Stor mångtydighet i berättelsen om Gustaf V och Haijby

En mångtydig verklighet från en hård tid har fått sin konstnärliga skildring. Vackert så, skriver Fokus Mats Holm om SVT-serien En kunglig affär.

Julens SVT-serie En kunglig affär var annorlunda. »Vi har ju ingen tanke på att hänga ut någon, alla ska försvaras«, sa regissören Lisa James Larsson dagarna innan premiärvisningen. En programförklaring som väl får anses vara konstens klassiska. Som i svensk kulturmylla haft det tufft ett tag. Jordmånen har gynnat rannsakningar och anklagelser. Avsteget i julas har också väckt en del grymtanden.

En kunglig affär har fått blandat mottagande. I DN ger Jacob Lundström serien 2 poäng av 5 och avslutar modfällt: »Och när SVT:s stora julsatsning är en kärlekssaga mellan en dömd pedofil och en nazistkramare får väl ryktet om cancelkulturen betraktas som något överdrivet.«

Det har varit lättare att omfamna tv-serien The Crown. Att se vår egen historia på annat sätt än som olika skeden av lägre utvecklade tidsepoker är vanskligt. I En kunglig affär gestaltas detta svenska särdrag fint i en scen på Östermalms tennispaviljong: Kungen, sublimt spelad av Staffan Göthe, uppmanas av hovmarskalk Eric Lidner, fint spelad av seriens manusförfattare Bengt Braskered, att omedelbart avbryta förbindelsen med Kurt Haijby:

»Förbindelsen är tyvärr olaglig.«

»I den här tidseran ja, i det här landet«, suckar kungen.

»Nu befinner vi oss inte i det antika Grekland.«

»Nej, tyvärr, jag är monark över ett barbariskt folk i det kyliga Norden.«

Ljuset som samtidigt sipprar över de två pressade männen genom den nationalromantiska byggnadens vackra fönster är sagolikt förföriskt. Tiden, landet, stunden som paradis och helvete i samma ögonblick.

»Mycket var värre då«, påminner ändå Expressens Mattias Bergqvist sedelärande i sin recension. Han gillar serien. Ger En kunglig affär fyra getingar: »Ett av många nöjen med dessa fyra avsnitt är att man inte kan vara riktigt säker.«

Åsa Linderborg skriver att skildringen av Gustaf V:s dekorering av Hermann Göring 1939, tre månader efter Kristallnatten, är problematisk:

»Jag vill inte lägga mig i frågan hur Sverige skulle ha agerat för att inte riskera Hitlers onda öga, men alla eftergifter var ändå inte nödvändiga. Att ge Göring den finaste orden vi har, hör till dem.«

Linderborg reagerar på att denna nationella och kungliga pinsamhet i tv-serien förvandlas till något annat: hovets fixare som övertalar en motvillig Gustaf V att plocka fram medaljen som muta för att tyskarna ska ta hand om problemet Haijby. Visst har konsten friheter men »inför en befolkning vars historiekunskaper är så ringa« måste man »veta vad man gör«.

Linderborgs formulering är tänkvärd. Till skillnad från Jacobs Lundströms V-Gurraetikett »nazistkramare« som är för svepande. Det är ju välkänt att kungen vid en lunch på den svenska legationen i Berlin 1933 i Berlin skällde ut Hitler för hans judepolitik och att hans skarpa ord väckte Fürherns vrede. Det är ju välkänt att monarken direkt efter mötet gick ut och spelade dubbel i par med sin vän, den tysk-judiske världssexan Daniel Prenn, och att han gav den homosexuelle tyske tennisbaronen, antinazisten och tvåfaldige Wimbledonfinalisten Gottfried von Cramm, politisk asyl i Sverige.

Det är också välkänt, och mindre smickrande, att Gustav V skrev brev till Hitler 1942 och berömde det tyska fälttåget mot Sovjet »i kampen mot den bolsjevikiska pesten«. I det deltog, som frontsoldat, bland annat en tvångskommenderad och motvillig von Cramm, som lämnat Sverige för att spela Wimbledon och senare gripits av nazisterna.

En mångtydig verklighet från en hård tid har fått sin konstnärliga skildring. Vackert så.

Text: AP/TT/Pressens bild