Vi blir inte av med Liberalerna den här gången heller

Duka undan begravningskaffet för Liberalerna. Antagligen kommer de inte bara att överleva riksdagsvalet, utan sig själva och alla oss andra också.

Tjechov visste inget om svensk politik. Om en pistol hänger på väggen i den första akten, påstod han, måste den avfyras i den sista. Det kallas, på grund av en ballistisk felöversättning, antar jag, för ”Tjechovs gevär”.

Gevär eller pistol, svensk politik bryr sig inte ett dugg om den saken. Liberalernas självmordspistol har hängt på väggen i tre år. Och så, 120 dagar före valet, börjar det se ut som om den inte ens är laddad.

Det är, när detta skrivs, visserligen bara en enda undersökning och resultatet är fortfarande under fyra procent. Men 3,6 procent i Sifo är det bästa resultat Liberalerna kunnat uppvisa på mer än två år. Antagligen tillräckligt för att dra stödröstare.

Här hade man dukat upp begravningskaffet och så kommer återuppståndelsen.

Jag vill förstås inte verka ogin. Liberaler har sina enerverande sidor, men det har alla de andra också. Med det sagt fick jag ändå lite extra spänst i steget av att se fram emot att något parti till sist ändå var på väg att dö sotdöden. Vi kan ju inte ha det så här: att nya partier dyker upp och kommer in vartannat decennium eller så, samtidigt som alla andra blir kvar. Inte bara för att det blir plottrigt och till sist lika bra att övergå till direktdemokrati med en mentometerknapp i varje slösint medborgares näve. Det är också något djupt osunt i den förstenade strukturen.

Folk dör. Saker kastats. Gamla vanor ersätts med nya. Vad är det med partier som gör att de bara fortsätter och mala år efter år, trots att ingen egentligen vet vad de är till för längre?

Nu står hoppet till att vi åtminstone blir av med Miljöpartiet, så att Sverige inte framstår som fullständigt oföränderligt. Utsikterna verkar hyfsade: de låg på 2,7 i Sifo och varje gång de visar sig är det som att de bestämt sig för att spela en floskelstinn, verklighetsfrämmande karikatyr av sig själva. Men hoppas inte för mycket. Grundtipset i svensk politik är trots allt att pistolen blir hängande, akt, efter akt, efter akt.

Men tillbaka till Liberalerna: har ni förstått vad den här upphämtningen beror på? Johan Pehrson är väl inte sämre än någon annan, men inte anmärkningsvärt bättre heller. Han tycker samma sak som Nyamko Sabuni, såvitt jag vet. Han dras med samma lilla grälsjuka parti, där alla över distriktstyrelsenivå ser ut som nåldynor bakifrån, på grund av alla dolkar i ryggen. Han har inte gjort några stora, överraskande utspel. I Natofrågan har Liberalerna plötsligt blivit riktkarlar, men det är tveeggat: när alla håller med, skiljer man inte längre ut sig positivt. Att ett parti var först är inget väljare bryr sig om och krisen som gett Liberalerna rätt i Natofrågan gynnar främst de stora, trygga partierna, särskilt sossarna.

Så vad är det egentligen som har hänt?

Det är inget statistiskt fel. Ungefär 50 fler personer av de Sifo frågade valde Liberalerna i maj, jämfört med i april. Det är rätt mycket i de här sammanhangen. Kanske är de som strömmar till, liberaler som suttit och surat för att de inte fått precis som de vill, men som när valet närmar sig sväljer förtreten. Eller så är den hemska hemligheten att liberaler i själva verket är inpyrda rasister som inte kunde rösta på Sveriges första svarta partiledare. Nu, när vithetsnormen är återställd, kommer de tillbaka, trots att politiken är densamma.

Om inte Nyamko Sabuni hade uppfattats som höger skulle den teorin definitivt redan vara i svang och under postkolonial behandling på Södertörn och andra högskolor.

Eller så är förklaringen helt enkelt den gamla förbannelsen: hur mycket som än förändras, händer egentligen aldrig någonting i Sverige. Antagligen kommer Liberalerna inte bara överleva sig själva, utan alla oss andra också.

***

Läs fler krönikor av Johan Hakelius:

Text:

Toppbild: Paul Wennerholm / TT