Skärp er och lär er leva med demokratin

Varken väljarna eller de folkvalda verkar vara riktigt kloka. Och om mindre än tre månader är det val. Frustrerande? Ja, men det är helt enkelt så demokrati ser ut ibland.

Vi kan vara ärliga i den här kolumnen. Så nu kör vi klartext:

Det är mindre än tre månader till valdagen och hittills har den stora förädlingen av medborgarna inte inträffat. Gnällspikarna, byfånarna och fårskallarna i ”Ring P1” låter lika tröstlöst borttappade som alltid. Insändarsidorna fylls av illa formulerade particirkulär, eller ännu sämre formulerade privatinitiativ. Sociala medier ska vi inte tala om. Där förvandlas till och med folk som har betalt för att tänka till dräglande idioter.

Mindre än tre månader kvar.

Ingen förädling i sikte i riksdagen heller. Där sammanträder de i syfte att inte fatta några beslut. Regeringen kan gå med på vad som helst, bara den får sitta kvar. Oppositionen kan gå med på vad som helst, bara det gör det hopplöst för regeringen att sitta kvar. Och det verkar fortsätta efter valet.

Mindre än tre månader kvar.

Det finns en passage i Evelyn Waughs roman om Konstantin den stores mor, Helena, som är en inte ens nödtorftigt maskerad kritik av vår tid, snarare än av 300-talet. Kejsar Konstantin jämrar sig över den orimliga börda han tvingas bära. Hur alla kräver att han ska fatta beslut. Att de bara står där med munnarna öppna, inte som mänskliga varelser, utan snarare som ting. Hur kejsaren ibland känner sig som den enda verkliga människan i världen.

Förstår du, mor?

Javisst, svarar Helena – blivande sankta Helena – det handlar om ”makt utan nåd”.

”Ibland”, fortsätter hon, ”har jag en hemsk dröm om framtiden. Inte nu, men snart, kan folk glömma bort sin trohet till sina kungar och kejsare och ta makten i egna händer. I stället för att låta ett offer bära denna fruktansvärda förbannelse kommer de att ta på sig den själva, var och en av dem. Föreställ dig eländet och förtvivlan i en hel värld som blivit besatt av makt utan nåd.”

Mindre än tre månader kvar.

Det är ingen tebjudning att leva i en demokrati, det hade Evelyn Waugh alldeles rätt i. Särskilt inte en demokrati av vårt sena slag, när klasstillhörighet, familjehistoria, auktoritetstro och allt annat som kan göra det enklare, förlorat mycket av sin kraft. Vi måste välja själva. Särskilt inte nu, när vi genomgår ett slags okoreograferad vaktavlösning bland de styrande eliterna. Tar vi vår roll på allvar är vi alla kejsar Konstantin: maktfullkomliga och samtidigt maktlösa. I händerna på människor som framstår som karikatyrer och som i sin tur är i händerna på oss och antagligen uppfattar oss som karikatyrer.

Väljare, valda: ingen verkar riktigt klok. Och vårt öde vilar i deras – det vill säga våra egna – händer.

Mindre än tre månader kvar.

Jag vet inte hur många gånger jag hört reportrar ge sig ut på stan och fråga folk vad de tycker om den ”politiska röran”. De tycker alltid precis som de hört och läst att samma reportrar sagt att de ska tycka: ”vi kan inte ha det så här”. Och så vrids cirkelargumentet ännu ett varv. Fortsätter vi så här känner snart var och en av oss som om vi vore den enda verkliga människan i världen. Det är kejsar Konstantin i kubik.

Men nu är det så här vi har det. Det är tufft och frustrerande, men det är demokrati. Och det är mindre än tre månader kvar.

Kanske är det hög tid att göra en liten ansträngning för att bära den makt vi fått med aningen större nåd? Kanske är det dags att sluta jämra sig. Eller mer direkt: skärp er, för fan! Det är så här demokrati ser ut ibland. Om du inte kan ha det så, vad vill du ha då?

***

Text:

Toppbild: TT