Har Hegels värld nått sin ände?

Under 1930-talet höll den rysk-franske filosofen Alexande Kojève ett antal inflytelserika föreläsningar i Paris. Ämnet för dem var den tyske 1800-talsfilosofen Georg Wilhelm Friedrich Hegel (1770–1831) . Dennes tänkande hade dittills gått relativt obemärkt förbi i Frankrike, trots dess vida inflytande i Storbritannien och Tyskland.

I den anglosaxiska världen hade Hegels filosofi redan tappat mark efter George Edward Moores skarpa kritik mot den i början av 1900-talet, men Kojéve gav den en modern skrud som passade fransmännen och fick stor betydelse för radikala tänkare som Jean-Paul Sartre och Michel Foucault.

Kojève läste Hegel genom dennes efterträdares ögon och just Karl Marx och Martin Heidegger var betydligt mer på modet. Han lyfte fram Hegels iakttagelse att den ideologiska historien nått sitt slut i och med den franska revolutionen och Napoleonkrigen. Därefter var saken avgjord, det väpnade motståndet mot att etablera rättsstater med jämlikhet och medborgerliga fri- och rättigheter var över. För Hegel var det borgerliga samhället som tog form under hans samtid det som han såg som den mest utvecklade och slutliga statsformen. Kojève, som hade tillgång till Marx analyser och ytterligare hundra års perspektiv, såg också möjligheten att förverkliga människan i socialistiska länder.

Utifrån Heideggers upptagenhet av döden kunde Kojève finna den samma hos Hegel. För de två tänkarna kännetecknas människans existentiella situation av medvetenheten om att livet tar slut. Att försöka förlika sig vid detta innebär att se sig själv som en del i en större helhet, i “Varat”, precis så som de gamla grekerna gjorde. Ett slags fall har sedan ägt rum där människan förfrämligas från världen och söker en väg för att åter hitta sin plats i den. 

Inte minst betonade Kojève Hegels idé som kampen mellan “herren och slaven”. Likt tidigare Jean-Jacques Rousseau hävdar Hegel att människor eftersträvar erkännande från sina medmänniskor. I kampen för detta tenderar de starkare att förtingliga de svagare, herren är den som begär och slaven som tjänar förminskas till en icke-människa. De bägge perverteras av detta, för herren blir också slav under sitt eget slaveri.

Under Hegels tid kunde den analysen användas för att förstå det pågående slaveriet och senare relationen mellan kapitalisten och arbetaren. Feministen Simone de Beauvoir förstod kvinnans underordning under mannen på det viset och Frantz Fanon tolkade kolonialismen som ett uttryck för detta. För Hegel var emellertid den borgerliga rättsstaten där alla är lika inför lagen, har yttrandefrihet och varje familj svarar för sin egen försörjning, den mer modesta lösningen på problemet. 

I den tyske journalisten Jürgen Kaubes bok Hegels värld spelar inte Kojève och eftervärlden någon stor roll, han försöker främst förstå varför filosofen tänkte som denne gjorde. En viktig utgångspunkt är den enorma omvandling som Hegels värld är inkastad i då, det vill säga liberaliseringen av samhället med yttrandefrihet, frihandel, industrialisering och inte minst vetenskapliga framsteg, kolonialism och upptäcktsfärder. Världen fortsatte helt enkelt att fortsätta växa.

Kaube konstaterar att romantiken och dess idealism är en egendomlig reaktion på detta. För samtidigt som människan förstår alltmer av världens materia i form av kemisk sammansättning och biologisk utveckling riktades framför allt de tyska intellektuellas intresse mot evighetens ande, idéer och “rena begrepp”. Den inre verkligheten och dess relation med omgivningen är det stora projektet att försöka förstå.

Den tyska pietismen spelar sin roll i detta. Som en protestantisk religiös rörelse som växer fram under 1600-talet i samband med 30-åriga krigets katastrof för Tyskland, vänder den sig inåt och betonar den personliga upplevelsen av världen och Gud. Den inflytelserike tyske teologen Friedrich Schleiermacher, samtida med Hegel, var likt många av tidens romantiska tänkare uppvuxen omgiven av pietism, betonade just att tron uttrycker människans längtan efter oändlighet. Kristendomens evighetsperspektiv blir ett sätt att förlika sig med en timlig tillvaro.

Upplysningsfilosofen Immanuel Kant, också han från ett pietistiskt sammanhang, öppnade dörren för den tyska idealismen när han hävdade att vi inte upplever verkligheten såsom den faktiskt är utan endast utifrån vår begränsade horisont som människor. Tänkare som Johann Gottlieb Fichte och Friedrich Schelling försökte finna sätt att överbrygga det glappet och åter integrera människan i världen.

Det sena 1700-talets upptäckt av den nederländske judiske 1600-talsfilosofen Baruch Spinozas tänkande inspirerade samtidigt till varianter av “panteism”, en besjälning av världen, eller uppfattningen att Skaparen inte kan skiljas från sin Skapelse. En kättersk idé, som sedan tidigare finns hos äldre medeltida judiska tänkare som Moses Maimonides. 

Kaube skildrar ibland något långrandigt Hegels uppväxt och liv, men det mest intressanta med honom är hur han som luthersk präststuderande, privatlärare och akademiker lär känna tidens andra stora tänkare som Friedrich Hölderlin och Schelling som brottades med samma frågor. Alla tre högst fritänkande protestanter.

Platon tänkte sig att det finns en uppsättning eviga sanningar, idéer, som ofullständigt materialiseras i sinnevärlden. Hegel tänkte sig tvärtom att dessa utvecklas och förverkligas över tid inom det vi kallar “historien”, det sker inom ett dialektiskt förlopp där världsanden ständigt finner motsättningar inom sig själv som förlikas i synteser som fortsätter att prövas till dess att allting funnit sin plats. Detta närmade sig sitt slut under hans egen levnad, hävdade Hegel. Det innebär inte att tiden kommer att sluta löpa på, men när det kommer till idéernas utveckling har världen nått vägs ände.

Vad betyder det? För Hegel är vi alla inkastade i ett stort förlopp där tiden framskrider på ett sätt som gör att folk, länder, kulturer och civilisationer tar form och växer fram, men också utplånas i den obönhörliga utvecklingen. Hegel är inte heller främmande för de evolutionsbiologiska insikter som Charles Darwin sedan förmedlar, allting är förbundet i en jättelik organism i utveckling och förändring.

Människan kan medla mellan idéerna och de sinnliga tingen, något som vi gör i det konstnärliga skapandet. Idén gestaltas i konstverket. Men även här ser Hegel hur konsten nått sitt slut. Starkt imponerad av antikens konst framhöll han hur de kunde gestalta de högsta idéerna i form av sina myter, gudar, vidunder och heroer. Den romantikens konst som vi enligt Hegel ägnat åt oss sedan medeltiden når vägs ände när hans samtids enskilda konstnärer, författare och kompositörer ägnar sig åt alltmer partikulära och individuella perspektiv i stället för den stora andliga skildring som sådana som Homeros gör i sina antika epos.

När det kommer till religionen betraktar lutheranen Hegel kristendomen som den mest förfinade och slutliga religionsformen. Det handlar om att protestantismen eftersträvar den andliga friheten, som tron innebär förstås, och föreställningen om Guds människoblivande i Kristus innebär också att människan får tillgång till det eviga genom Jesus som historisk person och lärare. Hegel betraktar likt Platon Gud som en högsta idé, inte något slags väsen, utan ett rent begrepp. Det är det högsta och finaste idealisten Hegel kan tänka sig. 

Hegel fick stort genomslag inom kristet tänkande och banar här också väg för det som sedan kom att kallas sekulariseringsteologi, att den religiösa och kyrkliga sfären träder tillbaka samtidigt som vetenskapen och moderniseringen avförtrollar världen. Protestantismens myndiggörande av den enskilde leder till att samhället och staten snarast avsekulariseras och blir platsen för vårt sanna andliga liv. 

För moraliskt och politiskt hänseende uppnår människan sin frihet genom att bli en verksam del av de institutioner hon lever genom, det vill säga sin familj, kyrka och stat. När hon lever i enlighet med andens ordning upphör hennes främlingskap i världen. Det är tydligt att Hegels ideal är den antika grekiska stadsstaten där individens frihet består av att som medborgare fullt ut vara inlemmad i samhällets liv. Hegel uttrycker det som att vi i dessa sammanhang utövar kärlek och älskar världen. Inte olikt hur Spinoza tänker sig att människan är en del av tillvaron genom kärleken till den.

Hegel upplevde sig länge vara i fas med världens inbromsande utveckling. Napoleons, ”världsanden till häst”, framfart över Europa tvingade fram konstitutionella förändringar som gav människorna frihet att som jämlikar vara en del av sina egna institutioner. Men själv började han oroas av problemet att dessa stater också skulle behöva ta över försörjningsansvaret för människor. För lutheranen Hegel är det viktigt att var människa genom arbete förtjänar sitt uppehälle. Under industrialiseringen uppstod plötsligt problemet med arbetslöshet och att människor började kräva sociala insatser för att stävja den. För Hegel blev det ett nytt slags slaveri och det är svårt att tänka sig att han hade accepterat välfärdsstatens framväxt.

När den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama satte punkt för samhällsutvecklingen i sin uppmärksammade bok Historiens slut och den sista människan (1992) var det med stöd av Hegel. Fukuyama tänkte likt Hegel att efter Sovjetunionens sammanbrott och världskommunismens reträtt att de liberala rättsstaterna med fria marknadsekonomier var den slutliga och enda önskvärda formen för mänsklig tillvaro.

Sedan dess har vi sett hur det kommunistiska Kina vuxit fram till en ny supermakt, islamismens expansion och att antalet demokratier blivit färre i världen. Utvecklingen av AI och bioteknik ställer oss också inför frågan om människan som kommer att överskrida sitt nuvarande väsen och blir en annan slags livsform eller rent av ersättas av andra.

Det kan tyckas som att historien aldrig tar slut, men frågan är vad som blir bestående med tiden. När har Hegels värld nått sin ände?

Toppbild: Hegel föreläser för sina studenter. Illustration från 1828.

***

Läs även: ”Det behövs så lite för att ses som avvikande”

Läs även: Vad är egentligen verkligt?