Vi gör klokt i att undvika skogen

Fredag 

Båda morgontidningarna ägnar såväl förstasidorna, som en betydande del av inkråmet, åt den nya filmatiseringen av Astrid Lindgrens berättelse om naturnära gängkriminalitet, Ronja Rövardotter. Tonen är okritisk. Rent av entusiastisk. Jag vet inte riktigt vad som blev av debatten om gangstarappen, men som jag minns den handlade den om huruvida musiken skildrade en redan existerande verklighet, eller om den underblåste och ökade kriminaliteten. Liksom nästan alla dikotomier var tudelningen förstås falsk: varför inte båda delarna? 

I fallet med Ronja Rövardotter är saken betydligt enklare: den här historien skildrar ingen svensk vardag. Och vad fyller den då för funktion? 

Morgontidningarna må ta lätt på saken, men den unga generationen är formbar. Om några år, när gängen tagit över skog och mark, precis som de redan tagit över vissa storstadsgator, kommer chefredaktörerna att ångra sig. 

Skogen är överhuvudtaget en moraliskt dubiös plats. Det var i ett tält i skogen som den sju- eller möjligen åttaårige Dogge Doggelito ska ha lockats till sexuella handlingar av en tonårsflicka för fyrtio år sedan, läser jag i kvällspressen. För detta har den snart 49-årige Douglas Leon, som han egentligen heter, sparkats från ”Diggilooturnén”, diverse festivaler och till och med Latin Kings eget 30-årsjubileum. 

Dogge borde förstås ha berättat om sin barnsexupplevelse på ett tidsadekvat sätt – ångerfullt och med traumatiserad dramatik – men bortsett från det är premisserna för att straffa honom en aning oklara. Är det underförstått att även en sjuårig pojke är ett sexuellt rovdjur, medan en tonårsflicka inte kan ha sexuella lustar och sexuell initiativkraft? Det vore i så fall inte första gången progressiv moral sammanfaller med reaktionära normer. Oavsett det gör vi alla klokt i att undvika skogen. 

Hantverkarna byggde av misstag Inga-Lills och Bo Ragnars Attefallshus 34 centimeter för nära tomtgränsen, läser jag i DN. På andra sidan gränsen ligger en kommunal skogsbacke. Ingen strosande Haningebo har känt sig tyranniserad av att den lilla stugan bara står 4,16 meter in på Inga-Lills och Bo Ragnars tomt. Stadsbyggnadsnämnden i Haninge kräver ändå att stugan rivs, annars ska de ha ett vite på 100 000 kronor. Nämnden hade ”inget annat utrymme” säger den kristdemokratiske ordföranden Martin Strömvall.  

Det utrymme nämnden har är ett kommunhus, uppfört i postmodern stil på åttiotalet och ritat av arkitektkontoret FFNS: en ”monumental och fritt placerad” byggnad som ”talar om både optimism och makt” enligt Stockholms läns museum. En rimlig kompromiss, som definitivt skulle förbättra miljön för samtliga Haningebor, vore att Inga-Lill och Bo Ragnar river sin byggnad, om Martin Strömvall river sin. 

Lördag 

I går lät den filippinske snickaren Ruben Enaje korsfästa sig för 35:e gången, rapporterar både svenska och utländska medier. Han gjorde det i efterföljd av en annan snickare, men denne korsfästes trots allt bara en gång. De flesta av de sju dödssynderna räknas numera som dygder. Högmod är inget undantag. 

Om det fortfarande är någon som tvivlar på vilken nytta vi har av vårt EU-medlemskap bör de läsa Svenskan i dag. I tidningens storsatsning på sopjournalistik får vi i dag lära oss att Stockholm Vatten och Avfall – det kommunala bolag vars informatörer fått fri tillgång till Svenskans sidor – uppmanar oss att inte slänga räkskal i den vanliga soppåsen. Skalen bör sköljas i kallt vatten och/eller läggas i frysen fram till hämtdagen för matavfall. Om medborgarna inte lär sig att korrekt hantera sina räkskal, förpackningar och grovavfall, riskerar nationen att beläggas med vite av EU, redan nästa år. Det var just den sortens uppsträckande paternalism vi röstade för, eller hur? 

Vi får, som bonus, rafflande grafik över vad en genomsnittlig soppåse hade för innehåll 2021. Jag anar embryot till lokala sopcirklar, nu när ljudböcker förpassat bokcirklarna till graven. Grannar kan samlas, analysera varandras sopor och dela ut viten eller återvunna medaljer i enlighet med hur väl innehållet stämmer överens med Stockholm Vatten och Avfalls kravspecifikationer.  

Enligt Dagens Nyheter har aktieägandet bland barn mellan noll och tio år minskat med över 70 procent de senaste tjugo åren. Det verkar oklart om det beror på en antikapitalistisk våg bland de verkligt unga, eller om deras tillgångar helt enkelt exproprierats av föräldrarna. Enligt flera rapporter i en till synes orelaterad fråga är kakao nu dyrare än koppar och ingen annan råvara har sett en så brant prisstegring det senaste året. Prognoser tyder på en ytterligare prisuppgång på 50 procent. 

Vilka chokladhamstrare är det som just nu ser sina förmögenheter svälla? Vet ni var era barn investerar sin veckopeng, eller är ni lika oinformerade nu, som när de stoppade pengarna i kryptovalutor? Jag anar en bubbla och ytterligare ett exempel på den halvfärdiga journalistik som inte förmår koppla samman en nyhet med en annan.  

Det är svårt att inte vara nyfiken på den satiriska bild som en oidentifierad styrelseledamot i föreningen Glöm aldrig Pela och Fadime, GAPF, lade ut på sin egen facebooksida och sedan tagit bort. Den var tydligen så fruktansvärd att det nu är alldeles omöjligt att ens få den beskriven i ord, utan att beskrivningen i sig riskerar att vara åtalbar. Följden har i alla fall blivit att en tjänsteman vid Stockholms stad drar undan 600 000 kronor från GAPF:s arbete mot hedersvåld. Samtidigt har stadens vänstermajoritet beslutat att närmare fyra miljoner ska betalas ut till den muslimska brödraskapet närstående organisationen Ibn Rushd.  

Studieförbundet Ibn Rushd har, enligt en granskande rapport för några år sedan, ”ibland gjort folkbildningsmässiga övertramp" och "utgör ett folkbildningsprojekt i behov av fortsatt utveckling". Rent konkret har Ibn Rushd bjudit in antisemitiska och våldsbejakande föreläsare och undervisat sjuåringar om att mord, stöld och otrohet bör straffas med stympningar och dödsstraff, om att barnaga kan vara en bra idé, att homosexualitet är en synd och om den islamiska lagens välvilliga syn på barnäktenskap. Nu har förbundet presenterat en ”åtgärdsplan” som man får anta garanterar ”fortsatt utveckling” av ”folkbildningsprojektet”. Allt är förlåtet.  

Det ryktas att den där bilden föreställde Greta Thunberg som Hamaskrigare. Mot sådan hädelse hjälper nog inga åtgärdsprogram. 

Postnord behöver några skattemiljarder extra för att kunna dela ut brev fem dagar efter att de postats. Eller, som vd:n uttrycker det i DN, regeringen måste ”lätta på servicekraven” annars är hon ”orolig för den svenska postservicen”. För en lekman låter det som en radikal variant på di Lampedusas ”Om vi vill att allting ska förbli som det är, måste allting förändras”. I det här fallet: postservicen måste upphävas för att kunna bevaras. Men det här är förstås ett komplext område och de av oss som inte har expertkunskaper gör antagligen bäst i att inte lägga oss i saken. Men det är kuriöst att det huvudsakliga skälet till att staten måste skjuta till extra miljarder, verkar vara att staten annars går miste om miljarder i utdelning.  

Söndag 

I jämförelse med Donald Trump ser Joe Biden nästan normal ut, men bara nästan. Bidens hår påminner mig om det filttyg en del av Mattels manliga actiondockor bar på huvudet på sjuttiotalet. Hans ögon har med åren blivit kisande och vagt asiatiska, antagligen på grund av plastikkirurgiska ingrepp av det slag som amerikanska filmstjärnor och politiker inte kan låta bli. På senare tid, senast i DN:s nätversion i dag, har dessutom hans hy påfallande ofta haft en orange ton. 

Det kan vara en slump. Kanske har Biden skaffat sig en kostrådgivare som bedyrar att morötter kan hejda åldrandet. Kanske vill han bättra på sitt mörkerseende. Alla är inte medvetna om att myten att morötter hjälper en att se i mörkret hittades på av britterna för att dölja för Luftwaffe att de hade radarteknik. Men om fler amerikanska toppolitiker, förutom de båda presidentkandidaterna, börjar skifta i orange måste vi utgå att vi har att göra med bieffekten av något slags kemisk, rysk påverkansoperation. Eller möjligen utomjordingar, maskerade till politiker. I båda fallen skulle det förklara varför amerikanerna varit vansinnigare än vanligt på sistone. 

I Dagens sopreportage i Svenskan får vi lära oss att bildäck, golfbollar, cyklar och gråsten inte räknas som matavfall. I kulturbilagan i Dagens Nyheter visar Camilla Läckberg sin garderob, sin porslinshund och sin MMA-boxare för Malin Ullgren. 

I dag talar chefen för Svenskans ledarsida, Tove Lifvendahl, om att hon – möjligen är det också tidningens linje – inte stöder den moderata frihetsreformen att sextonåringar fritt ska få välja kön. Det är i praktiken en uppmaning till moderata riksdagsledamöter att sätta sig upp mot sin partiledare. Det en stor sak inom politiken. I det här fallet möjligen ännu större än vanligt: Svenska kyrkan backar också upp just den här valfrihetsrevolutionen och Birgitta Ed är, som bekant, alltid präst.  

Att länder fritt får välja namn är redan etablerad norm och vi är många som helt slutat tala om Turkiet, eftersom vi inte känner oss säkra på hur man uttalar ”Türkiye”, det namn president Erdogan valt för att på engelska slippa misstas för en större amerikansk fasanfågel. Med tiden vänjer vi oss nog. Få använder fortfarande Konstantinopel, än färre Byzantion, när de talar om Istanbul. På kort sikt undrar jag ändå om inte president Erdogan har begått ett strategiskt misstag. Ingen drar sig för att tala vitt och brett om dagens lokalval, där Erdogans handgångna inte bara misslyckades att erövra Istanbul och Ankara, utan flera andra stora och lättuttalade städer. Om fyra år är det nationellt presidentval igen, som Erdogan har betydligt bättre chanser att vinna, men få av oss kommer att känna oss säkra nog för att ta Türkiye i vår mun ens då. Erdogan kan, med sitt oförsiktiga namnbyte, ha skrivit ut sig själv ur det ängsliga västerländska medvetandet. 

Måndag 

New York Times har en intressant artikel om konflikten mellan Sports Illustrated och sportdrycks-miljardären Manoj Bhargava, men jag undrar om de inte kommer att få hålla ett internt värdegrundsmöte, eftersom de kallar den indiskättade entreprenören ”energy drinks mogul”. Alla med rudimentär kunskap om mogulriket begriper att tidningen aningslöst gett sig ut på tätt minerad mark. Det handlar inte bara om att Bhargava tillskrivs en stereotyp indisk identitet. Mogulerna var muslimer, Bhargava är from hindu, som tillbringade större delen av sin ungdom i indiska ashram. Mogulernas ställning i den postkoloniala analysen är dessutom oklar: de var turkmongoler, och själva en kolonialmakt som erövrade Indien med våld under femtonhundratalet. Den stat de upprättade var visserligen muslimsk, men ändå feodal. Knappast förebilder för en miljardär som lovat att ge bort 90 procent av sin förmögenhet. 

Begrepp av det där slaget livar upp språket, men blir allt svårare att använda. Jag antar att man fortfarande kan säga ”bondehövding” om LRF-ordföranden, förutsatt att han eller hon inte är indian, men vad gör vi när vi får vår första ursprungsamerikanska landshövding? 

Antropodermisk bibliopegi är, efter tjurfäktning och dvärgkastning, nästa konstart som ska cancelleras i den moraliska storstädningen bland mänskliga erfarenheter. Det var bara tio år sedan Harvard kunde fastställa att en av deras donerade böcker, Des destinées de l’âme av Arsène Houssaye, var inbunden i mänsklig hud – vilket är vad antropodermisk bibliopegi handlar om, för den som undrar. Då, 2014, beskrev Harvardbibliotekets representanter upptäckten som ”goda nyheter för hängivna beundrare av antropodermisk bibliopegi, bibliomaner och kannibaler”. Den muntra entusiasmen över livets udda uttryck har nu helt ersatts av skamsen ånger.  

En expertkommitté har gjort rekommendationer, universitetet har studerat dessa ”noggrant”, kopplat in ”intressenter”, gjort ”övervägningar” och därefter kommit fram till att bokens ”etiskt ansträngda beskaffenhet” gör att inbindningen inte längre kan motivera sin plats i Harvards samlingar. Universitetet ber om ursäkt för att det tidigare inte levt upp till korrekt etik och den ”sensationalistiska, morbida och humoristiska ton” med vilken boken beskrivits. En mänsklig varelse har ”objektifierats” och ”kvarlevorna”, det vill säga bokens pärmar, ska nu, i samarbete med ”lämpliga myndigheter” i Frankrike ges ett respektfullt ”sista arrangemang”. 

Det finns många goda argument för att hålla sina barn borta från universitet, men det främsta är att de riskerar att bli högtravande tråkmånsar. 

”Vi är en bit från målet, men vi har gjort flera kommunikativa insatser för att få våra medborgare att sortera mer”, säger en representant för Stockholm Vatten och Avfall i dagens sopartikel i Svenskan. Allt är dock inte medborgarnas fel: det finns 100 000 hushåll i Stockholm som ”ännu inte fått möjlighet” att sortera sina sopor. De måste vid det här laget, om de prenumererar på Svenska Dagbladet, ha svårt att sova om nätterna. Kanske kan de sätta sig på Essingeleden och kräva omedelbara åtgärder, så att även de kan bli föremål för bolagets informatörer och deras kommunikativa insatser. 

Tisdag 

Expressen meddelar att Sara Skyttedal, i Gudrun Schymans och Jacob Zumas efterföljd, startar sitt eget parti, Folklistan, nu när varken hennes gamla parti eller Sverigedemokraterna vill ha henne. Ingen vet vad det nya partiet står för än. Till och med namnet väcker fler frågor än svar. Vad är det för folk hon samlar? Hur ser listan ut, förutom förstanamnet? Något i hela den här härvan får mig att tänka på Annette Kullenberg, som var övertygad om att Aftonbladet skulle gå under, när hon hade fått sparken. Men man ska aldrig underskatta politiska karriärister. 

Bland amerikaner under 30 slog Joe Biden Donald Trump med 24 procentenheter i det senaste valet, mycket tack vare Bidens locktoner om en legalisering av marijuana. Det finns säkert många medkännande svenskar som drar sitt strå till stacken för att Skyttedal inte ska stå utan försörjning, men kanske behövs något mer för att Folklistan ska bli en framgång. Mitt råd är att hon satsar på narkotikan, en fråga där hon förberett marken och som skulle skilja ut henne från gamla partikamrater.  

Onsdag 

Hur länge måste vi säga ”X, tidigare Twitter” för att inte bli stämda av Elon Musk? Hur länge orkade vi upprätthålla charaden att referera till ”The Artist Formerly Known as Prince”? Jag minns ärligt talat inte. Under alla omständigheter twittrar Sveriges Radios inrikespolitiske kommentator Fredrik Furtenbach statistik som visar att Sara Skyttedal i det senaste EU-valet var den sjätte minst populära kandidaten till parlamentet någonsin. Det stärker min tes att Folklistan behöver narkotikan. Å andra sidan visar samma siffror att Liberalernas förstanamn, Karin Karlsbro, är den tredje minst populära kandidaten någonsin, vilket förklarar varför partistyrelsen låtsas att andranamnet, Anna Maria Corazza Bildt, egentligen är huvudkandidat. 

Det är bara två månader kvar innan vi kan glömma det här valet, på samma sätt som vi glömt alla andra. Fram till dess kräver god uppfostran att vi låtsas vara intresserade av vad våra politiker har för sig, men jag tror inte att jag är ensam om att längta till sommaren. 

Det här är andra dagen i rad som Svenska Dagbladet inte har en större artikel om sopsorteringen i Stockholm. Jag överväger att ringa kundservice, men när jag ser att den verkar vara ”outsourcad” till något som heter Realeasy Customer Management, som antagligen består av unga, kvittrande glada telefonister som aldrig läst tidningen, tappar jag modet. 

Torsdag 

Det är åtta år sedan en 65-årig tysk man dödades av en elefant under en skogspromenad utanför staden Buchen i Baden Württemberg. Det måste ha förvånat honom, men stärker min övertygelse att vi gör klokt i att undvika skogen. Man vet aldrig vad som väntar där. 

Kanske var elefantdöden i Buchen ett omen, för i dag rapporterar Ekot och flera tidningar att Botswanas president, Mokgweetsi Masisi, generöst erbjudit sig att släppa lös 20 000 elefanter i den tyska naturen. Det är ett svar på att den tyska miljöministern, de grönas Steffi Lemke, vill förbjuda all import av jakttroféer. En tredjedel – över 130 000 – av världens elefanter finns i Botswana och de ställer till med stora problem för bönder och savannflanörer. 

”Tyskarna borde få prova på att leva tillsammans med djuren, så som de säger till oss att göra”, säger president Masisi till tyska Bild och tillägger att han inte accepterar ett nej från Lemke. Det traditionella svenska biståndet till Botswana upphörde för 15 år sedan, men nu när SIDA fått en ny, pigg styrelse, som bland andra inkluderar Magnus Ranstorp, borde vi snabbt kunna plocka fram medel för att ombesörja transporten. 

Ska det bli ”diplomaten, administratören eller konvertiten” som tar över efter den allt skröpligare påve Franciskus, frågar sig Le Figaro. ”Konvertiten” är Anders Arborelius. Han skulle visserligen bli den första svensken på Petri stol, men jag oroar mig för att vi inte kommer att få sola oss i Hans Helighets glans, eftersom Arborelius föddes i Schweiz. Utlänningar är oförmögna att skilja Sverige från Schweiz och finns minsta oklarhet är det Schweiz som tar överhanden. Som svensk får man ofta komplimanger för choklad och gökur, men ingen schweizare har någonsin lovprisats för Volvo. Kanske kan den nya påven förbättra oddsen genom att välja ett genuint svenskt påvenamn. Problemet är att genuint svenska namn ofta har hedniska, fornnordiska kopplingar. Enklast vore att Arborelius valde ett namn som redan är ett starkt varumärke, förknippat med Sverige. Påve IKEA, påve H&M, eller påve ABBA, till exempel. På det stora hela tror jag att de flesta med någorlunda gott omdöme skulle förespråka påve ABBA. 

***

Läs även: Den yngre generationen är fortfarande gnällspikar

Läs även: Den engelska charmen har tagit död på sig själv