Vi drunknar i en flodvåg av blanketter

Vi översköljs av en tsunami av räkningar, blanketter och mejl – och det blir bara värre. Det är en del av det moderna samhällets essens.

När kung Carl Gustaf avslutade sitt nationaldagstal med att önska svenska folket glad midsommar gjorde många sig lustiga över felsägningen. Själv kände jag bara stor sympati. Jag kommer ofta på mig själv med att behöva titta ut genom fönstret för att minnas vilken årstid det är, och be mig aldrig precisera vilken månad vi befinner oss i. Dagens datum har jag inte kunnat uppge på ett decennium.

Det är helt enkelt för mycket att hålla reda på. Den enorma flodvågen med mejl från barnens skola, fotbollsförening och gymnastikklubb känns som ett heltidsjobb. Match i Åby, insamling till fröken och var det inte något om friluftsdag – eller var det förra veckan?

Det som förr avhandlades genom en lapp från fröken då och då, kräver numera flera mejl i veckan. Man drunknar nästan i informationsflödet och gratulerar sig själv om man kommer ihåg att kamma barnen inför skolfotot. Ibland när jag ska lämna de små vid skolan märker jag att där är oroväckande tomt på bilar. Sådana dagar kallas visst studiedagar.

Räkningarna är ett annat problem. Hälften i Kivra, andra hälften i brevlådan och ovanpå det abonnemang som bara tickar på. Med jämna mellanrum upptäcker jag att Telia har fått mig att acceptera en ”gratis försäkring” som jag bara behövde säga upp efter tre månader. Två år senare ringer jag kundtjänst och har lust att skälla ut någon – men formellt sett har jag ju endast mig själv att skylla. Det skulle behövas ett ord för det djupa självförakt som man känner när man inser att man torskat på ett system som man hatar.

Jonna Bornemark kritiserar förpappringen av arbetslivet, och jag är helt med henne. Men vem kämpar mot den tsunami av blanketter som översköljer oss bara för att vi råkar vara människor som lever i ett modernt samhälle?

Är det inte märkligt att inte fler människor bara lägger ner och checkar ut? Jag har ändå övats i byråkrati och blanketter genom två decennier i universitetsvärlden. Om jag knappt kan hålla näsan ovanför vattenytan måste det väl finnas några som helt enkelt sjunker? Och hur man överlever som ensamstående förälder i det här samhället är bortom min fattningsförmåga.

Tyvärr erbjuder vetenskapen ingen tröst. Sociologen Hartmut Rosa menar att accelerationen är modernitetens essens. Det handlar inte bara om att fabrikerna ska producera fler prylar per dag så att vinsterna växer, utan också om att våra liv fylls på allt mer. Ibland beror det på att vi själva trycker in fler ”upplevelser per tidsenhet”, som Rosa formulerar det. Men ofta är det andra som delger oss information som vi egentligen kunde vara utan.

Accelerationen är en hysterisk dödsdrift som utarmar både naturens ekosystem och våra själar. Och det blir inte bättre, tvärtom. Rosa öppnar en av sina föreläsningar med att hälsa: ”Om ni känner att det är lite mycket just nu, så måste jag tyvärr berätta för er att det kommer vara ännu värre om ett år.”

Politikerna verkar inte heller benägna att försöka göra något åt saken. I ett samhälle med en välbärgad men sönderstressad befolkning vore det ju rimligt att någon sida arbetade för arbetstidsförkortning. Men Moderaterna vill inte ställa till det för företagen, och Socialdemokraterna värnar om varje skattekrona. Och så länge som staten och kapitalet sitter i samma båt lär fyrtiotimmarsveckan bestå.

Nej, den som söker tröst får vända sig högre upp – till självaste kungen. Att vara för Sverige i tiden nu för tiden, det är att vara lätt förvirrad. Så tack kung Carl Gustaf, för att du ger oss som har svårt att hålla ordning på allt ett ansikte och en röst. Och glad midsommar till er också!

***

Text:

Toppbild: Pawel Flato / TT