Sitt brett, tänk stort

Jag fick en bok av Edith Södergran i födelse­dagspresent och satt på tunnelbanan och läste i den, när en medresenär påpekade hur brett jag sitter. Det är verkligen väldigt brett. Inte så att det blir otrevligt, hoppas jag, men tillräckligt för att jag dagligen ska kunna utföra ett litet men viktigt kemiskt experiment med mig själv som försöksdjur.

Det verkar ju viktigt med kemiska och biologiska bevis för varför några av oss är bättre på vissa saker eller bara förutsätts vara det och därför tjänar mer, medan andra har bröst och därför tjänar mindre. Man vill gärna få det till att vi är »födda« så olika, trots att vetenskapen åtskilliga gånger fastslagit att det mesta i den vägen inte går att fastslå.

En forskare på Harvard, till exempel, berättar om studierna där en bebis filmats när den leker med en låda och sen börjar gråta. Filmen visades för ett gäng studenter, varav flera föräldrar, som fick höra att bebisen hette David och därefter fick de i uppdrag att tolka hans beteende. David-bebisen sågs som aktiv och intelligent, och när gubben i lådan poppade upp blev David arg, tyckte man. En annan grupp fick veta att bebisen i exakt samma film hette Jessica, och dom såg i stället en liten och mjuk bebis och när gubben hoppade upp tyckte åskådarna att Jessica blev rädd.

Arg och smart eller söt och rädd. Samma bebis. Jag är ju ingen förälder men jag undrar om ni som är det bemöter en rädd unge på exakt samma sätt som en arg unge? Eller om bebisen på filmen skulle fått helt olika förutsättningar, redan några månader gammal, bara utifrån sitt namn?

Egentligen, nu när jag tänker på det. Om vi är så fantastiskt sugna på att bevisa de biologiska skillnaderna mellan könen så borde vi väl först fokusera på det som är gemensamt, förstärka det och sluta behandla folk olika? För då, och bara då, skulle de »naturliga« skillnaderna kunna framträda tydligt? Nåväl. Åter till mitt kemiexperiment med det breda sittandet.

Den amerikanska socialpsykologiska forskaren Amy Cuddy har gjort en studie om kroppsspråk och hur det hänger ihop med kemin i oss. I ett superpopulärt Ted-talk berättar hon om powerställningar och lågpowerställningar och vill du veta hur dom ser ut kan du slå upp närmsta magasin och kika på hur en man står brett och mäktigt (power) och hur en kvinna sitter tjusigt, litet och smalt (lågpower). På det vis idealen fostrat oss att föra oss, stå och sitta som Stålmannen och Bambi, ungefär. Det Cuddy gjorde var att studera halterna av stresshormon och riskhormon när försökspersoner intog de olika ställningarna. Resultatet visade att powerställningar ökade riskbenägenheten och stresståligheten oavsett kön, och på motsvarande sätt sjönk dessa värden i lågpowerställningar. Så Stålmannengänget blev modigare och bambisarna mer stressade, oavsett kön. Och det räckte med bara några minuter, ungefär som mellan två tunnelbanestationer.

Om det där är hur kemin i oss kan funka bara beroende på kroppspråk – vad betyder det då att hälften av oss fostras in i ett ideal som gör mäktiga grejer med kemin, och den andra halvan tvärtom? Vad är arv och vad är miljö och hur funkar det ens? Jag vet inte, jag är väl ingen kemist heller. Men om ni ändå är sugna på att experimentera så föreslå att hälften av er går ut och sätter er i powerställning för att testa, till exempel på en tunnelbana. Om någon frågar vad sjutton ni håller på med när ni sitter så där brett och stort kan ni citera Edith Södergran: »Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är.«

Text: