Det svåra är inte att vinna krig – utan att få dem att ta slut

Att vinna freden, som det heter, har ofta visat sig vara svårare än att vinna den militära segern. I vår samtid och i den nyss förlupna historien finns gott om exempel. För att förstå de krafter som formar vår omvärld, måste man därför inte bara förstå varför krigen börjar, utan hur och varför de tar slut. Detta är ämnet för ambassadör Örjan Berners senaste bok, med den tydliga titeln Hur krigen slutar – Fred och vapenvila under 150 år. Boken spänner från Bismarcks tre tyska enhetskrig, över ett antal krig på 1900-talet – bland annat första världskriget och Koreakriget – för att till sist sluta i Ryska federationens krig i vår tid.

Verket är ett ambitiöst försök att svara på en försåtligt enkel fråga. ”Krigens slut är en spegel av deras början”, hävdar Berner. Det är därför kanske inte så konstigt att moderna krig, ofta behäftade med allvarliga målkonflikter och förda utifrån oklara målsättningar, skiljer sig på avgörande sätt från äldre tiders strider. Även krig med ensidiga styrkeförhållanden förvandlas i dag ofta till decennielånga kraftmätningar utan tydlig segrare.

Precis som för beslutet att inleda ett krig, är de ansvariga individernas personligheter och målsättningar – liksom deras relationer med varandra – avgörande för huruvida kriget kan få ett vettigt avslut. I sin genomgång av förhandlingar, ränker och interna motsättningar visar Berner hur maximalistiska förhandlingspositioner hos den ena parten föder maximalistiska krav hos fienden. Blockeringar uppstår som hindrar all fred, bortom slutgiltig seger och slutgiltig förlust. Inte blir det bättre ifall de allierade på en sida har olika syn på vad som är acceptabla fredsvillkor.

Politisk kontroll blir svårare att uppnå när kriget väl förklarats; det utlöser ofta maktkamp mellan civila och militära beslutsfattare. De militära befälhavarna vill sällan se ett slut på kriget förrän motståndaren är helt tillintetgjord. Problemet för fältherrarna är att ingen seger någonsin är slutgiltig, och även vad som kan verka vara en krossad motståndare har en tendens att återkomma. Detta skulle bli tydligt inte minst för Frankrike, som i Versailles genomdrev en fred på hårdast möjliga villkor.

Opålitliga allierade med egna agendor kan också vara lika farliga som pålitliga fiender. Ett exempel är hur Sydkoreas auktoritäre president, Syngman Rhee, återkommande försökte hindra vapenvila med Nordkorea och låsa fast USA och de allierade i ett totalt krig. Detta både försvårade förhandlingar och riskerade att utlösa en kärnvapenkonfrontation, trots att det egentligen inte var något som eftersträvades av någon av stormakterna.

Örjan Berners verk är både läsvärt och högaktuellt. Ofullgånget blir det egentligen bara i bokens sista kapitel, där Berner avhandlar det pågående kriget mellan Ryska federationen och Ukraina. Här förhåller han sig, möjligen på grund av bristande källmaterial, till Ryska federationen som i princip enda relevanta part – vilket kontrasterar på ett märkligt sätt mot resten av boken. Berner framstår också som en aning inkonsekvent, när han på just detta krig undviker att tillämpa flera av sina slutsatser från andra konflikter.

Denna brist till trots, är Hur krigen slutar ett imponerande försök att åstadkomma en heltäckande syntes av olika observationer och erfarenheter. Tillsammans med Martin Kraghs Historiens återkomst, som med fördel läses parallellt, står verket som ett tankeväckande bidrag till Sveriges alltjämt pågående återupptäckt av geopolitiken.

***

Läs även: Gränslösheten är den västerländska civilisationens värsta fiende

Läs även: Berlin håller dig alltid kvar