Vad skulle Jesus sagt om Notre-Dame?

Det var en av vårens vackraste bilder: Fransmän på knä inför den brinnande katedralen. Med rosenkransar i händerna, sjungandes Ave Maria inför Notre-Dame, som ju är helgad till Jesu mor: »Hell dig, Maria, full av nåd.« 

Det var varken vrede eller rop om hämnd som förenade dem, utan en stillsam sorg. Det är något särskilt att se människor enade på det sättet, i en tid när det oftast är rusig triumfalism eller raseri som för massorna till torgen. 

Men knappt hade spiran störtat in förrän sorgen förbyttes i beslutsamhet. President Macron lovade att bygga upp katedralen igen, en fond inrättades och på några dagar hade miljardbelopp samlats in. 

Och nu var det dags för vreden att göra entré. »Varför samla in pengar till en byggnad medan barn svälter?« frågade golfproffset Thomas Pieters upprört på Twitter – och många höll med. Svenska artisten Zara Larsson tyckte att miljardärernas pengar borde gå till rent dricksvatten i stället.

Vad säger man om det? Ja, nu om någonsin är det väl legitimt att ställa frågan: Vad skulle Jesus ha sagt? 

Troligen inget – att svara med tystnad var en av hans starkaste riposter. Men en mindre stoiskt lagd skribent kan inte låta bli att tänka på hans ord om att se grandet i sin nästas öga, men strunta i bjälken i
sitt eget. Pieters har spelat in 20 miljoner kronor under sin korta karriär, och Larsson berättar att hon shoppar för 150 000 i månaden. Exakt vad hon köper är hon osäker på. »Mest prylar«, gissar hon. 

Man skulle kunna gräva en hel del brunnar för 150 000 i månaden också – men det förstås: Vad är väl Notre-Dame mot Zara Larssons prylar?

Det finns ett Jesusord också för detta: »Den som är fri från synd kasta första stenen.« När det gäller onödig konsumtion i en värld av begränsade resurser kan få av oss hävda moraliskt överläge. Och det finns rätt mycket i den senkapitalistiska pengacirkusen som jag skulle stryka före återuppbyggnaden av en av Europas vackraste katedraler.

Problemet här är inte några kändisars självblinda självrättfärdighet. Problemet är det skeva antingen-eller-tänkande som under skenet av rationalitet så ofta hemsöker debatten. För det reducerar en värld som är oändligt komplex till ett banalt och polariserat val. 

Vad väljer du: Notre-Dame eller rent vatten? Bäversafari eller fler poliser? Vårdbiträden eller doktorander i egyptologi? 

Det är sant att varje ja samtidigt är ett nej till något annat – men skälet till att så enkla dualismer ändå är falska är att de utgår från en stympad människosyn. För att återvända till snickarsonen från Nasaret: Människan lever inte av bröd allena. Vi är inte bara materiella varelser, utan också kulturella; ja, andliga. Naturligtvis behöver vi vatten och bröd, men också skönhet och gemenskap. 

Det finns ingen motsättning mellan att ge pengar till Notre-Dame och samtidigt arbeta mot fattigdom. Många, visar det sig, gör bådadera. I valet mellan två goda ting bör vi försöka välja båda. Antingen-eller-tänkandet är en antihumanism, eftersom det förnekar någon sida av vår mänsklighet: Gör oss till bara kroppar, eller endast själar. 

Det finns andra giganter som sagt kloka saker på detta tema. Winston Churchills dräpande svar »säg mig, vad är det då vi slåss för?« på frågan om varför regeringen gav pengar till kultur under brinnande krig, sägs vara apokryft (vilket påminner om vikten att aldrig kolla ett bra citat). Men John F Kennedy sa verkligen: »Det här landet har inte råd att vara materiellt rikt och andligt fattigt.« 

Och om det är sant är väl slutsatsen snarare: Det räcker inte med Notre-Dame – bygg fler kyrkor!

Joel Halldorf är författare och docent i teologi.