Elegant skildring av det sena 1900-talets största politiska händelser

Förra året tog den franska författaren Marion Brunet emot ALMA (Astrid Lindgren Memorial Award) med motiveringen att hon med stor förståelse skildrar ”unga människor i revolt” och att hon är ”dagsaktuell i sina ämnesval men tidlös i texternas anknytningar till sagor och myter”.

Av myter och sagor märks dock inte särskilt mycket i långnovellen Katja som nu kommit i smidig svensk översättning av Maria Björkman. Den riktar sig inte heller till ungdomar, men skildrar om man tänjer på begreppen lite en människa i en slags revolt – mot sin familjehistoria, mot historien i stort och framförallt mot den person som enligt henne fick hennes mamma att begå självmord.

Katja är från Berlin. I novellens inledning blir hon intervjuad av den åldrade och cancersjuke franske författare som funderar på att anställa henne som hjälpreda i sitt avlägsna författarhem. Han (som i novellen går under namnet gubben eller gamlingen – som ett sätt för Katja att avhumanisera honom och projicera sin ilska på honom) är döende i cancer och har inte lång tid kvar att leva. Han bor på en halvö i Bretagne, dit det bara går att ta sig två gånger per dag, då tidvattnet drar sig undan.

Vad han inte vet under intervjun är att Katja hatar honom: för att han skrivit en bok om DDR och de oppositionella där och publicerat den i Frankrike, vilket – det är vad Katja tror – ledde till att den hemliga DDR-säkerhetspolisen STASI tar in henne för förhör. Dessa förhör inkluderar psykisk och fysisk misshandel. När mamman kommer ut från Hohenschönhausen (det fängelse i Berlin dit de politiska fångarna fördes under DDR-tiden) är hon en nedbruten och trasig person.

Åren har gått, och nu är det alltså dags för Katjas hämnd. Långnovellen är konstruerad som ett kammarspel och platsen är nästan övertydligt anpassad för ett sådant upplägg: ett isolerat. En plats som är utmärkt för en dramatisk slutstrid.

Nu blir det förstås inte riktigt som Katja tänkt, eller som läsaren kan misstänka. Sanningen visar sig mer komplicerad än hur det sett ut i Katjas hämndplaner. Det kommer (skönt nog) en rejäl plot twist som komplicerar händelseförloppet. Men vad den är ska jag inte avslöja här. Det är novellens peripeti – och den är nödvändig för att göra den till spännande läsning.

För spännande är det. Men det är inte händelserna i det bretonska huset som är den största behållningen med Marion Brunet novell. Snarare är det tillbakablickarna på DDR-tiden: om vad Katjas mamma gjorde, om den franska författaren som reste till DDR som korrespondent under 1970-talet och sedan kastade sig på första bästa flyg till Berlin igen.

Den smått osannolika presskonferensen då en italiensk journalist frågade det socialistiska partiets talesman Günter Schabowski om när muren skulle öppnas och hans förvirrade svar om att det enligt vad han visste skulle ske direkt finns med i novellen. Denna händelse ägde i verkligheten rum den 9 november 1989 och det var denna nyhetssändning som gjorde att de boende i Östberlin genast gav sig ut på gatan och tog sig mot gränsövergången vid Bornholmer Straße i Berlin, vilket i sin tur ledde till att muren ”föll” (eller snarare öppnades).

I den knappa novellen tar denna skildring ungefär en halv sida att redogöra. Men det är viktigt, eftersom den ger Marion Brunets novell en historisk dimension och också en förklaring till hela det dilemma som utlöser händelserna i berättelsen.

Katja är snabbläst, men stannar kvar – mindre på grund av hämndtematiken, mer på grund av att den i förbifarten, elegant tematiserar en av det sena 1900-talets största politiska händelser.

***

Läs även: Marion Brunet: ”Ett svenskt å är så exotiskt”

Läs även: En svidande kritik av det tyska samhället