20 miljarder skattekronor slukas av eldsjälarnas lågor

En dag när jag var ute på skolgården kom några elever springande åt mitt håll.

– Rektor, rektor. De säger att du hatar oss.

Jag suckade högt. Inte nu igen. Att “eldsjälar” i området hatar mig är en sak, men det gör mig förbannad när de blandar in mina elever. De hade besökt en förening i området där de fått höra att deras rektor, alltså jag, hatade dem. En av eleverna konstaterade att “Men om du hade tyckt så hade du väl inte jobbat här?”

Det här med eldsjälar i särskilt utsatta områden är ett intressant fenomen eftersom de ofta framställs som hjältar och att samhället inte klarar sig utan dem. Och det finns hjältar, till exempel mammor som nattvandrar och personer på fritidsgårdar som står upp mot antisocialt beteende, men sedan finns det de som utnyttjar systemet för egen vinning.

När jag slår upp ordet eldsjäl i Svenska Akademiens ordlista, är definitionen en engagerad person. Eldsjälar är ofta personer som brinner för en sak och osjälviskt lägger ner enormt mycket tid, energi och engagemang på en specifik fråga. De håller igång ideella idrottsklubbar och lokala samhällsprojekt. De drivs av passion, glädje och en vilja att hjälpa andra, snarare än ekonomisk vinning. Det är så det borde vara.

I den nya boken Eldsjälarna tecknar Kina Pohjanen och Alexander Gagliano en bild av samhällets nästan religiösa tilltro till eldsjälar. Sverige är ett samhälle som bygger på tillit vilket i grunden är bra men det uppstår problem när bidrag kombineras med ett svagt regelverk och obefintlig uppföljning.

I boken ställs frågan: Vilka är egentligen goda och vem kontrollerar det? Jag rycker till när jag läser att cirka 20 miljarder skattekronor fördelas till föreningar varje år samtidigt som kontrollen lyser med sin frånvaro. Ta bara en sådan sak att det inte finns något föreningsregister där företrädare är registrerade. Det som blir ett drömscenario för föreningarna blir ett mardrömsscenario för kommunerna och bidragsgivarna.

Parallellt med eldsjälarna växer ett parallellt bidragssverige fram. Ett eget ekosystem av tillfälliga satsningar, projektpengar och personberoende strukturer där ingen har helhetsbilden, där gränsen mellan engagemang, okunskap och egenintresse suddas ut. Jag ställer mig frågan om man fortfarande kan gå under benämningen eldsjäl när man låter egenintresset styra.

I boken får vi följa med på en resa genom Sverige där vi blir blåsta på mångmiljonbelopp. Läsaren får insyn i föreningar som får bidrag för läxhjälp som ingen ser röken av, bidrag som går till privata resor, lackering av bilar och fotoutrustning.

Föreningen Flamman i Malmö tar ändå priset med sin modell där de som arbetar i föreningen får hälften av de bidrag de drar in till föreningen. Det är därför eldsjälen, tillika företrädaren, kan ta ut två miljoner i årslön.

Ett annat kapitel handlar om Botkyrka kommun som använder bidrag som är tänkta att användas till att förhindra att barn rekryteras till gängen till en New York resa för över en kvarts miljon. Botkyrka beskriver att syftet med resan är att undersöka och lära sig hur New York använt kultur som ett verktyg mot social och ekonomisk utsatthet. Man vill särskilt se hur institutioner i staden arbetar med unga genom musik, dans, konst och demokrati. Den här resan fick mycket uppmärksamhet i media när Ekot började granska projektplanen, kvitton och övriga underlag. Affären kring resan skulle sluta med att projektet pausades och flera personer fick lämna sina tjänster.

I boken sätter författarna fingret på något centralt, nämligen att ingen har någon samlad bild av vad som görs för att förhindra att barn rekryteras till gängen, om det man gör fungerar eller vilka som utnyttjar systemen för egen vinning. Det är träffsäkert när en person torrt konstaterar att “Det sprängs och skjuts och Botkyrka hyr in konsulter” Så gör kommuner när de hamnar i blåsväder. Man hyr in konsulter som ska krishantera och göra utredningar.

Vi har lärt oss flera nya ord under det senaste decenniet. Golare, utförare, klivare, termosbomb och barnsoldat. I takt med att gängkonflikterna tar ett allt stadigare grepp om Sverige har initiativen för att stoppa nyrekryteringen av barn fullkomligt exploderat. Fallet med Botkyrka visar med all önskvärd tydlighet att dans, graffiti, spel och pärlplattor inte kommer hålla barnen borta från gängen.

Samhället fördelar 20 miljarder till föreningar utan att ta reda på om insatserna fungerar. Det är häpnadsväckande oansvarigt. En expert som intervjuas i boken menar att eldsjälar som lurar brallorna av kommuner och Allmänna arvsfonden inte är undantag. Det är systemhotande.

Boken är full av fakta, till exempel att år 2025 gjorde regeringen uppskattningen att mellan 15 och 20 miljarder kronor betalas ut felaktigt per år. En studie från Ekonomistyrningsverket från 2023 visade att ungefär hälften av de felaktiga utbetalningarna från välfärdssystemen bestod i medvetet fusk. Det betyder att välfärdsbrottsligheten där föreningsfifflet är en del, sannolikt är en större ekonomi än narkotikahandeln.

Författarna ställer den relevanta frågan om hur vi kan veta att de som säger att de ska skydda unga från gängen inte i själva verket utnyttjar systemet, och barnen de säger sig skydda. Kriminologen Amir Rostami liknar bristen på utvärdering och kontroll av eldsjälarna som att styra en båt medan man blundar. I boken lyfts krav från flera experter på att införa ett föreningsregister med registrerade företrädare samt att det ska ställas tuffare krav på bokföring och redovisning men till dags datum finns det inte några färdiga förslag.

Efter att ha läst boken är min syn på eldsjälar för alltid förändrad. Kina Pohjanen och Alexander Gagliano har skrivit en välresearchad bok som inte bara avslöjar ett systemfel utan som också utmanar samhällets syn på tillit.

***

Läs även: Sebastian Stakset: ”Svikna barn sviker”

Läs även: Kommunalisering och friskolor skapade en tusenhövdad hydra