Carl XVI Gustaf: ”Vi representerar utan politisk baktanke”

På fredag, den 15 september, har kungen suttit ett halvt sekel på Sveriges tron. Det firar han med att besöka landets alla tjugoen län. Och med att göra en intervju med Fokus. Vad vill han säga om de femtio åren? 

– Man ska fråga och själv ta reda på hur saker förhåller sig. En del frågar hela tiden, men jag har varit för blyg och inte vågat ställa frågor, säger kungen och fortsätter:  

– Femtio år har gått fort, jag hade velat resa mer, framför allt utomlands. Man lär om sitt eget land när man reser. 

Längtan efter att resa utvecklar han genom sina minnen av företrädaren, Gustav VI Adolf, som ofta var i Italien:  

– Min farfar reste alltid för att göra utgrävningar, tillsammans med unga arkeologistudenter. De åt lunch i solen och pokulerade och hade alla samma intresse. Det har jag saknat, han var nog smartare än jag som kunde ägna sig så mycket åt sitt intresse.  

– Han hade allmänhetens förtroende för att vara i Italien i tre, fyra månader på höstarna, var kulturarbetare, och det var ingen som sade något om det. Det kom jag på för sent. 

På frågan om det verkligen är för sent, tystnar kungen. Han tar inte diskussion, om han inte är intresserad.  

Men låt oss gå längre tillbaka, till tiden före trontillträdet. Två år innan, 1971, då han var en tjugofemårig kronprins gjorde Lars Ulvenstam tv-dokumentären ”Carl Gustaf heter jag”.  

Kronprinsen rör sig på gatorna i Gamla Stan i Stockholm utan att det blir uppståndelse. Dåvarande finansministern Gunnar Sträng äger en fastighet i stadsdelen och när hans portvakt närmar sig några män som pratar med kronprinsen på gatan känner han först inte igen kungligheten. Han tar sedan på ett enkelt sätt i hand och presenterar sig. Tiden andas lugn och eftertanke och de svartvita bilderna från gränderna runt Slottet visar en stad innan moderniteten nått in dit. Vad minns kungen från intervjun? 

– När jag såg om den för något år sedan tänkte jag att jag gav bra svar, blev förvånad själv (skratt).  

Han är också uppenbart glad över att ett av hans mest omhuldade intressen, miljön, kom upp i intervjun som gjordes året innan FN:s stora miljökonferens i Stockholm, 1972. Mottot för konferensen var ”Only One Earth”.  

– Det jag sade då om miljön stämmer ganska bra med hur det är i dag, säger kungen.  

Förra året invigde kungen också mycket riktigt FN-konferensen ”Stockholm +50”. Då sade han: ”Men låt mig vara tydlig, vi har inte ytterligare 50 år på oss att vända på utvecklingen. Enligt FN:s klimatpanel håller tiden på att rinna ut. Nu har vi kunskapen och verktygen. Nu är det tid att använda dem”.  

Men åter till 1971. Lars Ulvenstam frågade i sin intervju om kronprinsen verkligen kan ha en relation till ”den vanliga människan”.  

– Min motfråga i dag blir: vad är en vanlig människa? Många älskar det uttrycket men det är inte så elegant. Vi har olika positioner i samhället, men vi kan vara lika vanliga för det, säger kungen.  

I intervjun säger kungen också att om man själv uppträder naturligt, får man samma sak tillbaka. Fast är det verkligen okomplicerat att möta människor i allmänhet, när man är kung?  

– Det blir lite svårt att svara på, men jag kan vända på det. I idrottssammanhang är alla intresserade av samma sak, idrotten är den främsta gemensamma nämnaren. Då har man väldigt lätt att tala med vem som helst, då finns inga barriärer. Träffar jag enskilda människor till exempel när jag är i skogen, är det väldigt trevligt att talas vid, säger kungen.  

– Men när jag träffar unga i grupp kan det ibland bli överdrivet entusiastiskt. Man gör ”high five”, kastar sig fram och det kan bli ganska ohanterligt för alla parter, lite som med popstjärnor. När jag som ung var på scoutläger blev en gång läget hysteriskt och jag var tvungen att fly in i ett tält. Jag tyckte det var jättepinsamt. 

Trots att det uppenbarligen kan vara påfrestande att röra sig bland folk när man är kung, verkar han inte ett dugg utmattad efter de nitton länsbesök han hunnit med hittills i år.   

Malmöbesöket den 20 juni börjar på Svedala station. Framför Åbjörn Andersons Mekaniska Verkstad, Jern & Stål Gjuterier, Grundat 1862, väntar runt trehundra människor på kungen och drottningen.  

Regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson provstår röda mattan. Förskolepersonalen har orange västar och scouterna står närmast utgången till spåren, med Svenska Järnvägars Musikkår som ackompanjemang. 

Strax efter klockan tio tystnar alla, fotograferna lyfter sina kameror, men det är bara Aftonbladets reporter Peter Kadhammar som anländer. Orkestern tar i igen och barnen övar på att vifta med sina flaggor. Regionstyrelsens ordförande önskar sig en mikrofon, en helikopter hovrar i luften och så anländer en svart bil med poliseskort. Kungen och drottningen kliver ur, barnen vinkar och drottningen vinkar tillbaka. Regionrådet har ännu ingen mikrofon men hälsar välkommen ändå. Helikoptern fortsätter hovra. Barnen sjunger Idas visa. 

Medan måsarna bråkar med en glada kommer Pågatåget, journalisterna kliver på och reser tillsammans med kungaparet genom den disiga junidagen mellan varmt gröna kullar och säterier. Kungen säger att det är lätt att känna sig välkommen i Skåne och de lokala medierna är definitivt mindre framfusiga än de nationella. Den gamla skolans pressfotografer har elefantobjektiv, de yngre kör med mobilen. Tågvärdinnan fixar med håret.  

– Det fanns en kunglig vänthall i Malmö, nu är den restaurang, säger kungen med tillägget: Det får vi inget för. 

Fast ingen lyssnar, för nu rullar tåget in på Malmö central. 

Vi i media-entouraget går bakom kungaparet och möts också av skogen av mobiler på stationen, höjda i beredskap för kungaparets ankomst. Ingen tilltalar paret. Också matbutikernas personal höjer mobilerna och overklighetskänslan viker först ute vid den öppna vagnen, dragen av sexton hästar från hovstallet, som ska ta deras majestäter runt Malmö. Drottningen vinkar, kliver upp på en sammetspall och de är borta. 

Vi andra hastar till residenset där allt är stilla på Stortorget. Bara Säpo, insatsstyrkan, polisrytteriets sexton hästar och radio- och tv-journalisterna trampar oroligt omkring. Flaggorna är hissade, sammetspallen ut placerad. Plötsligt ger sig måsarna av och hovstallets hästar drar in. Folkmassan applåderar och busvisslar, kungaparet ler och vänder sig i olika riktningar. Alla är mobilfotografer även här, men det finns riktiga fotografer också. I kanten av torget visas en utställning med fjorton skånska fotografier av kungen, tagna genom åren. Fotograferna som en gång knäppte bilderna, har samlats och berättar om fotografierna. Ett är taget av Mats Fridh år 2011 och visar kungaparets fötter och en bit av röda mattan. ”Det blev så där”, säger Mats Fridh.  

En annan sägs föreställa kungens ”fräcka glasschock”, när han vänder sig till några barn med orden: ”Säg till era mammor att ni vill ha varsin glass!”. Stämningen är snäll, vädret milt och publiken bakom avspärrningarna är väldigt tyst. Kungen pratar med publiken, vinkar, fotograferas och överallt är det oerhört tyst. Kungen ser sig själv på alla utställningens bilder, drottningen på många av dem. Ständigt betraktade, ständigt avbildade. 

Många som samlats på Stortorget filmar eller fotar kungen och drottningen när de går förbi. Är det ett nytt sätt att visa uppskattning?  

– Ja, säger kungen. Man får vara glad att människor tar bilder. Det är olika i olika generationer, förr bar man med sig små lådkameror. Det här kan man diskutera från olika utgångspunkter. Vi har ändå blivit två miljoner fler svenskar och nya generationer gör på sitt sätt. De här bilderna och filmerna från våra resor kommer ju att finnas kvar. Fast en del tar ju selfies också. 

Så hälsas kungaparet välkommet av kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh. Hon överlämnar en parkbänk kallad Kockum av arkitekten Thomas Hellquist som gåva från staden. Kockum efter stadens industriella stolthet, den mekaniska verkstaden och varvet.  

Plötsligt vinkar kungaparet från residensets balkong och landshövding Annelie Hulthén bjuder på lunch därinne. Fina lokala rätter och kungen är som vanligt, när pressen inte höjer kamerorna, en skämtsam och avspänd talare. Väl tillbaka ute på torget, som fortfarande är fullt, har det blivit svalare. Hemvärnets musikkår från Eslöv spelar Kungssången och de församlade sjunger om folket av frejdad stam.  

När kungen håller tal citerar han sin släkting Karl XIV Johan som 1816 sade: ”Skåne är ingen provins, det är ett konungarike.” Han tillägger: ”Jag kan bara instämma, detta är inte vilket län som helst!”. Sen modererar kungen sitt valspråk en aning och avslutar: ”För Sverige, för framtiden!”. 

Karl XIV Johan, den franske marskalken, kröntes till svensk kung år 1818. Kungen har sagt sig imponerad inte minst av förfaderns ovilja att dra in Sverige i krig. Men det går inte att bortse från att både kungen och Karl XIV Johan delar även ett gastronomiskt intresse. Han var liksom kungen en gourmet och den som på ett enkelt sätt vill veta mer om kungens favoritkung rekommenderas att läsa boken Bernadotte – Mannen, myten, maten där både historien och recepten finns. Med det sagt, en kunglighet bör aldrig nämna sin favoriträtt, ty då blir det bara den vid alla middagar framöver. Men för att använda förskolesvenska – kungen älskar inte crème brûlée. Bara så att ni vet. 

Jubileumsbesöket i Skåne sker femtio år efter att kungens farfar, Gustav VI Adolf, avled på Helsingborgs lasarett. Kungens ord beskriver hans personliga relation till gamle kungen… : ”Jag har haft förmånen att vara hans efterträdare.” Kungen nämner också sin kusin Margrethe, på Danmarks tron, och Skåne som den viktiga länken till Danmark. Det var trots allt först 1658 som Skåne blev svenskt, men när nationalsången spelas reser sig skåningarna som har köat på torget sedan morgonen och stämmer in: ”Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden!” 

Så förs entouraget i bussar mot Spillepengens avfallsanläggning. Därute härjar måsarna och när Kockumskranen i början av år 2000 skulle flyttas, upptäckte man att tornfalk häckade i den. Fåglarna har en historia här och utanför anläggningen ligger Fågelskydd Spillepeng, där sanden tillhör backsvalorna. Arten är rödlistad som ”sårbar” i Sverige och är en juvel för ornitologer. Svalornas bon är tunnlar i sanden och det är en futuristisk känsla att se dem dyka rakt in i sandväggen, för att komma hem. Dagen är sen, men kungen är märkbart nöjd med besöket och ställer frågor:  

– Hur fungerar sandbona när det blir skyfall?  

Inget vidare, blir svaret. År 2007 kraschade sandvallen efter en dag med kraftigt regn. Det får kungen att associera till skyfallet i Stockholm dagen innan. 

– Det regnade så in i bängen, Slottsbacken höll på att försvinna. Det kom åska och en tom flaska som stod utomhus fylldes på tio minuter.  

Någon hävdar att kronprinsessan har besökt Spillepengen tidigare och tipsat sin pappa om platsen. Ett bra råd i så fall, för kungen verkar uppriktigt lycklig där vid havskanten utanför Malmö. 

En annan ort i Skåne var skådeplatsen för en stor förändring från början av kungens regenttid. Torekovskompromissen var en politisk överenskommelse som slöts mellan de borgerliga partierna och Socialdemokraterna inför den nya regeringsform som infördes 1975. Kompromissen innebar att kungen miste all formell politisk makt. Det var exempelvis inte längre monarken som skulle leda regeringsbildningen efter val och han miste också den formella rollen som överbefälhavare för försvaret. Vad betydde uppgörelsen för monarkin i Sverige? 

– Det var en demokratisk överenskommelse och det blev förändringar för regenten, vilka familjen och jag självklart ställde in oss på. Jag såg ett incitament att hitta nya områden att verka på, som miljöfrågan. Även i dagsläget arbetar jag med olika besök inom industrin, och områden som jag tycker är intressanta för utvecklingen i Sverige. Det är ett sätt att uppmärksamma ämnen, ofta finns någon journalist med och det kan kasta ljus över frågorna, säger kungen. 

– Just nu är jag väldigt engagerad i fiskefrågan, och för sportfisket och fiskbeståndet som sådant. Sedan tio år, minst, har jag sysslat med skogsfrågan och även där var jag före och lyfte frågan. Jag har känt att det här har varit områden som är väsentliga för svenskt näringsliv. Men när man börjar engagera sig, vet man inte att frågan ska vara på löpsedlarna efter tio år. 

Det blir lockande att be kungen peka ut vad nästa område kan bli:  

– Jag har försökt sätta mig in i kvantteknologin, men det har inte gått. Det är väldigt komplicerat. Nu talar vi om AI, men kvantteknologin är nog en förutsättning för AI. 

Kungen tar hjälp av de kungliga akademierna, som han betonar är oberoende och opolitiska, och som är bra källor till kunskap.  

Femtio år av ständig uppmärksamhet, på uppdrag för landet. Vad har varit motivationen för att fortsätta alla dessa år? 

– Historia, tradition och familjen. Vi jobbar tillsammans inom familjen, i första hand för Sverige. Monarkin är en symbol för Sverige och den ska vara så relevant och anpassad till det moderna samhället att man uppfattar att vi gör ett bra jobb.  

Själv har han ju dock det yttersta ansvaret, så vad har varit viktigast i rollen som statsöverhuvud?  

– Det har varit att representera Sverige, vårt system och det svenska folket, både utanför och innanför Sveriges gränser, säger kungen och understryker att han och familjen alltid representerar Sverige, oavsett regering.  

– Regeringar byts ju men folket finns alltid kvar som botten och vi i den kungliga familjen har en styrka i att vi representerar utan politisk baktanke. Vi försöker vara sammanhållande och ibland använder jag ett kanske lite vulgärt uttryck som "katalysator", för Sverige.  

Han uttrycker förståelse för att inte alla i Sverige tycker att monarkin är det bästa statsskicket med orden:  

– Det respekterar jag, men andra måste också respektera det statsskick jag representerar.  

Den största styrkan med monarkin?  

– Vi är medvetna om att vi inte lägger oss i politiken, men vi är också pålästa så att vi är beredda på alla olika situationer som kan uppstå. 

Vad är då roligast med att vara kung? 

– När jag är utomlands eller på ett idrottsevenemang och ser den svenska flaggan och hör nationalsången, då känns det i hjärtat. 

Och hur hanterar kungen sitt eget, privata, liv? Det som ligger vid sidan av plikterna och ämbetet. Hur gör han för att freda sitt privatliv? 

– Jag gillar inte att prata om principer egentligen, men där kanske man ska ha en princip. Privatliv är privatliv. Då får man ta den tiden att vara hemma för sig själv, ha middagar tillsammans. Man får vara lite tuff, tacka nej till allt annat och schemalägga dagar, tider, platser och vänner. Så skapar man en tryggare omvärld.  

Femtio år… och vad blir det nu? 

– Ska bli kul att hålla sig vid liv, haha. Det gäller att ha kul så länge man lever. Det finns mycket kvar att besöka och titta på. Jag uppskattar det förtroende jag känner att jag haft i att vara monark och statschef så länge. Jag får ofta frågan om hur det känns att ha makt, men makt tar man ovanifrån. Förtroende får man underifrån.

***

Läs även: Nej, kungen vill inte kramas

Läs även: Hur tungt ska kronan vila på en monark?