Uselt och underbart

Vad är det som fungerar när något ska berättas? Vad är det som förstör? Martin Scorsese har för vana att se sig omkring efter en tagning och utbrista: »Kändes det där rätt, tycker ni?« Då vet man att något måste göras om. Nyligen har jag sett två deckarserier, The Following och The Fall. Förutom att namnen är lite snarlika kunde skillnaden inte vara större.

The Following var ändå ganska lovande när projektet först tillkännagavs. Kevin Bacon är en strålande skådespelare som har bara en hundradels för märkligt utseende för att bli en fullfjädrad filmstjärna. Tv-formatet kunde ha räddat honom. Tyvärr valde han att hoppa på en ruskigt usel serie.

Förr i världen, när tv var skräpunderhållning på sparlåga, fick manusförfattarna alltid höra att de skulle skippa »dyr dötid«, exempelvis klipp där hjälten kommer gående på gatan innan han knackar på dörren till ett hus eller kommer körande i sin bil innan han anländer till brottsplatsen. Undantag förekom, inte minst Miami Vice, vars halva behållning var att se Don Johnson köra runt och se smörigt plågad ut till dyster musik i hamnstadens varma kvällsmörker. Från och med Sopranos har budgetarna dock exploderat. David Chase satte till och med en ära i att skriva in dyra meningslösheter i manusen bara för att mjuka upp HBO och visa vem som bestämde. The Following känns på den här punkten liksom alla andra som en obegriplig U-sväng tillbaka till en tid då tv-mediet saknade självförtroende. Det blir inga promenader, inget bilkörande, inga andrum som helst mellan de actionladdade scenerna där någon antingen vrålar »Oj, vi måste åka och rädda henne« eller kommer rusande (för sent, förstås) för att verkställa projektet. Inte sedan remaken av »V« har man sett något så obegripligt genomruttet. Att kalla karaktärerna för endimensionella vore en förolämpning mot den första dimensionen. I The Following är alla på ett enda sätt, tills en twist vrider runt dem i 180 grader och förvandlar dem till den diametrala motsatsen när det visar sig att de är med i seriemördarens sekt.

Seriemördare borde naturligtvis bannlysas från rutan. Eller? Med The Fall gör BBC ett sista desperat försök att andas liv i genren. Och till allas fullkomliga häpnad lyckas de. Varför? Hur har de burit sig åt?

Svaret stavas noggrannhet. Det finns ingen magisk ingrediens i The Fall, ingen nymodighet som ställer allt på ända, inga djärva experiment som utmanar någonting. Skälet till att den här serien är den kanske bästa deckaren någonsin är att varenda scen har utmejslats med sådant tålamod och sådan respekt för karaktärerna att helheten automatiskt faller på plats. The Fall är som ett hus byggt från grunden av prisbelönta finsnickare.

Under första säsongens fem timmar hörs inte en replik som borde ha strukits eller skrivits om, syns inte en bildruta som kunde ha hoppats över, skymtar inte ett klipp som borde ha matats fram på ett annat sätt. Mördaren är för en gångs skull djupt fascinerande, bland annat på grund av sin tjuriga normalitet. Man har castat en skådespelare på grund av hans skicklighet, inte för att han ser ut som ett första klassens dårhjon. Gillian Anderson som spaningsledare får å sin sida glida fram likt en nihilistisk regent, en svartsynt kolonialherre på besök bland de nordirländska undersåtar som snart kommer att frukta henne. Och man låter, kors i taket, saker och ting ta tid.

Vad är då hemligheten? Självförtroende. Den som förälskar sig i sin historia ser till att göra den rättvisa. Den som skäms försöker bara dölja dess torftighet.

Text: