Vardagsrasister Anonymous

Plötsligt störtade Sten Persson fram, slet upp den minsta killen i klassen och slängde honom över flera bänkar. Sten Persson var en gammaldags lärare på min högstadieskola på 1980-talet som kammade nackhåret över en blank flint (något vi upptäckte när han jagade en uppkäftig elev över skolgården, varpå fartvinden lyfte hårsvallet). Under terminen hade min lilla klasskamrat stört varenda lektion om andra världskriget med stöddiga utsagor om allt gott han ansåg att Hitler hade utfört. Den här dagen reste han sig upp och heilade. Sten hann antagligen inte ens tänka. 

Dokumentärfilmen om journalisten och författaren Stieg Larsson, »Mannen som lekte med elden«, påminner om hur obehagligt samhällsklimatet kunde vara under 1980- och det tidiga 1990-talet: med marscherande skinheads, vit makt-rörelser som Bevara Sverige Svenskt och nya partier som Sverigedemokraterna; en högerextrem kantring som fick till konsekvens att flyktingförläggningar sprängdes, »lasermannen« härjade och flera politiska mord ägde rum. 

Stieg Larsson varnade ända fram till sin förtida död år 2004 för hur de högerextrema partierna inte hade försvunnit utan bara lärt sig att medvetet tvätta sin image i väntan på rätt politiskt läge: bort med uniformen, fram med kostymen; bort med nazistiska slagord, fram med nationalistiska slagord. Genom att bli rumsrena skulle även vardagsrasisterna lockas att rösta på dem. 

Det var naturligtvis inte bra att bruka våld mot en liten skitunge som knappt kommit i puberteten. Ändå är det Sten Persson jag kommer att tänka på när jag ser filmen om Stieg Larsson. Precis som min gamla klasskompis så växte jag upp i en miljö där en nivå av vardagsrasism var självklar. Det är lite obegripligt eftersom det inte fanns några utomnordiska invandrare i våra pappersmassabyar runt Ljusnan, och bara en mindre nyanländ grupp från Iran, Irak och Palestina inne i stan. 

Det var den oladdade självklarheten som var så förrädisk. Till synes neutrala attityder trängde sig friktionsfritt in i ryggmärgen på oss barn, blev till en reflex. Tills jag räddades undan ett grymt öde som vardagsrasist av Sten Persson och av min lärare i företagsekonomi på gymnasiet, jag tror han hette Jan. 

Jan hade konstigt luddigt hår och beige färger i både ansikte och på kläder. Han var också mycket intagande: rolig, bestämd och allvetande. Jag minns inte hur det gick till men något väckte en dag hans ilska – var det något någon sa? Han höll i alla fall ett brandtal, läste fullständigt lusen av hela klassen när han lät oss veta vad han ansåg om främlingsfientlighet.

Där och då fick mitt 16-åriga jag syn på hur futtig och instängd jag hade varit i tanken, trots att jag hade lyssnat på Sten Persson. Hur jag hatade nazism, men inte ens såg vardagsrasism. Jag bestämde mig för att jag ville vara som Jan. Stor i tanken. Fri.

Att låta bli att säga vardagsrasistiska saker var lätt. Jag hade ändå inte för vana att vara oförskämd mot folk. Däremot tog det tid att nöta bort reflexen. Att låta bli att tänka det. Men ändrar man sitt beteende så ändrar man till sist sitt sinnelag. En sådan befrielse!

Och jag tänker mig att »Mannen som lekte med elden« skulle kunna vara en sådan dolt flintskallig Sten Persson eller en sådan företagsekonomilärare med luddigt hår för oss alla, i en samtid som håller på att kantra.

»Mannen som lekte med elden« har biopremiär i augusti.