Uppror vid urnorna

Tisdagen den 2 november är det kongressval i USA; en dryg tredjedel av senaten och hela representanthuset står på spel. Mycket pekar på en republikansk comeback i stil med den 1994, då partiet med Newt Gingrich i spetsen utnyttjade president Clintons tröga start till att få väljarna att skifta kongress­majoritet. Ändå är osäkerheten stor, inte minst på grund av opinionsmätningarnas alltmer bristande tillförlitlighet. The Economist skriver till exempel att folks övergång till att enbart ha mobiltelefon gör mätinstitutens arbete både svårare och dyrare.

Mängder av frågetecken hänger i luften. Har republikanerna låtit sina gräsrötter nominera så extrema kandidater att ett historiskt tillfälle riskerar att glida dem ur händerna? Teparty­rörelsens nya stjärnskott, senatorskandi­daten Christine O’Donnell, har tidigare propagerat inte bara för sexuell avhållsamhet som preventivmedel utan även mot onani, med argumentet att kvinnors onani skulle minska deras fruktsamhet (ett nonsenspåstående, enligt forskarna) och mot evolutionsläran. Det börjar se ganska bisarrt ut när till och med George W Bushs gamle strategirådgivare Karl Rove går ut och ifrågasätter O’Donnells lämplighet. Delawares medelklass lär nog tänka sig för ett par gånger innan de skickar henne till Washington.

Eller? Fyllnadsval i USA är ofta protestval, precis som lokalval i Storbritannien och Frankrike eller EU-parlamentsval i Sverige. Det är inte alltid folk röstar på den kandidat de skulle vilja se i egen majoritet; ibland är det viktigare att »skicka en signal« till de sittande makthavarna, och så vidare. Om detta är ett legitimt sätt att använda sin rösträtt eller snudd på medborgarskapsmissbruk kan man debattera i det oändliga. Demokraterna skulle kanske göra klokt i att lyfta den frågan redan nu, och inte först efter valet. Men riskerna är såklart betydande. Få väljare blir mindre tjuriga av att läxas upp om hur tjuriga de är.

Proteströstande får man nog leva med, kort sagt. Den enda politiska kraft i väst som öppet och på allvar driver linjen att fenomenet ska underkuvas är de konservativa i Storbritannien, som till våren ska leda nej-linjen i folkomröstningen om ett reformerat valsystem. Det tyngsta argumentet för enmansvalkretsarnas fort­bestånd har alltid varit att de underlättar för starka majoritetsregeringar samtidigt som väljarna får lätt att kasta ut en regim de tröttnat på utan att för den skull behöva rösta på obskyra protestpartier – partier som i kraft av vågmästare efter proportionerliga val får just oproportionerligt mycket inflytande. Vem som är mest demokratisk kontra mest elitistisk i en sådan diskussion är inte alldeles enkelt att avgöra. De flesta valsystem har sina förtjänster (förutom möjligen det viktade »alternativröst­system« som britterna alltså ska ta ställning till i folkomröstningen, ett obegripligt turordningskryssande som inte ens Nya Zeeland vill ta i med tång efter att ha sett följderna i Australien).

Men visst kan man bli frustrerad över proteststämningarna i USA just nu. All logik är som bortblåst när de väljare som tröttnat på den höga arbetslösheten överväger att gå till ett republikanskt parti som mer än något annat säger sig vilja prioritera kampen mot det höga budgetunderskottet, och som mitt i alltihop dessutom vill förlänga Bushs skattelättnader för den rikaste 1,5 procenten av befolkningen. Fast logik och logik. Folk är upprörda. Färgstyrka och skrik och skrän smäller som alltid högst när krisen är som värst. Det vill säga när det är som allra farligast.

Text: