Våldet som inte dödar är minst lika farligt
Händelser som kan uppfattas som obetydliga i sammanhanget spelar egentligen en enorm roll. En sådan ska jag berätta om nu.
Toppbild: TT
Från första parkett har vi kunnat följa gängkriminalitetens framväxt. Media har lärt oss de gängkriminellas namn och smeknamn, vi vet vilka som rappar och vilka som inte gör det. En del av oss har umgåtts med dem på galor, anordnade av public service. Ord som tabanja, shuno och bajta har genom dem blivit en del av vårt nya språk.
Men gängkriminaliteten har framför allt skapat rädsla och oro. Den har sedan länge spridit sig från förorterna, ut i landets kommuner. Dödskjutningar, skottlossningar och sprängningar avlöser varandra i en så snabb takt att den är svår att följa, även för den som är specialintresserad.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Samtidigt rekryteras hela tiden nya unga in i gängmiljöerna, till och med barn så unga som under tio år. Mängder av politiska satsningar ska angripa problemet. Olika typer av projekt sjösätts, med hopp om att få slut på våldsspiralen.
Men den sidan av våldet som finns bortom svarta löpsedlar får mindre uppmärksamhet. Händelser som kan uppfattas som obetydliga i sammanhanget, men som spelar en enorm roll. En sådan ska jag berätta om nu.
När man går ut från Nordstan i Göteborg får man se sig om åt båda hållen. På en förhållandevis begränsad yta trängs cyklister och elsparkcyklar med bilar. Från båda hållen kommer dessutom spårvagnar och bussar.
Det var där jakten började. De som jagade var dubbelt så många, ett drygt tiotal, och de jagade kunde bara finna skydd ett par hundra meter längre fram, runt ett krön, uppför en backe av kullersten.
De unga tonårspojkarna som blev jagade hade varit ute en sväng runt Nordstan under sin lunchrast. Deras diskussioner, skämt och skratt hade nu snabbt vänts till något helt annat. Med snabba steg och bultande hjärtan sprang de så fort de bara kunde.
Killarna som jagade var helt klädda i svart. Deras huvuden var täckta av svarta luvor. Stämningen fruktansvärt hotfull. Pojkarna som nyss fördrivit tiden under sin rast, sprang nu plötsligt från det som blivit den stora skräcken för en hel generation unga tonårskillar: att bli rånad. Att bli slagen och förnedrad. Kanske också filmad, när allt det där sker.
De unga tonårspojkarna såg sig oroligt om för att försäkra sig om att ingen hamnade efter och för att se om den hotfulla klungan knappade in. Med skakiga fingrar slogs koden till skolporten in. Alla lyckades ta sig in i tid. Alla kom undan. Denna gång.
Det plingade till i den app som skolan använder för att kommunicera med föräldrar och elever. I meddelandet beskrevs hur ett antal elever varit med om en otäck händelse och att saken var polisanmäld. Det stod också att elever som känner sig oroliga efter händelsen kunde få sällskap till och från buss- och spårvagnshållplatser av skolans personal.
För polisen är det ett sådant ärende som inte kommer att sysselsätta någon, mer än den som formellt ska avskriva saken. De jagande killarna var ju alla maskerade, utredningsläget uselt, och så hände ju inte heller någonting riktigt allvarligt. Någon journalist kommer inte heller intressera sig för saken. För så länge ingen faktiskt blev rånad, knivskuren eller pistolhotad, är nyhetsvärdet numera noll. Från det allmännas sida är det här en relativt obetydlig sak.
Det är svårt att klandra någon ansvarig för agerandet.
Men det skaver ändå att samtliga berörda bara förväntas pusta ut över att allt gått bra. Att det här skulle vara en obetydlighet rimmar illa med vad jag själv, och många med mig, känner.
Föräldrar som gör sitt yttersta för att ingjuta trygghet i sina barn tvingas i dag instruera dem om hur de bäst bör agera under ett rån, eller i andra våldsamma situationer. Det är en hopplöst svår motsägelse. Och vad samhället i stort verkar missa, är hur utvecklingen formar demokratisynen hos en hel generation unga.
Vad hjälper skolans ambitiösa satsning på demokrati och värdegrunder? Spelar det ens någon roll vad vi föräldrar säger, när de unga vet betydligt mer om den nya gatans lag? Vad hjälper det att kolumnister, politiker och andra talar sig varma för hur det borde vara, när en generation unga känner till hur det faktiskt är och därför undviker att gå ut?
Ett par dagar efter jakten utanför skolan kliver en man in i Pressbyrån ett stenkast från skolan. I den lilla butiken skjuter den maskerade mannen en ung man rakt i ansiktet.
De trygghetsskapande samtalen klingar om möjligt ännu tommare.
***
Läs även: Konsten att tona ner ett hedersmord
