Nathan Devers – en ny Sartre?
Han är den franska filosofins unga stjärnskott. En "Gen Z"-tänkare som skriver om sin judiska historia. Är Moses eller Abraham Israels framtid?
Ett nytt stjärnskott har dykt upp på Frankrikes intellektuella himmel, den 28-årige filosofen och författaren Nathan Devers (född Naccache). Han har judisk bakgrund och har gått den klassiska vägen för många franska författare, från gymnasiet Louis le Grand till elitskolan École Normale. Sina första böcker gav han ut i tjugoårsåldern, två böcker om religion, Généalogie de la religion (2019) och Ciel et terre i(2020) innan han, tjugosex år gammal, disputerade på en avhandling 2024 om samspelet mellan filosofi och biologi.
I förbifarten hann han ge ut ytterligare tre böcker, Espace fumeur (2021), Les liens artificiels (2022) och Penser contre soi-même (2024) men som om inte det vore nog har han också varit värd i både teve- och radioshower och sedan 2019 är han redaktör för tidskriften La règle du jeu, som grundades av vännen Bernard-Henri Lévy 1990. Filosofiskt ser han som sig heideggerian och politiskt som del av en frihetlig vänster nära den – sannolikt – blivande presidentkandidaten Rafaël Glucksmann (son till filosofen André Glucksmann).
Som barn var Nathan Devers djupt troende. Bibeln och gamla testamentet var hans livsluft och han såg tidigt framför sig en framtid som rabbin. Så blev det emellertid inte och i boken Penser contre soi-même skriver han om hur han förlorade sin tro, ett ”sår” men också en ”pånyttfödelse”, och hur han, likt en Sartre eller de Beauvoir, kastar sig ut i en existens utan gud men med en stark tro på filosofins och dialektikens kraft. Boken fick vissa inom den judiska gemenskapen i Frankrike att vända honom ryggen och den lovande, blivande rabbinen sågs plötsligt som en svikare när han, som det hetat, blev en ”Gen Z-filosof” i stället.
Hans okuvliga energi och vilja att ”förstå allt” har lett till en imponerande produktivitet. Förra året kom romanen, Surchauffe (Överhettning) och tidigare i år gav han ut en imponerande historiefilosofisk essä, tillika lite av en reseskildring, Aimer Jérusalem (Att älska Jerusalem).
Knappast stor litteratur
Surchauffe tar avstamp i Paris och huvudpersonen ”Jade” arbetar på en stor hotellkedja. Hon lever i ett olyckligt äktenskap, inleder en relation med en ung kvinna men temat i romanen är moderniteten och en motbild till denna: Andamanerna, den indiska ögruppen där en av öarna, Norra Sentinel, omgärdas av mystik och rykten om en aggressiv befolkning som vänt världen ryggen; den sista platsen i världen som ej är öppen för besök, inte ens för indier. Direktören för hotellkedjan där hon arbetar har dock öppnat lyxhotell på en annan ö i ögruppen och väl där bestämmer hon sig för att, trots förbuden, försöka ta sig till den förbjudna ön…
Boken är en underhållande idéroman i Kunderas eller Houellebecqs efterföljd och han briljerar i utläggningar om modernitetens skuggsidor, om drömmen om att hela tiden vara uppkopplad, klickjakt och influencers som går över lik för att få ut sina senaste uppdateringar men stor litteratur är det knappast.
Då imponerar Aimer Jérusalem mer. Det är en brännande aktuell essä som tar sin början på ett hotell i Beirut där han befinner sig på en bokmässa när Hamas terrorattack äger rum. Beskrivningen av attacken är ruggig men ruggiga är även en del av reaktionerna bland författarkollegerna som han vistas med i Beirut och vreden han erfar när han bevittnar glada Hizbollaanhängare fira attacken på Beiruts gator får honom att känna sig starkt judisk för första gången på länge. Tillbaka i Paris meddelar hans sambo, Anaële, filmare, att hon bestämt sig för att åka till Israel och dokumentera det inträffade, söka upp överlevande och intervjua dem. Devers hakar på och det är i Israel, under det fortsatta kriget, som stora delar av boken utspelar sig.
Devers står på den israeliska oppositionens sida, den som försökt ställa Netanyahu inför rätta och motsatte sig ett alltför hårt svar i Gaza. I boken beskriver han det judiska folkets historia, från Moses och uttåget ur Egypten fram till våra dagar och hur utplåningen alltid funnits med hos judarna som en mörk horisont.
Tel Aviv eller Jerusalem?
Det är lärt, spännande och med många referenser till olika delar av Moseböckerna. Grundfrågan han ställer sig är: Hur bemöta den djupa ondska som Hamasattacken innebar? Devers kokar ner frågan till en urgammal antagonism mellan Moses och Abraham, mellan total vedergällning (Moses/Netanyahu) och en humanism (Abraham) som innefattar tro på dialog och samlevnad.
I sitt sökande efter svaret på frågan interfolieras de religionshistoriska och filosofiska passagerna av intervjuer med vänner till honom och Anaële men också med överlevande, folk som förlorade sina nära och kära i attacken men ändå framhärdar i Abrahams hållning.
De växlande perspektiven i boken, intervjuer och intryck i närtid blandade med religionshistoriska djupdykningar i judendomens historia, gör den till spännande, viktig läsning och den antagonistiska motsättningen mellan patriarkerna Moses och Abraham kompletteras även med en urban variant på temat, när han ställer Tel Avivs öppna och liberala livsstil mot det mer konservativa Jerusalems.
Här är det dock inte lika enkelt för honom ty även om Tel Aviv representerar det han själv tror på och ser staden som ”Israels räddning” får Hamasattacken honom att känna hur hans gamla kärlek till Jerusalem, från barndomen, skjuter fram i honom igen. På trots av allt. På trots av stadens konservatism. På trots av den religiösa extremhögern. Aimer Jérusalem, älska Jerusalem? Ja, blir det försonande svaret men då mer med ett Jerusalem som symbolen för ”en inre resa”.
Devers som ”en ny Sartre”? Inte omöjligt, han framstår redan som något av en intellektuell gigant men i så fall vill man nog först se ett mästerverk à la Orden från hans penna innan den jämförelsen ska ha full bäring. Frågan är dock om han inte redan, trots sin ungdom, i alla fall är vorden en ny Bernard-Henri Lévy.
***
.
