Tips till en statsminister

Text:

Stefan Löfven kommer – trots ett slätstruket valresultat – få chansen att bilda regering. Att få regeringar att överleva är dock en konst. Något som är lätt att glömma, med tanke på att de senaste klarat sig bra. För Stefan Löfven kommer det finnas många minor att trampa på.

Här är tio saker som han måste tänka på när han bildar sin regering.

1. Undvik minoritetsregeringar

Det finns en myt om att det är lätt att regera i minoritet i Sverige. Lyckliga minoritetsregeringar har dock en sak gemensamt. De har bestått av ett stort parti. Regeringar i minoritet som består av fler partier har det värre. De måste först bli överens internt och sen försöka få stöd i riksdagen. Bara att bli överens om vem som ska sköta den förhandlingen kan vara nästan omöjligt. Detta har förlamat alliansregeringen och kommer att vara minst lika svårt att hantera för en s-ledd regering.

2. Ta den du får

Om man måste regera i koalition – och det måste ett parti på 30 procent – måste man försöka bli lycklig med den man får. Att avstå från vissa samarbeten för att det framöver kan dyka upp en ännu bättre partner är riskabelt. Det vet alla som fått gå ensamma hem från festen. Det är dessutom inte lättare att bli överens i en tvåpartiregering. Snarare tvärtom. I fråga efter fråga cementeras konflikten mellan det stora partiet och det lilla.

3. Alla ska med

I en svensk regering fattas besluten kollektivt. Statsråden kan inte reservera sig mot det de ogillar. Sist det skedde var när centerstatsråden reserverade sig mot Öresundsbron och partiledaren Olof Johansson hoppade av. Socialdemokraterna kan inte göra blocköverskridande överenskommelser som deras regeringspartner är emot. Alla ska med – så enkelt är det.

4. Förnedra inte din samarbetspartner

Socialdemokrater och moderater har uselt rykte bland de mindre partierna. På politikens skolgård ses de som brådmogna killar med översittarfasoner. Varje mobbningstendens bevakas av alla andra. Om Stefan Löfven säger att han ska köra över miljöpartiet inser de andra att de kan drabbas nästa gång – om de inte håller sig långt borta från socialdemokraterna.

5. Småpartier måste gynnas

Ett fungerande samarbete måste ge småpartier makt och ansvar. När socialdemokraterna första gången hamnade i regeringen 1917 tvingade den liberale statsministern Hjalmar Branting att bli finansminister, något Branting verkligen inte ville. Samma strategi har valts i Norge under senare år. Partiledaren för både Socialistisk venstre och Fremskrittspartiet har också fått bli finansministrar. Tanken är att partierna därmed måste försvara helheten. Att marginalisera dem blir ännu mer kostsamt.

6. Inga önskedepartement utan pengar

De mindre partierna kommer att ha sina önskedepartement. Men om det inte finns resurser till satsningar bör de hållas långt borta från dem. Hela regeringen blir olycklig av att ett parti ska försvara sin viktigaste fråga utan att kunna driva en offensiv politik.

7. Undvik vågade ministerutnämningar

Ibland blir frestelsen att göra något oväntat oemotståndlig. Varför inte utse en kulturpersonlighet till kulturminister eller en företagsledare till näringsminister? Med undantag för justitieministerpostern har det sällan fungerat. Politik är en konst som inte är lätt att lära sig i vuxen ålder.

8. Rotera

Göran Persson fick kritik för sina ständiga regeringsombildningar. Nu har vi upplevt motsatsen. Mer än hälften av dem i regeringen sitter på samma post som de fick för nästan åtta år sedan. Många av dem längtar bara bort. Alliansen hade en strategi för att erövra makten. Men hur de skulle förnya politiken hade de ingen idé om.

9. Glöm framtidskommissioner och globaliseringsråd.

Det är lätt att tro att en brett upplagt utredning om vår tids stora samhällsfrågor är en smart lösning. Men man är glad i en dag – när utredningen storvulet presenteras. Sedan får man i år hantera de vansinniga och omöjliga förslag som utredningen lägger fram.

10. Den stackars riksdagsgruppen

När regeringskansliet återerövras måste några stanna kvar i riksdagen. De ska helst vara tysta och lyda. Det är inte vad de har kämpat för i månader och år. Där frossar de i bitterhet över att de knappt får ställa en interpellation. Att hålla denna grupp på gott humör är A och O. Särskilt om man leder en minoritetsregering som är beroende av förhandlingar i riksdagens utskott.

Text: