En svensk Hitchcock? – Sveriges mest hånade filmregissör
Alltid i "skitstöveln" Ingmar Bergmans skugga. Arne Mattsson var både en av Sveriges mest produktiva filmregissörer och en av de mest hånade.
Arne Mattsson ville att hans memoarer skulle heta I skuggan av en skitstövel. Den tänkta titeln syftade på den samtida Ingmar Bergman som blev svensk films världsstjärna medan Mattsson stretade på hemma i Sverige med ojämna resultat. Han hatade den i hans tycke uppblåste viktigpettern Bergman.
Det blev aldrig några memoarer, men det Mattsson skrev ihop har varit en viktig källa när det nu, äntligen får man säga, har skrivits en ambitiös biografi om den lika uthållige som stryktålige Mattsson. För författarparet Anna-Maria och Roger Blomgren har gått grundligt till väga, liksom när de för några år sedan porträtterade buskisdrottningen Julia Cæsar, hon som under sin långa karriär nästan alltid spelade vresiga fruntimmer.
Arne Mattsson. Film till varje pris
Anna-Maria Blomgren och Roger Blomgren
Apell förlag
Det saknades inte succéer i Mattssons regigärning som omfattade ett 60-tal filmer. Han slog igenom med Hon dansade en sommar, mest känd för att Ulla Jacobsson visade brösten, vilket starkt bidrog till publikrusning inte bara i Sverige utan också i USA, Sydamerika och, möjligen otippat, det kommunistiska Östtyskland. Den visades i Cannes och vid filmfestivalen i Berlin 1952 utsågs den till bästa film.
Någon stor personinstruktör var Arne Mattsson inte, men han hade blick för spännande bildvinklar. Han ville ha rörelse i bilden och det var kameran som skulle röra sig, inte skådespelarna. Det märktes i en annan av hans framgångar, Flickan i frack som blev den första svenska kostymfilmen i färg.
Ett par år senare kom Damen i svart, den första filmen om deckarduon Hillman som spelades av Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericson. Att skapa spänning med subjektiva kameravinklar och långa åkningar passade Mattssons lynne och Hillmanfilmerna hade stor framgång både i Sverige och utomlands.
Paret Blomgrens biografi är välskriven och mycket underhållande. Ett problem för författarna har dock varit hur de ska förhålla sig till alla vilda historier som den yvige Arne Mattsson gillade att sprida ut. De återger en hel del av dessa, men reserverar sig ofta i meningen efter för att det kanske bara var en Mattsson-skröna.
Det var 1950-talet som var Arne Mattssons storhetstid. Medan Ingmar Bergman efter hand sattes på en allt högre piedestal blev Mattssons filmer från 1960-talet och framåt nästan utan undantag hånade av recensenterna.
I en intervju kommenterade han detta med en oblyg jämförelse:
”Det måste få finnas regissörer i Sverige som John Ford eller Alfred Hitchcock.”
Toppbild. Arne Mattsson och Sheila Ruskin under inspelningen av Somewhere, Sometime (1979).
Foto: Svenska Filminstitutets bibliotek
