Tumma inte på kvalituttan

Min älsklingströja står det Pearl Jam på. Den är i XXL för det var den enda storlek som fanns när jag köpte den fjorton år gammal och vansinnigt besviken efter att mamma drabbats av tillfällig lomhördhet och kommit hem från London med en inslagen Paul Young-tröja. Tjugo år senare är den fortfarande för stor men jag bär den för att påminna folk om att Pearl Jam är världens bästa band.

I somras hamnade jag och min t-shirt i samtal med en festivalchef från Danmark. Först var det skoj, jag fick hylla »Borgen« och festivalchefen fick hylla Kent. Sedan började vi prata om homogeniteten bland artisterna på musikfestivaler, det ser ju ut som herrklubbar sa jag och festivalchefen höll med. Det måste ni ju ändra på hojtade jag men då ryggade festivalchefen bakåt så ölen skvimpade och utbrast med förskräckt Prins John-röst: »Men KVA-LI-TE-TEN då!«. För det viktigaste är ju kvaliteten. Kvallan. Vi får för allt i världen inte tumma på kvalituttan.

Det där är en poppis invändning i kulturvärlden. Kvaliteten då! Blotta påtalandet av kvinnobristen möter genuspip från kritiker som drabbas av plötslig kvalitetsångest. Som att filmer om män per automatik är bra, medan filmer med kvinnor i (som talar med varandra om något annat än män) är ett halsbrytande kvalitetsmässigt vågspel. Som att utställningar med manliga artisters verk ständigt håller måttet, medan det med andra konstnärer ju skulle kunna bli lite hur som helst. Bokning av manlig festivalartist är tveklöst kanoners, men bokning av kvinnlig är potentiell kvalitetskatastrof.

I denna stolliga tankevurpa hade festivalchefen helt tydligt hamnat. Kva-li-te-ten då. Så jag frågade om han gillade Pearl Jam.

För tänk om det här med »kvalitet« inte är ett absolut objektivt värde som medför ansvarsfrihet, utan i stället kanske en ytterst subjektiv uppfattning – ungefär som min innerliga känsla för ett gutturalt rockband från Seattle? Om inte kvalitet vore en smaksak så hade väl alla alltid varit totalt eniga? Bedömningen handlar om preferenser, vad du tittar efter och diggar, och den främsta anledningen att åberopa kvalitetsbegreppet är dess skenbara objektivitet. Det låter helt enkelt lite härligare med »vi ser till kvalitet, inte kön« än »här gillar vi mest musik vi grabbar kan känna igen oss i« eller »vi vill fortsätta göra filmer om och med oss själva«. Och så fortsätter samma personer skriva samma historia baserad på samma smak.

Vill till protokollet föra att det ju naturligtvis kan finnas mirakelmänniskor som totalt opåverkade klarat sig igenom en tillvaro och historieskrivning byggd på könsroller och idéer om vem som är bäst för vad. Denna totalneutrala övermänniska vill jag i så fall hemskt gärna träffa och krama, för jag är sannerligen inte en av dom. Men åter till mitt festivalmys.

»Så festivalchefen«, sa jag, »vad händer om du byter ut ordet »kvalitet« mot »det jag föredrar«? Om du vill ha förändring, så kanske det är du och dina preferenser som bör bytas ut?«

»Visst«, svarade festivalchefen och tittade ansvarsfullt upp i himlen. »Men den sjuttonårige killen på sitt pojkrum, med en rockgitarr och drömmar« *lång paus av medkänsla för pojkrumskillen* »Det är viktigt att vi inte glömmer honom.«

Vet du, festivalchefen. Hela rockhistorien är skriven för pojkrumskillens skull. Min älsklingströja med Pearl Jam gjordes bara i hans storlek och jag köpte den för att pojkrumskarlar som du lärde mig att tycka om deras musik. Tack för det. Men för en gångs liten skull vore det skönt att glömma just honom. Kanske att musikvärlden, med kvalitet och allt, skulle må bra av det?

Text: