: en tom likgiltighet inför livet här och nu. De som väntar sig paj i himlen när de dör, bryr sig inte om det går åt helvete på jorden. Sådana människor kan vi inte ha till politiker, det måste ju varenda människa förstå.

Sjöbergs resonemang verkar logiskt; det enda som rör till det är verkligheten. För religiösa människor utgör 85 procent av jordens befolkning och fromma politiker finns det i drivor. Men det går inte att hitta många – kanske inte ens någon? – som resonerar som Sjöberg hävdar att de borde göra.

Tvärtom går religion och samhällsengagemang ofta hand i hand, också maktens innersta korridorer. Ett exempel är de europeiska politikerna Robert Schuman, Konrad Adenauer och Alcide de Gasperi som har kallats för EU:s fäder. År 1951 tillbringade de en vecka i kloster för bön och samtal. Därifrån tog de tåget till Paris för att grunda Kol- och stålunionen. Fromhet och realpolitik i skön förening.

Listan med politiker som haft blick både för himmelen och jordelivet kan göras lång, och rymmer både Martin Luther King och Mahatma Gandhi. Har de missförstått sin tro? Eller kan det möjligen vara så att Sjöberg tagit miste?

Själv blir jag allt mer benägen att tolka det Sjöberg ondgör sig över som något positivt. För är inte problemet oftare att politiker är lite för ambitiösa i sin reform- och regleringsiver, som om deras mål var att skapa himlen här på jorden? Den frestelsen drabbar sällan religiösa politiker, eftersom de oftast skiljer mellan paradiset och vår ofullkomliga värld.

Det är ingen slump att 1900-talets utopiska projekt var sekulära. Skälet till att de slutade i förskräckelse är att inget pris blir för högt för den som tror på projektet himlen på jorden. Lyckligtvis har vi lämnat denna blodiga era bakom oss, men jag anar en liknande perfektionism i den byråkrati som just översvämmar samhället. Inga jämförelser i övrigt, som det brukar heta. Men finns det inte, bakom den ändlösa räckan av rapportkrav och rutiner, en dröm om ett perfekt, helt rationellt system utan plats för vare sig skav eller misstag?

Och kanske är detta de sekulära politikernas främsta brist: Deras rationalism. För ingen ideologi har större förtryckar-potential än idén om att ens övertygelse är helt logisk.

De religiösa traditionerna betonar att människan bara förstår styckvis och tack vare Guds nåd. Men rationalismen saknar dessa spärrar. I stället präglas den av en stark tro på förnuftets förmåga att kartlägga världen. Och när man har funnit den logiska sanningen kör man över människor som är av annan mening. För om de inte har insett det självklara är de aningen dumma eller onda, och ingen av det slaget behöver man lyssna till.

Uttrycket ”med logisk nödvändighet” illustrerar hur förnuftet ibland upplevs som tvingande. Den som har sett ljuset kan inte sitta passiv utan måste driva igenom sin agenda. Ivern förstärks om man dessutom menar att jordelivet är det enda liv vi har. Då är det inte bara nödvändigt, utan också bråttom att reformera i rasande takt.

Nej, då föredrar jag politiker med en evighetshorisont. De är inte lika benägna att försöka bygga perfekta paradis, och mindre ivriga att driva igenom sina agendor. Dessutom har de lättare att bära ett nederlag. Det är inte så att inget spelar någon roll, som Sjöberg hävdar. Men det är sant att evigheten bär på en svalka – och den skulle dagens överhettade kulturkrig må bra av. För om sanningen är evig spelar det lite mindre roll vem som vinner nästa val.

Text:

Toppbild: Emil Langvad / TT